Sö-Ons 19.2-23.2 Pokhara-Kushma, Nepal

Måst säga att detta Pokhara faktiskt är en trevlig plats att bo på. Det hör till Nepals rikaste delar och med detta betyder det ju verkligen inte att det är rikt i det syfte vi tänker på. Det betyder mera att det oftast finns rinnande vatten och att vägarna är i relativt bra skick. Staden har förr varit en viktig handelsplats mellan Indien och Tibet men på 60 talet flammade det till och alla historiska byggnader brann upp. Ei muuta kun utta kehiin och idag är det den viktigaste turistorten i Nepal.


Visst märks det också och vid de värsta platserna ser du länkkären nästan som på Phukets svettiga stränder. Skillnaden är kanske att istället för småtjocka britter ser du halvhippien med lite för stora byxor och stripigt hår och det betyder igen att atmosfären här följer den stilen likväl.


Eftersom Nepal ändå sist och slutligen är ett relativt okänt land ifråga om turism räcker det med att du här går några kvarter bort från turistghetton för att komma in i ett totalt lokalt samhälle där en turist mycket sällan syns till. Åker du några timmar utanför till någon by träffar du oftast på människor som aldrig varit i Pokhara eller ens träffat en vit människa. Människorna överlag är helt super här. Alla hälsar på dig, inte för att dom har något dom vill tråtta på dig utan för att dom vill vara vänliga. Alla verkar så glada och det är överlag ett ganska lugnt och fridfullt liv det tycks levas här. Det är helt otroligt att tänka att det för mindre en 6 år sedan ännu pågick ett inbördeskrig i landet. Jag förstår bra varför Markus, Kisse och de tre pojkarna trivs så bra som de gör här. Det är ett väldigt vänligt och säkert land att bo i och eftersom pojkarna är så unga har dom inte heller blivit allt för fästa vid det liv vi andra är vana med, inte så fästa att dom inte skulle ha kunnat lämna det. Jag hittar inte på många dåliga sidor med att spendera två år av sin uppväxt i ett land som detta där du inte bara lär känna lokala människor och kultur utan också barn och familjer från ännu fler länder i.o.m internationell skola. Jag tror att en och annan smått främlingsfientlig sannfinländare därhemma skulle ha mått bra av att ta del av en liknande uppväxt.


En till som hjälper till med familjens vardagsliv är Essu, den 21 åriga hjälpredan de har hemma hos sig. Essu är en super symppis Nepalesisk tös som hjälper till med diverse hushållsarbeten. Hennes story är ganska intressant då hennes mamma ville gifta bort henne som mycket ung. Essu var så rädd för tanken på att få en äldre okänd man att leva med resten av sitt liv så hon lovade göra vad som helst för att inte möta samma öde som många andra flickor måst göra. Mamman gick till slut med på detta i utbyte mot att Essu lovade sköta om hushållet där hemma med. Tur för Essu kom Markus och comp. till Nepal, hittade Essu via några kontakter och erbjöd henne jobb. Nu har hon i snart två år jobbat i den finska familjen och försöker hinna studera där bredvid. Hon tjänar så bra att hon ensam har kunnat försörja sin mamma och sin bror när det inte funnits andra möjligheter. På grund av detta jobb har hon kunnat få en början till utbildning, ett jobb och ens en liten bit av en annorlunda, bättre ungdom än så många andra. T.ex. Essus lillasyster blev bortgift när hon var 13 och fick sitt första barn när hon var 14, mannen hennes jobbar men hjälper aldrig någonsin till med att ta hand om barnen. Essus vän igen drack gift tills hon dog då hennes mamma inte låtit henne fortsätta i skolan. Det beskriver lite om hur ett liv som speciellt kvinna kan se ut i dessa länder.


Vi har på senaste fått låna Markus och Kisses skoter. Gyl vi bor ännu hos dom fast det var tänkt att vi först bara skulle stanna på visit i några dagar. Om jag och Jussi i vissa skeden var tröga så fanken inte är jag och Fjanttu bättre heller. Kanske det är min inverkan på människor, lovande. Med skotern har vi puttrat omkring och det är ett rysligt angenämt sätt att se en stad på. Du kommer så mycket närmare allt, inklusive sanden i ögonvrån och koskitslukten i näsborren men det är det värt. Du stannar var du vill och glider genom stadens olika delar lugnt och smidigt. Trafiken som ju dels är på vänstra sidan och annars också lite kaotisk är inte alls så farlig när du väl styr skutan själv. Du åker bara med i strömmen av bilar, kossor och moppen och på detta vis klarar du dig förvånansvärt bra.


När vi nu har moppat omkring oss har vi dessvärre inte kunnat undvika en och annan butik och platser med diverse betjäningar. Med dessa menar jag inte sådant med happy ending och diverse snuskigheter utan tatueringar. Skulle man nu mot alla odds 1. känna sig dragen till denna oförskämda form av konstnärliga verk 2. ha en bra ide om en möjlig tatuering, 3. märka att det kostar en bråkdel av vad det gör i Finland och 4. av någon oförklarlig orsak ha glömt ängsliga mammors varningar om hepatit och smutsiga nålar så skulle det här vara en perfekt plats för än en tatuering. Tänk att alla dessa punkter råkade hända just mig och Janina samtidigt och vi bestämde oss för att ta en. Nästa dag gick vi och berättade våra idéer för tatueraren och två timmar senare när vi blev tillbakakallade kunde jag redan sätta mig i stolen för att få en ny gaddning på fossingen min.


Vi är ju inte födda igår och fast man inte alltid skulle ana det så är jag redan några blyga över 20. Vi hade tittat igenom nästan alla tatueringsställen i Pokhara, titta vilken som såg renast, nyast, säkrast ut, kollat på webben om bedömningar på de olika platserna och när vi sedan bestämt oss försäkrade vi ännu om användning av nya nålar o.s.v. Så om mammor läser detta behöver ni inte oroa er, åtminstone inte ännu. Jag hittade av en slump en snyggt ritad bild på facebook och fick därifrån iden om fjädrar. Jag gav bilden till tatueraren och sade vad jag skulle villa ändra på den samt att två bokstäver skulle tillsättas. E och T skulle få stå för mina systrar Emilie och Tinja. Jag kan inte vara annat än nöjd med resultatet.


Janttu tog stjärnor som också de skulle få stå för sina systrar. De tre största stjärnorna är färgade med diverse systers favoritfärg och på basis av den blicken hon ger sin färdiga tatuering då och då är hon lika glad som jag.
Förutom att tatueringarna är minnen av den här resan kommer dom alltid att dessutom ha en stor betydelse för oss för resten av livet.


Då vi inte kunde utsätta våra konstverk för allt för stora faror va det lite mer tittande för oss bara. Vi tog taxi till en stad en och en halv timme från Pokhara där det fanns en mycket lång och overkligt hög hängbro. Det var en rysligt bra ide hemma men där, tja jag har känt mig lugnare i gamla hjärtat mitt. Bron gick 150 meter över en forsande flod och är ca. 350 meter lång.
Hade vi nu en gång hittat oss dit fick vi väl också lov att på darriga, mycket darriga ben gå över bron. Förrän vi började färden kom det en liten pojke upp till oss och började berätta om bron. Han började glatt med; "a women fell from bridge, she died" Jag tackade den lilla pöjken med en iskall blick men han brydde sig inte ett dyft om det och fortsatt ivrigt spatserande efter när vi började ta oss med ett krampaktigt tag om räcket över bron.


Det nästa vi såg när vi vågade titta framåt var ett enormt hölass komma emot oss. Någonstans där under fanns en liten, tanig kvinna som bar på hela härligheten men det var just och just så man såg henne. För att slippa förbi måste man pressa sig så mycket åt sidan att man på ett alldeles extra sätt fick njuta av utsikten, i detta skede var man redan lite småsvettig.


Samma dag firades det Shiva gudens födelsedag som också kallas freedom day bland de lokala. Freedom day därför att du får njuta av Jamaicas guld, lite roligt, braj, hash, vad man än vill kalla det helt öppet och fritt. En herreman hade njutit av detta plus säkert allt annat vingel givande medel som finns och vi hade äran att träffa honom mitt på bron. Han var rund om fötterna som vete fan och trevligt för honom men han ville ta stöd från broräcket och hängbro som det var vinglade hela den nästan lika ivrigt som han. Efter detta var det lite mera än småsvettigt. Vi klarade ändå oss både fram och tillbaka och en ganska otrolig bro var det nog. Framförallt då man tänker på hur mycket det betyder för lokalbefolkningen. Pojken som nu hade skippat dödshistorierna berättade om hur det förr hade varit och hur han ännu kommer ihåg när man först måste klättra ner för ravinen, gå längs med en lägre bro och sedan klättra de rejäla hundra metrarna upp igen.



Kanske vi ännu kände oss skakiga i benen efter vinglandet på bron men vi tog tid till Chakra healing. Chakra metoden hör till den hinduistiska tron om kroppens sju olika energipunkter eller livshjul som de också kallas. Jag är inte alltför insatt i det hela men lite försökte jag ta reda på och förstå. Enligt tron har människan flera kroppar, fysiska och andliga. Chakran är punkter som binder de olika kropparna till en. Genom punkterna flyter människans livsenergi. Har man diverse problem borde det synas i någon av de olika chakrapunkterna, livsenergin i den punkten har egentligen slagit knut på sig själv. Behandlingen går ut på att försöka hitta de chakrapunkterna som har knut på sig, fastställa problemet och försöka lösa upp dessa. Homojen hommaa sanois perisuomalainen mies men det här är ändå ett land där man sätter enormt värde på denna och många liknande uråldriga metoder om kroppens och själens välmående. Själv börjar jag inte och döma allt för hårt förrän jag har upplevt det hela och vad hade man nu att förlora. Ingen av oss hade ändå någon aning om vad behandlingen skulle gå ut på och vi var redan lite smånervösa då vi tänkte oss själva sittande i bara något höftskynke medan ens pokka totalt håller på att spricka samtidigt som det krävs sträng koncentration och tystnad. Vi bjöds på te när vi anlände och fick till vår glädje höra att vi åtminstone inte skulle behandlas i samma rum vilket minskade risken för breakdown rejält. Man bjöds in i ett mörkt rum var man satte sig på en stol och hade en tunn madrass framför sig. En flicka presenterade sig på rysligt hackig engelska, satte sådan där megachilli musik på och tände olika rökelser. Hon förklarade sedan proceduren och en viktig punkt var att vi inte skulle utbyta några ord under hela behandlingen. Hon skulle slå i en klocka varje gång jag skulle byta ställning. Första slaget från stolen till madrassen, sedan från mage till rygg o.s.v. Kanske det var teet, rökelserna eller hennes hackiga engelska som gjorde att jag antingen inte förstod eller lyssnade så noga men när hon sedan slog i klockan så hade jag inte en blekaste aning om vad jag skulle göra och gjorde såklart det hela fel. Ingen fara i svängarna och det hela gick helt bra. Behandlingen gick ut på att hon mycket försiktigt rörde vi de olika chakrapunkterna på ens kropp. Vissa punkter stannade hon längre på och tycktes känna efter alldeles extra noga, hon tryckte ibland lite hårdare och verkade alltid skriva någonting med fingret på den punkt hon just behandlat förrän hon flyttade sig till nästa. Antingen var det en vädjan om att de skulle bättras eller sen skrev hon förbannelse efter förbannelse för hon var bitter på mina illaluktande armhålor eller liknande. Svårt och säga men man hoppas förstås på det första, fast jag bra skulle första henne i det andra alternativet också, här har varit ganska varmt. Hela behandlingen tog en timme där det ibland kändes som om hon skulle ha hållit på i några minuter och ibland som i flera timmar. Du gick nästan direkt in i ett fullständigt lugn och inte så konstigt om man tänker, det var ju som man skulle ha blivit vaggad till sängs. Den lugna musiken, mjuka smeknings liknande rörelser, man kände sig som tre igen med mämmä vid ens sida. Jag tänker inte säga att man sjönk in i någon sorts trans eller meditations liknande dvala men man var så lugn och avslappnad att det nästan kändes som man skulle ha sovit fast man ändå var klarvaken. Timmen gick och hon förklarade var hon hade hittat dom svåra punkterna. Utan att jag frågade rabblade hon ordagrant upp de problemen jag har eller haft mentalt alltså ex. svartsjuka. Dom träffade mitt i prick och detta genom att bara röra mig, inte genom något ord. Humbug kanske men ändå ganska intressant. Något jag bra skulle kunna göra på nytt redan bara för avslappningens skull.
På tal om systrar ännu har ju min kära syster hittat sig till Sydamerika och närmare bestämt Peru. Hennes blog finner ni här: emiliedlc.worpress.com. Perkulas makee!
Ei muuta the plonkka is still in the bakficka.

Fre-Lö 10.2-18.2 Lite här och där, Nepal

Janttu har inte mått så bra så vi har inte gjort allt för mycket sedan vi kom från Chitwan. Gör man inte så mycket finns det inte alltför mycket att skriva om heller. Ingen större action, djur eller rodnande händelser men något extra måste man ju ändå ge. Därför har jag sökt fram min inre Edgar Allan Poe för att drämma till med lite poesi. Dikt för hela slanten. Sådär:

Kanske det var en dålig potatis, ett hårstrå eller en rutten rädisa, efter djungeln har Janttus mage mest villa fisa.
Något har vi ändå gjort, inga större äventyr, sånt är det då man ännu vill humöret hålla i styr.
Upp till byn Bandipur vi fick oss dock draget. Markus kom med, toaletterna där var visst inte av bästa slaget.
En mycket fin by, med gamla hus det är, tupparna fungera också fint, man kunde kakka utan besvär.
Markus fixa rum åt oss, med en präktig rabatt, kallt på natten det ändå var, Janttu tänkte få fnatt.
När vi sedan klarat oss från kylans kalla klor, var det tid för utforskning, spänningen den blev stor.
Vi traskade runt lite, tog ett fotografi eller fem, människorna var så glada, fast dom just och just hade ett hem.


Alla barn skrattade, ville skaka hand och prata med oss, människorna verkade så lyckliga, som dom skulle ha dragit ett roligt bloss.
De yngre sade namaste satte händerna ihop och ville ha chokla, kanske dom med tanke på mitt resehull tänkte att det måste han ju ha.


Något godis hade jag inte eller en peng eller så. Min ficka tom jag visade, försökte få dom att förstå.
Om mina fickor dom verkade bry sig blanka fan, dom skrattade ännu mer och gav oss gott humör för hela dan.


Vi såg små söta djur, från kalvar till små getter, en gammal skabbig racka som vandra över vida slätter.
Janttu blev alldeles ifrån sig, visste inte åt vilket håll hon skulle se, på dom söta små barnen eller en hundhvalp breve.


Så spenderade vi dagen med att skåda och fundera, tanken slog en varför dessa människor är så lyckliga medan vi bara vill ha mera.
Vem fanken vet, någon mysterium är det säkert ej. Dessa människor är lyckliga utan vare sig nya pryl eller grej.
Dom har sin familj, ett yrke kanske också, har man råd att sätta barnen i skolan, vad mera behövs det då?





Man tar alltid en dag i sänder, det som kommer till näst, det händer om det händer.
En livsstil som just verkar funka i dessa ödsliga höjder, dock inte då man skall kombinera det med våra egna västerländska fröjder.
En gnutta avundsjuka man kände ändå, varför har vi det inte väsentligt att av livet njuta likaså?


Skulle man kunna kombinera dessa världar två, då skulle man ha det bra, det kan jag mig i backen slå.
Slut på tänkandet och dagen den börja ta slut. Snart var vi tillbaks i Pokhara, Janttus mage gav inte mera klagande tjut.


Detta gav oss hopp om mera rajtantajtan. Några dagar senare vi i Markus bil in hoppa för att nya upplevelser ta oss an.
Vi åkte upp till bergen för att biltrekka, skönare än med fötter så länge inte förgasaren börjar läcka.
Förgasaren höll och vi så de mest fina landskap. Några spela fotboll, andra åt vid vägkanten och släppte en rytande rap.


Vägarna var krävande, bussen som kom emot oss tjöt, skulle magen ännu ha varit orolig skulle bänken under en ha blivit blöt.
Här såg vi också människor och djur, en 16 årig mamma och en och annan tjur.
Sådant är väldigt vanligt här, mammorna är unga, försöker klara sig utan besvär.
Allt är inte lyckligt i detta fina land, sådant får man ej glömma då man lovord skriver ibland.


Markus rattade och tyckte om detta äventyr, emot alla odds fick han bilen hållet i styr.
Tur för oss detta var, skulle man nerför vägkanten ha sladdat skulle det bara ha funnits köttfärs kvar.


Bilderna får berätta mera om denna rutt, fint var det, prutt prutt.









Förrän vår vistelse i byn Bantipur och bilfärden fick vi se riktig lokal kultur då det var den klassiska Aaha Gold Cup turneringen i fotboll. Till våran glädje spelades det final och tammitusan vi hade fått biljetter till den. Om någon av nån oförståelig orsak inte känner till detta Pokharas el Clasico, Nepals Oldfirm är det frågan om Nepals största fotbollsturnering arrangerat varje år. Detta år var det den tionde gången turneringen ordnades och mot varann spelade Manang Marshyangdi mot blodsrivalen Samsung Jawalakehl Youth Club. När vi tillslut fått våra biljetter i hand av en tutun tutun tuttu kallad Ganesh och hittat våra platser kunde matchen börja. På stadion fanns det två läktaren, en mindre som var smockfull och en större som var om möjligt ännu fullare.


Hetaste heta var att ta med en egen sten som man kunde sitta på men av någon orsak hade vi inte tänkt på detta tillägg så vi fick vackert sitta på en gräskulle och fint gick ju det.


Själva fotbollen var något av det värsta jag sett, lite som Sipoon cup taggat med några lokala Zidanen. Överlägset bästa spelaren var en Hyypiämäinen Nigerian vahvistus, en stor svart back som säkert skulle ha ätit upp bollen för att stoppa den från att gå i mål. Publiken skrek stort varje gång Jambo, som backen hette rörde bollen. Egentligen skrek publiken vad som än hände och vi fick aldrig reda på vilket lag det hejades på. Varje gång det blev en farlig situation skrek publiken, varje gång någon föll skrek publiken och togs båren fram tjöt alla av glädje. Matchen pågick i värsta potkupallo anda och vi fick vänta till 61 minuten tills Shiva Shreva fick bollen infumlat för sitt eget lag Manang Marshyangdi. Det slutliga avgörandet kom på övertid och Shulav Maskey fick äran att tåfjutta in 2-0 för att säkra Manang Marshyangdis tredje seger i turneringen. Under hela matchen stirrades det på oss minst lika mycket som på matchen och folket stannade upp bara för att titta på oss. Vi såg inte en enda annan utlänning på matchen och kanske den lokala publiken var ängsliga att vi var agenter som försökte signa Jambo till om möjligt större arenor.
Plonkkan is still in the bakficka och verkar överleva händelse efter händelse, nästan lite tråkigt.

Ti-To 7.2-9.2 Chitwan, Nepal

Som nämnt skulle vi alltså bege oss ut i djungeln. Egentligen är djungeln en naturpark kallad Chitwan som består av ca. 930 km2 subtropisk regnskog. Förr i tiden var det en lekplats för den förnäma högre klassen där de roade sig med att ibland knäppa en noshörning eller en elefant och om det var en riktigt bra dag kunde man ge åt frugan där hemma ett färskt tigerskinn att värma sig med under kalla vinterkvällar. Efter det flyttade fattiga bönder dit för att söka efter bördiga odlingsmarker vilket gjorde att djurlivet minskade ännu mer drastiskt och skogen minskade likväl. I början av 70-talet märkte regeringen att det här håller ju på att gå riktigt åt skogen, hökö hökö så man satte gränser för vad som skulle bli fridlyst vilket än idag är just det 930 km2 stora området. Djurlivet ökade och idag finns där bl.a elefanter, noshörningar, apor, rådjur, vildsvin, tigrar, leoparder, hyenor, en och annan bortkommen höna och ca. 550 olika fågelarter. Månne vi inte skulle se några djur i.a.f.
Vi tog bussen dit tidigt på morgonen. Jumakauta än en gång dessa bussar, eller vägar eller egentligen allt tillsammans. Jag kan berätta lite funfacts om trafiken i Nepal. För det första så finns det inga regler, eller säkert finns det men dom följs inte. Tutan är viktigaste medlet på bilen och man använder den överallt. När man skall köra förbi, när man har kört förbi, när man är i en kurva, när någon skall akta sig o.s.v. Detta är ganska långt normalt i alla icke länkkäre land. Sedan om du kör på en ko får du 20-25 års fängelse. Precis som i Indien är dom heliga här och spatserar fritt runt överallt. Kör du ihjäl en människa igen får du böter. Däremot om du kör krock och bara skadar den andra stiger böterna drastiskt. Markus berättade om deras vänner som kört krock med en lastbil och när lastbilschauffören märkte att dom ännu var vid liv försökte han skuffa ner bilen för det stup som fanns vid vägkanten. Det som gjorde att dom kunde berätta denna historia för nära och kära var en stenbumling som var i vägen för en ganska så säker död. Det är alltså ännu också lite småsvettigt att hoppa in i bussen och ut i trafiken, speciellt efter den fakta vi blivit välsignade att höra här. Nåja väl framme i Chitwan blev vi visade till vårt hotell eller "wild life resort" precis vid naturparkens gräns, vi kunde nästan höra tigrarna ryta redan.


Vi fick en guide och eftersom det var offseason där precis som i resten av Nepal var han ganska långt bara med oss hela tiden. Det första han gjorde var att ta oss till ett museum där det visades de djur vi kanske skulle få se. Det hela skulle ha kunnat sluta bättre för det första Janttu såg var en glasmontern full med enorma skalbaggar och insekter som fanns i området. Janttu vände sig snabbt om eftersom det inte precis hör till hennes favoriter och där var en några meter lång boaorm, vad jag har förstått är hon inte heller en allt för stor fan av detta djur. För att slippa de förtjusande varelserna gick hon till nästa rum som var fullt av maskar, larver och mindre ormar i glasburkar. Janttus musee inträsse slutade ganska så snabbt efteråt. Jag tänker inte skriva att första dagen gjorde vi detta och andra dagen det andra. Det blir allt för dagboksliknande slisk.





I området finns det två olika uppfödnings center för elefanter. Den ena är för elefanthannar och den andra för honorna och de små. Dom hålls separerade eftersom elefanthannarna är så aggressiva och skulle bli alltmer okontrollerbara om det skulle finnas lite chikichiki möjligheter till hands. När man väl ser dom är man för det första slagen av hur fruktansvärt enorma dom egentligen är. Det som slår en till näst är hur i all helskutta en knatig liten människa egentligen kan skola dom och hålla dom i styr. Det är dock inte med piskan utan genom att ha lärt dem sedan dom var några månader gamla. En elefant har tre ryttare eller förare som de lyder, någon annan låter dom inte ta order från. De har ca. 20 olika kommandon och lyder oftast bättre än en hund eller nån ouppfostrad liten unge. Samtidigt är dom också smartare än någon ouppfostrad unge och man vet att dom har ett av de längsta minnena och har såväl rytm som konstsinne.


De uppföds i centren och lite som med människor jobbar de tills de blir pensionerade i 60 års ålder. Sedan släpps dom ut i det fria men kommer oftast tillbaks för att hälsa på i hopp om att få lite godis. Lite som en mormor som har slut på kaffet. Största orsaken för att man har dom och det är viktigt att uppfödingscentren finns är förutom att försäkra en tillväxt hos elefanterna också det att dom används till massvis med saker. Man har dom som hjälp i djungeln för att kartlägga platser, närma sig sjuka djur, räkna djur, man använder dom i räddningsarbete, som transportmedel, som bärhjälp och t.o.m armen använder dom i sina övningar. Sen förstås lockar dom till sig turister som flugsvärmar runt en rejäl klönt rippe och undertecknad medräknat faller ju för sådant ganska snabbt, inte alltså rippen. Det andra centret var som sagt för honor och deras ungar och det var också med honorna vi senare skulle på safari med. Till detta syfte skulle hanarna igen har varit för aggressiva. Dom små efelanterna var rysligt söta och den yngsta var bara några månader gamla medan den äldsta ungen redan var några år. Dom var speciellt stolta med att det 2008 hade fötts ett tvillingpar, båda hanar och båda hade överlevt. Jag frågade hur mycket en nyfödd bebis kunde tänkas väga och guiden sade 70-90 kilo.Tänk jumalauta att först släppa ut en 21 årig Jolle och snart efter det märka att perkele det kommer ju en till. Skulle jag ha kunnat skulle jag ha gett en rejäl klapp åt mamman och sagt respekt.


Från hanarnas center öppnade sig djungeln och vi gick längs med floden till ett cafe var man skulle se solnedgången över djungeln. Det här var redan på reservatets sida. Medan vi lugnt traskade och njöt av fridfullheten hörde vi ett frust till vänster om oss och såg en noshörning ta sig ett kvällsdopp några meter ifrån oss. Den var så mycket under vattnet att man först inte hade lagt märke till den men den ignorerade oss totalt och fortsatte med sitt badande. Vi fortsatt också fram till cafeet för att avnjuta ett glas vitt och titta på solnedgången. Istället för ett glas vitt var det mera ett glas pissgult och smakade likaså. Vi hade redan fått njuta av det lokala vittvinet med Niklas då han kommit över en flaska någonstans ifrån men dessvärre trodde vi inte att det serverades på restauranger också. Huh det smakar illa och vi kunde inte annat än att beställa in några öl istället. Solnedgången var ändå värt ståhejet.





Annat på programmet var kanotering med en lokal kanot. Dessa kanoter kan ta upp till 50 personer och har tidigare användts till fiske och transport. När man sedan märkte att också turister gillar att kånka in sig i en sådan har man tagit ut allt man fått av det. Måste säga att det var ett ganska trevligt sätt att utforska djungeln på då man lugnt åkte längs med en av de många floderna för att kanske se en av de blodtörstiga krokodilerna som skulle finnas där. Janttu, föraren och guiden såg flera stycken som simmade alldeles vid ytan medan jag blint snurrade på huvudet åt alla håll för att se någonting. En gång tror jag att jag såg en nos av en krokodil men det kan också ha varit en ölflaska och just när jag tänkte ge upp hoppet åkte vi förbi en massiv sak som låg och fläskade sig vid strandkanten, inte ens jag kunde missa den mera. Kanotfärden tog ca. en timme och efter det gick vi och vandra genom djungeln. Regnet hade vräkt ner hela dagen och jag kände mig tillslut som Indiana Jones när jag för tionde gången torkade regnet från ögonvrån för att se om jag råkat stiga på en enorm boaorm eller bara en trädrot. Janttu skrattade så hon kikna när jag nämde min liknelse med äventyraren men jag antar att det bara var en reaktion av avundsjuka på min glänsande modighet.





Vi hade tur med regnet då det just slutade när vi hoppade på elefanternas rygg. Det var fyra personer per efelant och en förare, alla honelefanter. Sedan traskade varje elefant åt varsitt håll medan turister försökte klamra sig fast. Elefantens förare skrek kommandon när elefanten skulle gå snabbare, svänga, plocka upp någonting, som t.ex. när den snällt tog min fällda vattenflaska i snabeln och gav den till mig eller när den skulle bryta bort några kvistar för bättre sikt. Den använde också hela tiden snabeln för att känna på marken om det var stadigt och satte med otrolig precision sin enorma fot precis rätt. Nu slapp vi ännu närmare djungelns hjärta än tidigare och precis som i kanoten spottade Janttu alla djur, den här gången t.o.m före själva elefant föraren. Hon menade att hon var ganska säker på att en tiger hade tittat på henne underifrån en buske och med de falkögonen hon bevisligen har, började jag lite ängsligt titta noggrannare på buskar och snår. Fast jag inte såg mycket kom vi ändå fram till otaliga rådjur, apor, massvis med fåglar, några vildsvin och en noshörningsflock. På elefantens rygg verkade inte djuren bry sig ett dyft om oss och vi var så nära att man nästan skulle ha kunnat klappa flera av djuren.











På tre dagar och två nätter hann vi ännu med lite fågelskådning som säkert skulle vara otroligt om man skulle vara mera insatt men nu kändes det mera som att gå och titta på talgoxar i Sibboskogen samt en uppvisning av lokal kultur med sång och dans. Föreställningen hade inte riktigt samma klass som kung-fu showen i Peking men däremot mycket gladare vilket gjorde att publiken tjöt och var med i det hela. Till slut bjöd dansarna med publiken i en sista trudelutt och jag var på väg att stiga upp för en svängom men med tanke på mina bravader i den tidigare zumban och golfen visste jag inte om mitt självförtroende skulle klara av en till törn så jag satt bestämt kvar på min plats. Lite finne måste man ju också vara på denna resa. Bussresan tillbaks var som alltid men nu tillsatt med att hälften av väglaget hade regnat bort, kanske man så småningom börjar vänja sig. The plånkka is still in the bakficka och har nu också klarat av en djungelexpedition!


http://www.youtube.com/watch?v=qR_713ywrt0&context=C33725e9ADOEgsToPDskIuNMqFYtCt8qPMLvPl6a2T, link till kulturshowen där hälften av publiken är med.

Som ni märkt är mina foton lite ändrade och det beror dels på att min trogna kamera håller på att tappa gnistan och dels på att jag har hittat ett väldans roligt program för att få lite extra till bilderna.

Location:Ram Bazaar,Pokhara,Nepal

Lö-Må 4.2-6.2 Pokhara, Nepal

I zumbans sken bestämde vi ännu för att gå ut och dricka på lördagkväll med Niklas. Som jag tidigare nämnde om västerlänningar är det alltid trevligt att få sällskap och i Nepal, speciellt i Pokhara har det funnits massor med länkkären. När det dessutom som oftast är trevligt gäng som reser till sådana här platser brukar det sluta i ganska lyckade kvällar, vilket det gjorde nu också. Ett undantag hände dock när vi träffade en indisk doktor som var det jävligaste svin jag någonsin sett. Vi fick honom ändå ganska snabbt bortschasat då vi var ca. 20 andra personer som tyckte att han skulle kunna dra åt fanders. Tydligen har indiska herremän just en sådan tendens då dom blir fulla, det finns någonting i dom som inte riktigt fungerar som det ska i samband med alkohol.


Nästa morgon var det igen tidig väckning, av någon orsak har det blivit skrämmande mycket sådana. Vi skulle nämligen och golfa till Pokharas egen Himalayan Golfcourse. Janttu skulle representera publiken medan jag och Markus skulle spela, 8 åriga Aaro fick också pröva för första gången. The Himalayan Golfcourse kallas också för världens mest exotiska golfbana och tammefan det är den mest exotiska bana jag sett och hört om. Banan är dels uppe på ena kanten av en väldig ravin och till största delen nere i ravinen. I ravinen flyter dessutom en bred flod med vatten direkt från smält snö uppe i bergen.


På banan betade kossor, oxar och getter fritt och det var ganska normalt att man måste sjasa bort en sengången kossa från greenen eller akta så man inte drämde till närmaste päkätti i huvudet med klubban. I flodens kanter fanns dessutom naturliga små sjöar där lokalbefolkningen glatt plaskade och tvättade sig medan man missade sin 7 putt precis bredvid dem. Ovanför en svävade örn efter örn så nära att man nästan kunde räkna fjädrarna på dem.





Vi öppnade spelet från hål nummer tre som befann sig uppe på kanten av ravinen precis bredvid klubbhuset. Första slaget sköts ner på fairwayn 250 meter nedanför dig. I skenet av hela klubbhusets personals spända blickar öppnade man med första bollen som flög käpprakt åt helvetet. Det gjorde även andra bollen och så fortsatte det. Efter andra hålet började Markus caddie/bollpojke gapskratta åt mig när jag än en gång frågade efter en boll och min egen caddie/bollpojke med nöd och näppe utan att själv skratta visade att jag drämt bort alla. Jag tror jag tänker skylla på alkoholen kvällen före men såhär fortsatte det de 7 hålen vi spelade tillsammans. Jag trodde redan att zumban skulle ha varit bottennapp för mig denna resa men helt klart var jag uslare på golfen. Jag avslutade mina 7 hål med blyga +34 och med handen på hjärtat kan jag säga att Aaro som spelade första gången i sitt liv var väl mycket bättre än mig. Fast jag var sämsta utlänningen på säkert ett sekel var det helt mega roligt. Bara att se och få vara med om hela banan var värt allting. Det tyckte Janttu också men hon med hade väl i alkoholens morgonyrsel bestämt sig för att sätta långkalsare på. Det var en lätt svettig typ som vandrade upp från ravinen till slut och av någon orsak ville hon inte alls bli frågad om det faktiskt behövdas långisar i sådär varmt väder.


Det som är så skönt med att på riktigt ha tid tid på sig i fråga om resande är att man kan göra lite vad man vill. Efter golfandet tog vi det bara piano, en liten tupplur, sedan åkte vi ner till sjön för att äta något gott och för att titta omkring oss. Tidigt och sova och en ordentlig natts sömn. Så har massor av våra dagar sett ut. Nu bestämde vi oss också för att ta ännu en dag extra förrän vi skulle röra på oss så vi skulle kunna titta lite runt oss i Pokhara. Vi tog taxin halvägs upp till World Peace Stupa och gick uppför berget resten av vägen. World Peace Stupa hör till en serie av Buddhistiska reliker eller egentligen byggnader som från början representerat Buddhans upplysning. Just denna stupa hör till serien Peace Pagoda som är ämnad för att föra människor från olika kulturer tillsammans vid denna byggnad i deras sökan efter fred. Det var faktist en japansk gentleman som blivit trött på krig och svårigheter så han föll för Mahatma Gandhis visdom och ägnade därefter sitt liv för att skapa fred över världen, ganska så symppis typ alltså. Stupan var vit som snö och mycket vacker och framförallt landskapet och utsikten därifrån gjorde det hela fint. Jag försökte le snällt mot några andra utlänningar, jag tror dom var svenskar, för att skapa lite fred men dom tittade bara konstigt på mig och gick därifrån.


Man kunde ta den kortare skogsvägen ner men vi hade blivit varnade av taxikusken för att man ofta blir rånad den rutten och att det dessutom finns en risk att bli anfallen av mini tigrar. Vad i all samperi det är för djur visste vi inte men taxikusken sade det hela med en sådan fruktan i rösten att vi beslöt oss för att inte trotsa hans varningar. Istället gick vi den längre vägen ner som tog oss förbi Devi's Fall, ett vattenfall som man dessvärre inte såg för mycket av då det inte fanns så mycket vatten och några grottor var det var fuktigt och luktade rippe, båda två var ändå värda att se.





Dessutom hade jag tidigare samma dag gått till en lokal barberare/massör som fick ta hand om mitt lilla reseskägg. De som känner mig vet kanske att min hårväxt är lite speciell i.o.m att det växer snabbt som blixten och jag började nu bli ängslig att skägget snart skulle bebos av något mindre fräscht. Barberaren suckade lätt när jag sade att han fick ta bort hela härligheten men snabbt med några precisa drag med rakhyveln var jag slät i fejet som en babyrumpa. På detta sätt fick vi än en dag att gå där man kommit på ganska simpla men trevliga saker för att komma närmare lokal kultur. På kvällen beställde vi ännu plats på bussen som nästa morgon skulle ta oss till nationalparken Chitwan med tigrar, leoparder, krokodiler och elefanter väntande på att sätta tänderna i första lönnfeta turist som kom allt för nära. The plånkka is still in the bakficka.