Lö-Må 4.2-6.2 Pokhara, Nepal

I zumbans sken bestämde vi ännu för att gå ut och dricka på lördagkväll med Niklas. Som jag tidigare nämnde om västerlänningar är det alltid trevligt att få sällskap och i Nepal, speciellt i Pokhara har det funnits massor med länkkären. När det dessutom som oftast är trevligt gäng som reser till sådana här platser brukar det sluta i ganska lyckade kvällar, vilket det gjorde nu också. Ett undantag hände dock när vi träffade en indisk doktor som var det jävligaste svin jag någonsin sett. Vi fick honom ändå ganska snabbt bortschasat då vi var ca. 20 andra personer som tyckte att han skulle kunna dra åt fanders. Tydligen har indiska herremän just en sådan tendens då dom blir fulla, det finns någonting i dom som inte riktigt fungerar som det ska i samband med alkohol.


Nästa morgon var det igen tidig väckning, av någon orsak har det blivit skrämmande mycket sådana. Vi skulle nämligen och golfa till Pokharas egen Himalayan Golfcourse. Janttu skulle representera publiken medan jag och Markus skulle spela, 8 åriga Aaro fick också pröva för första gången. The Himalayan Golfcourse kallas också för världens mest exotiska golfbana och tammefan det är den mest exotiska bana jag sett och hört om. Banan är dels uppe på ena kanten av en väldig ravin och till största delen nere i ravinen. I ravinen flyter dessutom en bred flod med vatten direkt från smält snö uppe i bergen.


På banan betade kossor, oxar och getter fritt och det var ganska normalt att man måste sjasa bort en sengången kossa från greenen eller akta så man inte drämde till närmaste päkätti i huvudet med klubban. I flodens kanter fanns dessutom naturliga små sjöar där lokalbefolkningen glatt plaskade och tvättade sig medan man missade sin 7 putt precis bredvid dem. Ovanför en svävade örn efter örn så nära att man nästan kunde räkna fjädrarna på dem.





Vi öppnade spelet från hål nummer tre som befann sig uppe på kanten av ravinen precis bredvid klubbhuset. Första slaget sköts ner på fairwayn 250 meter nedanför dig. I skenet av hela klubbhusets personals spända blickar öppnade man med första bollen som flög käpprakt åt helvetet. Det gjorde även andra bollen och så fortsatte det. Efter andra hålet började Markus caddie/bollpojke gapskratta åt mig när jag än en gång frågade efter en boll och min egen caddie/bollpojke med nöd och näppe utan att själv skratta visade att jag drämt bort alla. Jag tror jag tänker skylla på alkoholen kvällen före men såhär fortsatte det de 7 hålen vi spelade tillsammans. Jag trodde redan att zumban skulle ha varit bottennapp för mig denna resa men helt klart var jag uslare på golfen. Jag avslutade mina 7 hål med blyga +34 och med handen på hjärtat kan jag säga att Aaro som spelade första gången i sitt liv var väl mycket bättre än mig. Fast jag var sämsta utlänningen på säkert ett sekel var det helt mega roligt. Bara att se och få vara med om hela banan var värt allting. Det tyckte Janttu också men hon med hade väl i alkoholens morgonyrsel bestämt sig för att sätta långkalsare på. Det var en lätt svettig typ som vandrade upp från ravinen till slut och av någon orsak ville hon inte alls bli frågad om det faktiskt behövdas långisar i sådär varmt väder.


Det som är så skönt med att på riktigt ha tid tid på sig i fråga om resande är att man kan göra lite vad man vill. Efter golfandet tog vi det bara piano, en liten tupplur, sedan åkte vi ner till sjön för att äta något gott och för att titta omkring oss. Tidigt och sova och en ordentlig natts sömn. Så har massor av våra dagar sett ut. Nu bestämde vi oss också för att ta ännu en dag extra förrän vi skulle röra på oss så vi skulle kunna titta lite runt oss i Pokhara. Vi tog taxin halvägs upp till World Peace Stupa och gick uppför berget resten av vägen. World Peace Stupa hör till en serie av Buddhistiska reliker eller egentligen byggnader som från början representerat Buddhans upplysning. Just denna stupa hör till serien Peace Pagoda som är ämnad för att föra människor från olika kulturer tillsammans vid denna byggnad i deras sökan efter fred. Det var faktist en japansk gentleman som blivit trött på krig och svårigheter så han föll för Mahatma Gandhis visdom och ägnade därefter sitt liv för att skapa fred över världen, ganska så symppis typ alltså. Stupan var vit som snö och mycket vacker och framförallt landskapet och utsikten därifrån gjorde det hela fint. Jag försökte le snällt mot några andra utlänningar, jag tror dom var svenskar, för att skapa lite fred men dom tittade bara konstigt på mig och gick därifrån.


Man kunde ta den kortare skogsvägen ner men vi hade blivit varnade av taxikusken för att man ofta blir rånad den rutten och att det dessutom finns en risk att bli anfallen av mini tigrar. Vad i all samperi det är för djur visste vi inte men taxikusken sade det hela med en sådan fruktan i rösten att vi beslöt oss för att inte trotsa hans varningar. Istället gick vi den längre vägen ner som tog oss förbi Devi's Fall, ett vattenfall som man dessvärre inte såg för mycket av då det inte fanns så mycket vatten och några grottor var det var fuktigt och luktade rippe, båda två var ändå värda att se.





Dessutom hade jag tidigare samma dag gått till en lokal barberare/massör som fick ta hand om mitt lilla reseskägg. De som känner mig vet kanske att min hårväxt är lite speciell i.o.m att det växer snabbt som blixten och jag började nu bli ängslig att skägget snart skulle bebos av något mindre fräscht. Barberaren suckade lätt när jag sade att han fick ta bort hela härligheten men snabbt med några precisa drag med rakhyveln var jag slät i fejet som en babyrumpa. På detta sätt fick vi än en dag att gå där man kommit på ganska simpla men trevliga saker för att komma närmare lokal kultur. På kvällen beställde vi ännu plats på bussen som nästa morgon skulle ta oss till nationalparken Chitwan med tigrar, leoparder, krokodiler och elefanter väntande på att sätta tänderna i första lönnfeta turist som kom allt för nära. The plånkka is still in the bakficka.