Vi tog bussen dit tidigt på morgonen. Jumakauta än en gång dessa bussar, eller vägar eller egentligen allt tillsammans. Jag kan berätta lite funfacts om trafiken i Nepal. För det första så finns det inga regler, eller säkert finns det men dom följs inte. Tutan är viktigaste medlet på bilen och man använder den överallt. När man skall köra förbi, när man har kört förbi, när man är i en kurva, när någon skall akta sig o.s.v. Detta är ganska långt normalt i alla icke länkkäre land. Sedan om du kör på en ko får du 20-25 års fängelse. Precis som i Indien är dom heliga här och spatserar fritt runt överallt. Kör du ihjäl en människa igen får du böter. Däremot om du kör krock och bara skadar den andra stiger böterna drastiskt. Markus berättade om deras vänner som kört krock med en lastbil och när lastbilschauffören märkte att dom ännu var vid liv försökte han skuffa ner bilen för det stup som fanns vid vägkanten. Det som gjorde att dom kunde berätta denna historia för nära och kära var en stenbumling som var i vägen för en ganska så säker död. Det är alltså ännu också lite småsvettigt att hoppa in i bussen och ut i trafiken, speciellt efter den fakta vi blivit välsignade att höra här. Nåja väl framme i Chitwan blev vi visade till vårt hotell eller "wild life resort" precis vid naturparkens gräns, vi kunde nästan höra tigrarna ryta redan.
Vi fick en guide och eftersom det var offseason där precis som i resten av Nepal var han ganska långt bara med oss hela tiden. Det första han gjorde var att ta oss till ett museum där det visades de djur vi kanske skulle få se. Det hela skulle ha kunnat sluta bättre för det första Janttu såg var en glasmontern full med enorma skalbaggar och insekter som fanns i området. Janttu vände sig snabbt om eftersom det inte precis hör till hennes favoriter och där var en några meter lång boaorm, vad jag har förstått är hon inte heller en allt för stor fan av detta djur. För att slippa de förtjusande varelserna gick hon till nästa rum som var fullt av maskar, larver och mindre ormar i glasburkar. Janttus musee inträsse slutade ganska så snabbt efteråt. Jag tänker inte skriva att första dagen gjorde vi detta och andra dagen det andra. Det blir allt för dagboksliknande slisk.
I området finns det två olika uppfödnings center för elefanter. Den ena är för elefanthannar och den andra för honorna och de små. Dom hålls separerade eftersom elefanthannarna är så aggressiva och skulle bli alltmer okontrollerbara om det skulle finnas lite chikichiki möjligheter till hands. När man väl ser dom är man för det första slagen av hur fruktansvärt enorma dom egentligen är. Det som slår en till näst är hur i all helskutta en knatig liten människa egentligen kan skola dom och hålla dom i styr. Det är dock inte med piskan utan genom att ha lärt dem sedan dom var några månader gamla. En elefant har tre ryttare eller förare som de lyder, någon annan låter dom inte ta order från. De har ca. 20 olika kommandon och lyder oftast bättre än en hund eller nån ouppfostrad liten unge. Samtidigt är dom också smartare än någon ouppfostrad unge och man vet att dom har ett av de längsta minnena och har såväl rytm som konstsinne.
De uppföds i centren och lite som med människor jobbar de tills de blir pensionerade i 60 års ålder. Sedan släpps dom ut i det fria men kommer oftast tillbaks för att hälsa på i hopp om att få lite godis. Lite som en mormor som har slut på kaffet. Största orsaken för att man har dom och det är viktigt att uppfödingscentren finns är förutom att försäkra en tillväxt hos elefanterna också det att dom används till massvis med saker. Man har dom som hjälp i djungeln för att kartlägga platser, närma sig sjuka djur, räkna djur, man använder dom i räddningsarbete, som transportmedel, som bärhjälp och t.o.m armen använder dom i sina övningar. Sen förstås lockar dom till sig turister som flugsvärmar runt en rejäl klönt rippe och undertecknad medräknat faller ju för sådant ganska snabbt, inte alltså rippen. Det andra centret var som sagt för honor och deras ungar och det var också med honorna vi senare skulle på safari med. Till detta syfte skulle hanarna igen har varit för aggressiva. Dom små efelanterna var rysligt söta och den yngsta var bara några månader gamla medan den äldsta ungen redan var några år. Dom var speciellt stolta med att det 2008 hade fötts ett tvillingpar, båda hanar och båda hade överlevt. Jag frågade hur mycket en nyfödd bebis kunde tänkas väga och guiden sade 70-90 kilo.Tänk jumalauta att först släppa ut en 21 årig Jolle och snart efter det märka att perkele det kommer ju en till. Skulle jag ha kunnat skulle jag ha gett en rejäl klapp åt mamman och sagt respekt.
Från hanarnas center öppnade sig djungeln och vi gick längs med floden till ett cafe var man skulle se solnedgången över djungeln. Det här var redan på reservatets sida. Medan vi lugnt traskade och njöt av fridfullheten hörde vi ett frust till vänster om oss och såg en noshörning ta sig ett kvällsdopp några meter ifrån oss. Den var så mycket under vattnet att man först inte hade lagt märke till den men den ignorerade oss totalt och fortsatte med sitt badande. Vi fortsatt också fram till cafeet för att avnjuta ett glas vitt och titta på solnedgången. Istället för ett glas vitt var det mera ett glas pissgult och smakade likaså. Vi hade redan fått njuta av det lokala vittvinet med Niklas då han kommit över en flaska någonstans ifrån men dessvärre trodde vi inte att det serverades på restauranger också. Huh det smakar illa och vi kunde inte annat än att beställa in några öl istället. Solnedgången var ändå värt ståhejet.
Annat på programmet var kanotering med en lokal kanot. Dessa kanoter kan ta upp till 50 personer och har tidigare användts till fiske och transport. När man sedan märkte att också turister gillar att kånka in sig i en sådan har man tagit ut allt man fått av det. Måste säga att det var ett ganska trevligt sätt att utforska djungeln på då man lugnt åkte längs med en av de många floderna för att kanske se en av de blodtörstiga krokodilerna som skulle finnas där. Janttu, föraren och guiden såg flera stycken som simmade alldeles vid ytan medan jag blint snurrade på huvudet åt alla håll för att se någonting. En gång tror jag att jag såg en nos av en krokodil men det kan också ha varit en ölflaska och just när jag tänkte ge upp hoppet åkte vi förbi en massiv sak som låg och fläskade sig vid strandkanten, inte ens jag kunde missa den mera. Kanotfärden tog ca. en timme och efter det gick vi och vandra genom djungeln. Regnet hade vräkt ner hela dagen och jag kände mig tillslut som Indiana Jones när jag för tionde gången torkade regnet från ögonvrån för att se om jag råkat stiga på en enorm boaorm eller bara en trädrot. Janttu skrattade så hon kikna när jag nämde min liknelse med äventyraren men jag antar att det bara var en reaktion av avundsjuka på min glänsande modighet.
Vi hade tur med regnet då det just slutade när vi hoppade på elefanternas rygg. Det var fyra personer per efelant och en förare, alla honelefanter. Sedan traskade varje elefant åt varsitt håll medan turister försökte klamra sig fast. Elefantens förare skrek kommandon när elefanten skulle gå snabbare, svänga, plocka upp någonting, som t.ex. när den snällt tog min fällda vattenflaska i snabeln och gav den till mig eller när den skulle bryta bort några kvistar för bättre sikt. Den använde också hela tiden snabeln för att känna på marken om det var stadigt och satte med otrolig precision sin enorma fot precis rätt. Nu slapp vi ännu närmare djungelns hjärta än tidigare och precis som i kanoten spottade Janttu alla djur, den här gången t.o.m före själva elefant föraren. Hon menade att hon var ganska säker på att en tiger hade tittat på henne underifrån en buske och med de falkögonen hon bevisligen har, började jag lite ängsligt titta noggrannare på buskar och snår. Fast jag inte såg mycket kom vi ändå fram till otaliga rådjur, apor, massvis med fåglar, några vildsvin och en noshörningsflock. På elefantens rygg verkade inte djuren bry sig ett dyft om oss och vi var så nära att man nästan skulle ha kunnat klappa flera av djuren.
På tre dagar och två nätter hann vi ännu med lite fågelskådning som säkert skulle vara otroligt om man skulle vara mera insatt men nu kändes det mera som att gå och titta på talgoxar i Sibboskogen samt en uppvisning av lokal kultur med sång och dans. Föreställningen hade inte riktigt samma klass som kung-fu showen i Peking men däremot mycket gladare vilket gjorde att publiken tjöt och var med i det hela. Till slut bjöd dansarna med publiken i en sista trudelutt och jag var på väg att stiga upp för en svängom men med tanke på mina bravader i den tidigare zumban och golfen visste jag inte om mitt självförtroende skulle klara av en till törn så jag satt bestämt kvar på min plats. Lite finne måste man ju också vara på denna resa. Bussresan tillbaks var som alltid men nu tillsatt med att hälften av väglaget hade regnat bort, kanske man så småningom börjar vänja sig. The plånkka is still in the bakficka och har nu också klarat av en djungelexpedition!
http://www.youtube.com/watch?v=qR_713ywrt0&context=C33725e9ADOEgsToPDskIuNMqFYtCt8qPMLvPl6a2T, link till kulturshowen där hälften av publiken är med.
Som ni märkt är mina foton lite ändrade och det beror dels på att min trogna kamera håller på att tappa gnistan och dels på att jag har hittat ett väldans roligt program för att få lite extra till bilderna.
Location:Ram Bazaar,Pokhara,Nepal
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti