Ons-Ti 18.4-24.4 Thaktul Monastery, Himalaya-Kathmandu, Nepal-Helsingfors, Finland

Sista inlägget, spännande värre. Pam pom poff in i väggen, slut. Jag skulle ha villa avsluta den här bloggen på ett bättre sätt, en mjukare landning så att säga men eftersom jag inte kunde ge vinkar om att jag var på väg hem blev det så här, pam pom poff slut. Orsaken till detta djävulska hemlighetsmakeri är för att jag hade planerat att överraska en viss flickvän och komma hem på hennes födelsedag, istället för en vecka senare som hon trodde. Hur detta gick skriver jag om i ett senare skede men först måste jag få avsluta mina tankar om resan, om sista tiden i klostret samt om det där ena påstående att det mukamas är en lottovinst att födas i Finland faktiskt stämmer.Vi börjar med klostret. 5 veckor gick förvånansvärt snabbt med tanke på att största delen av tiden var allmänt slappande. Klart du kunde läsa, vandra, spela fotboll eller vad som helst men det fanns inte tillräckligt med sysselsättningar för att du hela tiden skulle ha något att göra. Detta ledde till att du hade mycket tid att tänka, en sorts ofrivillig meditation. När du gör något kan du koncentrera dig på bara det och din hjärna stänger på ett sätt av sig själv men när du sedan har sisådär 5 timmar framför dig som det inte finns absolut någonting att göra, inte ett dyft, så börjar det hända uppe i övrevåningen. I början håller du på att gå fullständigt kokko men när du väl lär dig att uppskatta det, att klara av det och att utnyttja det är det faktiskt ganska så tufft. Många dagar kunde jag sitta upp till 4-5 timmar i streck utan att göra någonting, ibland lyssnade jag på musik ibland inte och när du inte har bråttom eller är bunden till något, när du inte gör någonting ser du omgivningen och världen på ett nytt sätt. Det kan låta lite småspedet men du förstår saker bättre, du ser livet ur ett nytt perspektiv och du är mycket mer medveten om både det som händer runt omkring dig samt om dig själv och fanimej det gjorde bra att faktiskt snaija lite djupare saker för en gång skull. Sist och slutligen var livet ganska vackert.
Något desto extra spännande hände inte mera under den sista tiden i klostret. Småmunkarna hade övat tillräckligt på sina böner för att dom skulle kunna börja mässa i huvudtemplet tillsammans med dom äldre och varje morgon kl. 6.30 drog sig mycket små, kalla, huttrande munkar ihop sig för att börja be. Riktigt lika smidigt gick det inte som då när dom äldre mässade och alltid ibland kunde man höra ett evinnerligt prasslande samt mumlande när någon tappade bort sig bland bönerna och försökte hitta rätt sida i boken samt fråga närmaste munk vad det var som skulle bes. Detta påföljdes varenda gång av ett mycket strängt ögonkast från Nawang, huvudmunken vilket förvärrade situationen dubbelt då den redan bortappade småmunken nu också blev fruktansvärt nervös.


Jag nämnde redan att vädret har en tendens att vara totalt kaotisk på dessa höga höjder och därför är också flygtrafiken minst lika yr. Om jag på grund av detta skulle missa mitt flyg till Kathmandu och därför antagligen inte hinna till flyget till Finland heller tänkte jag att det skulle kunna vara värt att vara på den säkra sidan den så jag bestämde jag mig för att förkorta min tid i klostret med några dagar och flyga bort tidigare. Nepal som det är finns det förstås inget nummer att ringa till för att ex. kolla om det ens är möjligt att byta flygbiljetten så det var bara att traska de mysiga 3 timmarna till Lukla var närmaste byrån fanns. Snabbt som attan traskade jag för att hinna i tid men det visade sig att dom inte tänkte öppna förrän 5 timmar senare så det vara bara att vänta. Det visade ändå vara sig lätt som bara den att byta flyget och vandringen tillbaks kunde börja. På vägen ringde Jack från England som befann sig i en by någon kilometer nedanför klostret. Han hade träffat på några kumpaner han trekkat med tidigare och undrade nu om jag möjligtvis hade lust att presentera mig själv över ett stop öl eller två, han skulle bjuda. Jag bestämde mig själv före klostret att det här fick bli en tid utan alkohol och kött, mest för att jag ville se hur kropp och sinne skulle reagera, var man en förlorad alkis eller ej? Allt hade gått skrattretande bra och jag hade faktiskt inte saknat någondera desto mer. Jag antar att det gör saken lättare att man lever i ett kloster men någon obotlig alkoholist tror jag inte att det ännu finns risk för att jag är. Hursomhelst skulle min tid snart vara slut i regionen och jag hade inte hjärta att säga nej så jag tog emot inbjudan. Överraskningen måste vara enorm om jag säger att det såklart inte slutade vid bara en öl. Efter hemskt många mer var pengarna totalt loppuslut och klockan visade redan midnatt. Eftersom pengarna var slut var det inte på tal om att ta rum i byn utan bara att fortsätta färden tillbaks till klostret, Jack däremot hade hittat s.k kättä pitempää så han skulle sova kvar. Jag har berättat om steniga stigar, förrädiska rötter, snubblande och slintande och jag kan berätta att med så runda fötter som jag hade var det ett alldeles fruktansvärt snubblande och slintande. Vägen upp till klostret är inte farlig men däremot en riktig smärta i bakdelen. Dessvärre har du runda fötter går det oftast också hand i hand med att vara generat trög i knoppen. Så när jag nu hade gått halvvägs upp för denna helvetes stig bestämde hjärnan min sig för att nej jävlar nu har vi nog gått fel så vi går tillbaks igen. Okej tillbaks till var stigen började var det finns en stor skylt med texten MONASTERY som jag redan en gång passerat och som pekade rakt dit varifrån jag just kommit från. Denna gång kom jag upp till ganska långt precis samma plats när hjärnan igen skrek stop! vi är fel och tillbaks gick jag igen. MONASTERY skylten välkomnade mig än en gång och när jag för tredje gången påbörjade samma färd hade jag allvarliga problem med både kondition och humör, dyblöt av svett och snubblande fram var jag så allmänt kypsä på denna promenad att jag gav blanka fan i om jag skulle hamna rätt eller fel så länge jag inte behövde se skyltfan en fjärde gång. Jag passerade platsen jag båda gångerna vändt om på och runt nästa krök kunde jag redan se klostret lite längre bort. Jag förbannade lugnt min egen idioti resten av vägen upp och somnade med kläderna på, totalt utmattad. Före det lovade jag mig dock att aldrig någonsin herpaantu i bergen igen.
Om jag tidigare haft problem med att beskriva platser är klostret svårast hittills, jag vet inte om jag kan hitta de sista orden och jag vet inte om jag heller vill, en känsla inom mig säger att jag nån dag kommer tillbaks. Ett visst lugn och en viss harmoni finns dock runt det hela och atmosfären är mycket fredlig. Eftersom jag inte hittar rätt ord berättar jag istället om en händelse som jag tycker beskriver munkarna som dom är. Efter morgonmålet en vacker tisdag skulle jag gå på tuppen när jag såg en blandad grupp, små och gamla munkar stå i en ring runt något. De såg alla hemskt koncentrerade och allvarliga ut vilket inte är det normala munkbetendet, speciellt inte bland barnen så jag blev nyfiken och gick närmare. Dom var samlade runt en liten vattenpöl bildad av förra nattens regn och närmare tittat var det två munkar som med käppar och mycket försiktiga fingrar plockade bort en fluga från vattnets klor. Efter enormt tålamod fick dom bort den och när den flög iväg jublade alla munkarna som dom skulle ha räddat livet på deras egen mor. Dessa människor skulle ordagrant inte ens skada en fluga och av allt detta hade jag fått ta del av i närmare 5 veckor. Kanske jag förhoppningsvis skulle kunna ta lite av det med mig hem. Så var tiden då inne att packa ihop ryggsäcken och lämna klostret. Det kändes synd att åka, att lämna denna enligt mig magiska plats men samtidigt var jag glad, det hade varit en lång resa och när jag nu kunde lämna klostret kändes det som om min resa också på riktigt närmade sig ett slut, jag skulle få slippa hem.


Eftersom det sist och slutligen var ett ganska fattigt kloster lämnade jag hälften av mina saker kvar. Rocken som tagit mig genom Sibiriens och Mongoliets bitande kyla, byxorna som räddat mig från att gå i bara kalsipper då dom andra sprack i Moskva, solpanelen som laddat min telefon för att ens ha en liten möjlighet till kontakt hem, en extra telefon samt nippusiteen vilket var en otroligt imponerande uppfinning enligt dom. Det viktigaste var ändå att jag kunde lämna relativt mycket mediciner kvar som dom behövda mest av allt. Många av munkarna hade så fattiga familjer att ett sjukhusbesök inte skulle komma på frågan. Jag samlade barnen för några sista fotografier vid deras klassrum. Utanför deras klassrum har dom en metallsak hängande från taket som vi använt för att ringa in barnen till timmen. När jag nu stod bredvid metallföremålet och fotograferade råkade jag titta närmare på den hängande saken och märkte till min förvåning att det var en tom gasflaska, eller faktiskt en tom syreflaska. Jag frågade Nawang om detta faktiskt stämde och han sade visst, men inte vilken syreflaska som helst. Det visade sig vara Tenzing Norgays gamla syreflaska. Om Norgays namn inte säger desto mer var han den första mannen i världen tillsammans med sir Edmund Hillary att bestiga Mount Everest. Tenzing hör till en av de allra största legenderna någonsin i fråga om bergsklättring, och han hade själv donerat flaskan till klostret. Flaskan var från 53, samma år som de besteg berget och där har vi glatt drämt till detta föremål som vilket museum som helst gladeligen skulle ta emot. Hursomhelst har vi solklart haft häftigaste instrumentet någonsin att använda för att ringa in en skara ungar till engelskatimmen med.


Eftersom vi frivilligt varit och hjälpt dem med deras engelska uppskattade munkarna oss väldigt mycket. När jag åkte sökte dom fram den finaste vita silkesskarfen dom kunde hitta, knöt den fast runt min hals och välsignade mig med lycka och välmående i framtiden. En värme spred sig inom hela mig och det var varken tacksamhet eller buddistisk hokuspokus som frambringade dessa lyckokänslor utan det var en dröm som gick i uppfyllelse. Sedan jag var liten knatte har jag tittat på en av dom största hjältarna och kanske den största äventyraren av dom alla få samma hedersbenämnelse. Jag talar såklart om Tintin när han just fått sin silkesskarf efter att han räddat Chang från Yetins vrede. Jag kan såklart inte jämföra mig själv med Tintin men med handen på hjärtat vem kan, kanske Fantomen. Jag var dock ganska glad att jag själv fått en, dessutom för något som på riktigt varit en god gärning.
Resan till Kathmandu gick bra. Vädret var fint och flyget kunde starta i tid från det redan nämnda s.k intressanta flygfältet, där landningen dock är mycket värre. Lite småpirrigt var det nog dock än. Planet flög på grund av höga vindar så lågt som möjligt och det kändes ibland som vi skulle ha snuddat vid trädtopparna under oss, dessutom var detta plan inte i bästa skick heller, men vi fick åtminstone lite frisk luft in i den svettiga kabinen.


Väl framme blev jag träffad av allt som jag inte behövt se under min tid i bergen. Avgaser, bilar, fattigdom, död och dessvärre också min egen spegelbild. I klostret hade det inte funnits en enda spegel och förutom en snabb glimt i en rejält dammig fönsterruta då och då hade jag absolut ingen aning om hur jag såg ut. Emot mig tittade det en mycket skäggig, magrad, halvt smutsig halvt solbränd Tom Hanks i Castaway liknande spurgu och jag förstod att denna sak måste åtgärdas snarast möjligt. Snabbt som attan lämnade jag min saker på hostellet, gick till närmaste restaurang och beställde kött, bara kött. Jag hade klarat mig fint utan det men måste ändå erkänna att det smakade lajban, jag förstod inte ens före nu hur mycket jag saknat det, ens bara att få tugga på något, attan och de borttappade kilona kändes redan göra en stark comeback. Sedan gick jag till en lokal barberare som fick ta skägg och hår enligt egna mått. En enorm sax drogs fram samt rakkniv och minst 5 kilo hår låg snart på golvet. Jag kände mig redan som en ny man. När jag nu en gång börjat var det bara att fortsätta och jag hade definitivt tappat greppet då varenda skoputsare till väskförsäljare fick lurat mig på mina pengar men efter 5 veckors ytterst sparsamhet kändes det bara bra att slösa. Nästa dag träffade jag andra volontärarbetaren som jag drack några öl med men den snabba omväxlingen i dieten bestående av 99% kött fick min mage att dansa rumba och det blev en ryslig rippe av det hela. Detta övergick i feberfrossa och allmän vitutus med tanke på att det fortsatte hela den 15 timmar långa flygresan hem också. Ett värdigt slut dock på det hela. Allt illamående glömdes bort, all vitutus och rippen kändes vara ett minne blott när jag såg min kära vän Joel samt mor och far vara emot mig på flygfältet. Det var en saknad skara och det kändes mycket skönt att se alla igen. Vägen förde mig tillbaks hem till Sippo/Sipoo varifrån jag startat nästan 4 månader tidigare. Färden har tagit mig en ganska så lång väg. Först med Puskis genom det enorma Ryssland, otroligt vackra Mongolien samt Kina. Jussi flög hem och Janttu kom med till Nepal och Pokhara var vi flög med örnar, red på elefanter och bodde i en av dom vackraste städerna man kan tänka sig. När Janttus tid var över åkte jag upp till enligt mig det absolut vackraste, mäktigaste och brutala av alla platser jag hittills sett, Himalaya var otroligt. Jag skulle kunna skriva ändlösa listor med tips och knep men det ända jag tänker skriva är att res själva, på riktigt gör det. Oberoende ålder, familjesituation, livssyn, hur bra ens mage tål andra rätter, vart man reser det gör bra åt en. I dagens otroligt globaliserade värld är det livsviktigt att förstå andra kulturen och seder samt framförallt att försöka respektera dom. Att resa är enligt mig lättaste sättet att förstå dessa skillnader, dessutom mycket roligare än att försöka förstå sig på tråkiga böcker. En vis man sade en gång " världen är en bok, och den som inte reser har bara läst den första sidan. Jag har fått äran att pröva på att under denna färd resa på tre olika sätt. Med en kompis, Jussi, med flickvän, Janttu, och ensam, alltså meikä. Alla fungerar precis lika bra och det finns inget som skulle stoppa en från att göra någon av dessa. Är du en bra typ och kommer överens med människor klarar du dig ypperligt. En sak som jag dock rekommenderar oberoende i vilket sällskap du reser är att volontär arbeta. Du kommer så mycket närmare den äkta kulturen samt människorna som gör den och dessutom gör du något bra, du ger något av dig själv som andra människor på riktigt har nytta av. Eftersom jag nu sett många håll av världen både bra och dåliga måste jag komma tillbaks till det jag skrev om tidigare. Är det faktiskt en lottovinst att vara född i Finland? Totta helvetis det är en lottovinst att födas i Finland, ingen fråga om saken. Vi har byggt något helt otroligt med dom futtiga 5 miljonerna det finns av oss och med de resurser vi har. Skulle vi nu bara vara tillräckligt smarta att ärligt, på riktigt uppskatta det, vara lyckliga och njuta av det vackra land vi har skulle vi kunna gå långt. Jag om någon har nu först förstått detta och jag hoppas jag kommer ihåg det, skillnaden är stor från den bittra Finland hatern jag var när jag åkte och bara det att jag vaknat upp gjorde det värt att åka.
Så var jag då plötsligt hemma i mitt gamla unkna rum. Mamma hade bjudit Janina hem till oss för att äta födelsedagsmiddag och Janttu hade ju ingen aning om att jag var hemma. När hon kom upp till mitt rum satt jag som munamiehinä vid mitt skrivbord och väntade med ett lite smånervöst leende. Jag visste ju ser ni inte riktigt hur responsen skulle vara om det skulle komma litsare eller en stor kram. Som tur var det det senare och ett hjärtligt återseende tog form, om någonting kändes det nu bra att vara hemma. Mamma bjöd på mat som bara ens egen mamma kan laga och vi sov första natten i den nya mycket fina lägenheten, sängen var något obeskrivligt skön då jag sovit de senaste 4 månaderna i mer eller mindre fruktansvärt obekväma schabrak. Nästa kväll hade Jolle också ordnat med lite surprise för mina kamrater i en bar i Tölö. Ingen visste av dom heller att jag skulle komma så det var ganska roligt att mitt i allt gå in i baren, beställa en öl och fråga hur det stod till med schacket. Allt i allt är det hemskt skönt att vara tillbaks, solen skiner, fåglarna kvittrar, våren är på kommande, världen är vacker och jag är lycklig. Vad mera kan en man kräva. Jag skulle ännu från mitt hjärta vilja tacka alla som läst denna blogg, jag kan säga att det har varit riktigt roligt att skriva men det att man vetat att nån läst har gjort det lätt att fortsätta. The plånkka is still in the bakficka och världen är inte sist och slutligen en så farlig plats! Tack och ta hand om er.

Fre-Ti 13.4-17.4 Thaktul Monastery, Nepal Himalaya

När vi kom till klostret märkte vi att det fanns relativt mycket rosk runt om i området. Jämfört med ex. Kathmandu var det ju rent som en nytvättad någonting men det verkade ändå finnas en hel del. I hela området är plastpåsar förbjudna vilket i teorin är en fin ide men är inte riktigt lika mysig i praktiken då det inte finns något att samla rosket i heller. Tidigt bestämde vi oss för att ta en rosk dag där vi volontär arbetare skulle samla rosk. Efter en halv timme och ca. 80 liter hopsamlat kräsää märkte vi att det rörde sig om ett lite större problem. Vi började fundera vidare och tänkte att på vilket sätt vi skulle få gjort det effektivare och så att det också skulle hållas renare en längre tid. Länge behövde vi inte fundera då vi kom på att vi hade till vår förfogan en halv arme med småmunkar som har rysligt mycket överlopps energi, så vi tog alltså till barnarbetare. Vi började planera en tematimme för alla barnen tillsammans där vi skulle berätta om hur förödande skräp kan vara, vad det gör till naturen, djur, hur illa det luktar o.s.v. Collin arbetade hela natten med att göra en powerpoint där han ritade streckgubbar på paint som skulle beskriva hur en lokal sherpa samt hans djävulska vita kumpan gick omkring i dalen under klostret. Den djävulska vita kumpanen Bob kastade ett papper i floden för att "alla andra gör ju det också" och det hela blev mycket dramatiskt där skogen brann, floden svämmade över och allt var täckt av skräp. Himlen var också plötsligt röd och Bob och hans Sherpa vän höll på att dö, barnen var mycket imponerade.


Vi hade två tavlor där vi samlat in olika sorters skräpartiklar och där barnen fick svara på frågor som att vad är skräp, varför är det dåligt och vad kan vi göra. Jag visade på min padda bilder som jag tagit från Kathmandu på den otroligt smutsiga floden, döda djur i den och allmänt rosk på gatorna. Jag övertygade dem att det här är framtiden för klostret om man fortsätter på samma vis och klart att vi överdrev mycket men det här budskapet ville vi verkligen få fram.


Efter några uppmuntrande RUBBISH IS BAD, RUBBISH IS BAD!! rop fick barnen först springa runt i klassen och söka efter skräp vi tidigare gömt och sedan sätta i korgar vi tagit fram. Sedan bar det ut i skogen och runt om klostret. Det hade just börjat regna men det stoppade varken oss eller småmunkarna och snart kunde man se och höra massvis av typer som slant på de leriga stigarna medan dom samlade rosk och skrek RUBBIS BAD och liknande.

På en halv timme till hade vi fått minst lika mycket som när vi själv hade plockat men det viktigaste var definitivt att munkarna fått meddelandet, och att dom verkade vara entusiastiska över det hela.

Vi förstod att det dock skulle glömmas snabbt så vi har nu med infört Rubbish Day varje tisdag och torsdag framöver. 15-30 min. effektiv skräpplockning 2 gånger i veckan och platsen kommer att vara renare än någonsin, och än en gång verkade munkarna genuint ivriga att få vara med och göra något bra.
Jag känner att jag har beskrivit våra vandringar tillräckligt och mitt rykte som ynkrygg står nu på stadig grund då hälften av min text bestått av hur benen mina skakat och jag trott att jag skulle dö. Därför får kanske vår sista stora vandring vara mera bilder och mindre gnäll för så vacker var den, definitivt den vackraste av dom alla. Vi steg upp riktigt tidigt för att få en bra vy och kanske se soluppgången över bergen likväl.



Färden tog oss vidare från utsiktspunkten vi första dagarna besökt ända tills stigarna tog slut och vi kom till en urgammal, om jag inte gissar fel flera hundra år gammal skog.


Den började vi klättra uppåt och uppåt och det blev tillslut mera bergsklättring än vandring då det blev ordentligt brant. Vi tog träden till hjälp vilket lättade vårt klättrande och vi var väldigt beslutsamma att komma ovanför det täta trasslet för vi trodde att vi skulle få en bättre syn på Mount Everest än förra gången.

Det var faktiskt ganska roligt att klättra då man inte hade stup åt alla håll och än en gång kände jag mig som Indiana Jones eller Fantomen för den delen då vi ibland kämpade igenom bambusnår så täta att man inte såg varken sol eller kumpanen framför en.

Några av hundarna från klostret hade kommit med på vår promenad och dom visade sig vara till enorm hjälp då dom alltid verkade hitta lättaste vägen uppåt medan vi verkade dras till den ena efter den andra oåtkomliga bergsvägg.

Skogen började till slut glesna och när vi klättrat upp på en liten topp hade vi en skall man säga ganska så päräyttävä utsikt, inklusive iso E.




Jag skulle ha kunna gå ännu längre uppåt men var nu så trött på att vara rädd att jag var nöjd där jag stod. Lindsay tyckte samma sak medan Collin och den nya pöjken Jack ännu ville fortsätta. Efter en timme eller så kom Collin tillbaks utan Jack som hade fortsatt ensam, redan det är idiotiskt tillräckligt. Vi väntade ännu i två timmar men när ingen visade sig och vädret började se regnigt värre ut beslöt vi att att återvända till klostret. Man vill inte precis lämna en kompis i ensam uppe bland bergen men från det stället kunde vi ändå inte ha gjort något och från klostret skulle det ha varit lättare att skaffa hjälp. Som tur var kom Jack tillbaks inte länge efter oss. Han hade på egen hand fortsatt ännu längre upp än Collin och det hade blivit så tekniskt att han beslutat att försöka ta en annan väg ner. Det hade visat sig vara en mycket dålig ide och det hade varit nära att det skulle ha gått riktigt dåligt då den andra vägen ner visade sig vara nästan omöjlig. Jack själv var definitivt den mest erfarna klättraren av oss alla men utan att gå desto mera inpå detaljer hade det för honom blivit så svårt att han spelat in på sin kamera ett sista farväl till nära och kära samt försökt ringa till sin mamma där hemma, sen hade hans batteri tagit slut i telefonen. Han klarade sig tillslut med en rejält vrickad fot och några mindre skrubbsår men det påminde oss åtminstone om att det kan gå helt åt helvata i värsta fall och om inte annat påminde det Jack om hur allting inte är en dans på rosor, oberoende hur erfaren man är. Glada var vi dock att allting slutat bra och jag var extra glad att jag förstod min gräns och stannade på trygg mark. The plånkka is still in the bakficka, till näst någonting kanske lite mer överraskande. Ha de gött!

Lö-To 7.4-12.4 Thaktul Monastery, Himalaya Nepal

Nästan dagligen kommer det trekkaren, vandraren vad man nu vill kalla dem upp till klostret för att titta sig omkring. Vi tycker att vi har varit här så länge att vi redan kan kalla dem turister, givetvis med en arg ton. Spedet av oss såklart då turisterna oftast lämnar en liten slant till klostret vilket gör det lättare för klostret och munkarna att existera, och utan munkarna och klostret skulle vi inte heller vara här. En lite bitter ton använder vi dock då vi ser hur brått alla har, hur lite dom egentligen verkar se och hur lite dom har orkat ta reda på om klostrets olika seder och andra saker. När en lönnfet tysk springer runt i svettiga trekking kläder och försöker fotografera allt han hinner utan att egentligen se något har du inte allt för stor lust att ge honom desto mera uppmärksamhet och håller dig istället ur vägen. Som tur är inte alla sådana och vissa har också mer tid på sig och kommer fram och frågar hur vi har hamnat upp hit, hur livet är i klostret och mera allmänt snicksnack. Många säger att vi gör ett super fint jobb vilket ju alltid känns bra att höra. En som kanske gjorde ett ännu finare jobb var en rysk dam som kom på besök med sin guide. Hon hade med sig ett flertal av Sherpor som bar på olika delar till en dusch, närmare bestämt en solpanel som skulle ge varmt vatten till vår dusch. Hon hade donerat den till klostret med många andra saker som t.ex madrasser och kläder till barnen. Vi kände oss så tacksamma bara för duschen att vi var nära att fälla en tår till hennes ära. Hon hade också tid att stanna för vidare diskussioner och det visade sig att hon tränade i området för att senare bestiga Mount Everest. Hennes guide som var med henne hade själv trippat upp och ner från berget blyga 8 gånger. Hon berättade om en av sina förberedelser då hon skulle klättra upp till ett av områdets toppar. De hade dessvärre överraskats av en rysligt kraftig storm och tvingats avbryta bestigningen. Hon var så besviken att hon gick till en insjö tre dagars marsch ifrån och simmade en 3 kilometers sträcka i den för att uppfriska sig. Uppfriskande hade det varit då vattnet var 8 grader varmt och vi frågade artigt om allt stod rätt till där uppe. Visst gjorde det det men hon erkände ändå att hon var lite nervös för att klättra upp till den högsta av dom alla. Själva dushen fick vi inte se mycket av på de närmaste två veckorna då man installerade den "Nepali style". Detta betyder att man har allt annat än bråttom, inte över huvudtaget. Sen när den var färdig bestämde solen för att det inte var värt att visa sig men eftersom det inte funnits någon dusch alls, varken varm eller kall på över en vecka då man drog slangar på nytt klarade jag inte av mina odörer längre och bestämde mig för att ta en kall i alla fall istället för att vänta på varmt vatten. Det började som vanligt med att man skrynklades ihop till något inte nämnvärt men plötsligt kom det lite varmare och snart kunde man nästan kalla vattnet varmt. Man förstår inte hur mycket man uppskattar det förrän man har tvättat sig med vatten från smältsnö uppe i bergen men den här gången tror jag att jag på riktigt fällde en tår till den ryska damens ära.

Under festivalerna har vi också träffat många lokala människor och likväl blivit bjudna hem till dom på te. Jag och Collin besökte en av dem vi träffat på vår lediga lördag. Han bodde med sin familj i en mycket sympatisk sherpaby 20 minuter ifrån klostret. Såklart att det inte bara skulle vara te utan frugan hans satte igång med att laga mat direkt fast vi försökte övertyga många gånger om att nej det behövs inte vi har ju just ätit morgonmål, turhaan skulle vissa säga. Huset bestod av ett enda rum som fungerade som sovrum, kök och allmänt hängande rum. Kami Nuru Sherpa som pappan heter hade själv fötts i samma rum och bott där i hela sitt liv, en gång hade han varit i Kathmandu. De hade en son, Tashi 2 år, som var alldeles fruktansvärt söt och alldeles fruktansvärt busig. Vi har förresten kommit på att Nepalesiska barn är lätt dom sötaste i världen, det borde inte vara tillåtet.

Vi diskuterade dittan och dattan medan vi skrattade åt barnet som njöt till fullo av att ha nya gäster i hemmet sitt. Kami jobbade själv på sjukhuset i Lukla som sekreterare och han tjänade tillräckligt för att ge sin familj ett relativt hyfsat liv. Vad som framtiden skulle föra med sig vet jag tyvärr inte. Kami hade insjuknat i Polio för länge sedan och gått med kryckor de senaste tolv åren. Det fanns inget som kunde hjälpa honom och han visste inte hur det skulle gå med hans familj när han inte längre kunde jobba, nu redan var hans ena fot så vriden att den var fullständigt obrukbar. Han sade ändå att han var en hemskt lycklig man då han fått en frisk son som han kunde se en till två gånger i veckan.

Vanligtvis sov han i Lukla men då han kom hem gick han de fyra timmarna från Lukla till sitt hem med sina kryckor. Många klarar inte ens av denna terräng fast dom är fullständigt friska. Enligt honom var det ganska tungt i början men han sade att han vant sig. När vi skulle säga adjö gav han och hans fru oss en vit silkes skarf som syftar på vördnad och respekt för det jobb vi gjorde för klostret. Dessutom sänkte han priset för att besöka sjukhuset från 50 dollar till 5 för oss som jobbar på klostret. Jag hoppas vi ens kunde förmedla lite av den vördnad och respekt vi kände inför dom fast vi inte hade någon skarf att ge, ganska otroliga människor var dom.

Ännu på tal om människor som kom på besök uppenbarade sig Jack från England som en fjärde volontär arbetare till klostret. Mannen har visat sig vara en hygglig prick och släppte redan första morgonen en ljudlig brakare i vårt rum vilket jag svarade på med en likadan. Detta påföljdes av broderligt skratt och jag tror vi kommer att komma bra överens. Han kommer att vara den andra läraren istället för Lee på våra timmar och det är skönt att inte behöva bära hela ansvaret själv.
Vad är det som förenar människor världen över var du än befinner dig? Inte är det alkohol, inte är det kärlek, inte är det fred, utan fotboll såklart. Är det en regnig dag eller om alla råkar ha ledigt rustas det upp för olidligt spännande matcher. Man märker väl att detta är ett kloster där barnen är i fokus då det låts spelas inuti själva huvudtemplets hall. Jag tror inte att en så helig plats hemskt ofta används till fotbollsarena på andra håll men bra så för oss, lite snopet skulle det vara att springa den dryga kilometern efter bollen varje gång den rullar ner för berget. Olidliga matcher var det visst och när väl lagen är uppdelabörjar ett fullständigt virrvarr av sparkande munkar, såväl äldre som yngre.

De som inte äger ett par egna shorts eller byxor försöker kavla upp munk kjolen så gått de kan för att inte snubbla men gör det ändå och inte bara en gång blir det en enda stor hög av munkar som snubblat omkull.


Den nepalesiska fotbollskulturen går varken ut på teknik eller taktik utan mera på att sparka bollen så hårt man kan oberoende vartåt man egentligen borde skjuta. Nästan ingen av munkarna hade ett par skor så det betydde att tofflorna och sandalerna ideligen flög åt diverse håll så även om bollen skulle ha flugit åt rätt håll kunde man inte springa efter den då tofflan flugit åt ett annat.

Jag sattes som målvakt och spelade uselt. Ställningen var 9-9 när kocken irriterat ringde för tionde gången i matklockan och menade att det var dags för te. Alla förstod att nästa mål skulle avgöra matchen och då bestämde jag mig för att stiga fram. Jag gjorde några vigulanta paradräddningar och stoppade med mina fingertoppar ett fullständigt öppet läge förrän jag säkert öppnade bollen till vår vassaste striker som lätt satt in 10-9 till oss och vi kunde stolta och belåtna avsluta matchen med seger i bakfickan. Sällan har te smakat lika gott som när man dricker det som en vinnare.The plånkka is still in the bakficka och börjar bli skrämmande tom, bra att resan börjar närma sig sitt slut.

Fre-Fre 30.3-6.4 Thaktul Monastery, Kongde, Himalaya Nepal

Här är ganska lugnt. Vi brukar oftast vakna vid 6-7 tiden på morgonen då munkarna i rummet ovanför oss börjar mässa. Jag vet inte om det är rätt ord att använda men med det halvsjunger munkarna i en jämn takt olika böner. Samtidigt hackar dom med en käpp i golvet i en inte så jämn takt vilket gör att du alldeles säkert vaknar. Det stör oss nu egentligen inte desto mer då vi oftast brukar gå och sova vid 9-10 tiden. Patetiskt skulle vissa säga men livet dör här just vid de tiderna och då det inte finns så hemskt mycket att göra efter att mörkret infaller är det bara att se sanningen i vitöga och invänta John Blund. Före det skall du förhoppningsvis ha instoppat öronpropparna i öronen dina då hundarna föredrar att ge allt var dom har så fort du börjar sova. Efter väckning är det morgonmål vilket du oftast skippar då det är det enda som smakar mindre gott här. "Tibetan favourit" ser ut så här och smakar likadant.

Istället smuttar du på en kopp stärkande te och njuter av solen som så gott som alltid skiner starkt hela förmiddagen. Sen vete fan vad det blir för väder. Sällan har jag varit med om lika snabbt omväxlande meininki som här är. Ena sekunden skiner solen som under värsta sommardagarna i Finland och du går in efter en bok för att njuta av det goda men när du kommer ut igen ser du inte ett skvatt. Du funderar på om du möjligtvis drabbats av akut närsynthet men det visar sig istället att ett moln har bestämt sig för att lägga sig rakt över klostret. Så får du anpassa dig till att leva i ett moln den närmaste tiden. De första dagarna var vädret så gott som perfekt från morgon till kväll och jag bestämde mig för att tvätta mina kläder i hopp om att den värmande solen skulle torka dem snabbt. Jag antar att bara för att jävlas bestämde sig ett moln för att parkera sig rakt på min tvätt 10 minuter efter att jag blivit klar och stannade där en beklämmande lång tid. Vad kunde jag annat än att gå i mina enda mycket illaluktande plagg tills solen tittade fram igen. Något mina medresenärer dessvärre säkert har lagt märke till. Så det är lugnt sagt lite ostabilt här i fråga om moder natur.

På kvällen brukar det igen klarna upp och om månen lyser rätt ser bergen nästan overkliga ut med tusentals tindrande stjärnor ovanför dem.

Då det under största delen av tiden är lugnt kan det också vara lite småkaotiskt under andra delar av tiden. En sådan händelse är då det ordnas festival i klostret. Första gången detta skedde hade vi ingen aning om att det skulle ordnas en sådan. Det började när vi smuttade på vårt morgon te och såg en familj komma traskande upp mot klostret. Vi hälsade snällt utan att ta större notis om det hela men snart kom det en till och sedan en till och snart var klostrets harmoniska tider minnet blott. Gården och köket var smockat med vankande mammor som tillredde den ena maträtten efter den andra och tjattrade med andra mödrar om vad nu mödrar än tjattrar om. Alla såg ut att ha tagit åtminstone en hund med sig som gick och snusade, skällde och var i vägen för samma mammors vankande fötter så att man alltid då och då hörde ett högljutt krash när någon av mammorna snubblade och fällde ett matfat i golvet. Detta följdes av ett argt skrik och en hund som sprang snabbt som blixten för att rädda något av den redan loppiga pälsen den hade. Hade varje familj en hund med sig hade dom åtminstone 4 barn per man och skapade inte hundarna tillräckligt kaos för de redan stressade mödrarna så gjorde helt säkert barnen det. Dom verkade finnas överallt, klättrande i träd, uppe på taket, dragande i någon hunds svans eller bråkande över en nyss övervunnen karamell.


Någon liten pöjk har bestämt sig för att kissa mitt på gården mitt bland det värsta kaoset och förrän den rätta mamman till sin förskräckelse märkt vad som händer är det redan för sent och byxorna måste hängas upp på tork för säkert 5 gången under samma morgon. Under tiden sitter männen lugnt och skådar synen medan dom talar med varann om dittan och dattan tills maten är serverad. Orsaken till denna kalabalik var då för att man bad för de buddistiskt troende byborna om diverse saker. De äldre munkarna sjöng och läste böner i huvudtemplet i hopp om att ge större lycka i t.ex skördar, olyckor, skogsbränder vad som helst. Byborna ordnade med maten och gav små donationer till klostret. Själva huvudtemplet som för det mesta är bakom låsta dörrar hade vi fått äran att se redan tidigare. Här sker de allra viktigaste tillställningarna och det finns instrument såsom enorma blåshorn, trummor, och cymbaler o.s.v. Munkarna sätter sig längs med väggarna när dom mässar på låga bänkar och har enkla bord framför sig var dom kan ha sina tekoppar samt lägga instrumenten och böcker. Själva böckerna finns i små hyllor ovanför dem och allt som allt finns det närmare 1000 böcker fyllda med böner. Böckerna är inte riktigt vad vi kanske är vana med utan varje bok innehåller flera hundra långa rektangulära sidor som inte är fastbundna på något sätt utan löst radade på varandra med text på båda sidorna. Dessa sidor binds sedan vördnadsfullt ihop med finaste silke för att skydda mot bokmal och andra förödande kryp och spänns sedan fast mellan två plankor som fungerar som bokpärm då dom ligger och vilar i sin egen numrerade plats i hyllan.

Bra har dom förvarats också då vissa av böckerna är över 500 hundra år gamla. Dessa böckers sidor är så gamla att de nästan är genomskinliga men själva skriften syns ännu tydligt. Kanske det beror på att man använder torkat och söndermalt jakskit till att skriva med. Vi är ännu idag bombsäkra på att om det någonstans finns lösningen till att göra guld eller livets mening så finns det gömt i någon av dessa hyllor. Du måste bara meditera, äta ris och raka ditt hår så får du veta det, snikna munkar. Hela templets tak är fulla av hängande mycket utsmyckade och broderade flaggor med bilder av deras olika gudar, oftast tecknade så att både den goda och onda sida av gudarna finns med. Längs med en av de fyra väggarna reser sig sex mäktiga buddhastatyer som är skyddade bakom glas. Framför dem brinner det konstant enorma vaxljus och där ser man också offergåvor i form av pengar och mat.

Vi har fått vara med på några av tillställningarna i templet under festivalerna. I mässande går munkarna in i en monoton nästan vaggande ton där de inte höjer eller sänker rösten utan det låter nästan mera som om deras röst bara skulle töja ut sig. En enorm trumma slås samtidigt som cymbalerna i en jämn takt och alltid då och då blåser någon i hornen eller slår i en klocka. Du går själv in i samma vaggande sinnesstämning och fast du inte förstår något av vad som sjungs får du en viss trygg känsla av att föras med och glömma tid och rum. Med att glömma tid och rum menar jag att glömma allting och första gången vi satt ner oss för att lyssna på en av dessa ceremonier rycktes jag ur min halvdvala då jag märkte att jag inte hade någon känsel i mina ben och att blåsan min var skrämmande nära att spricka. Då hade vi suttit 5 timmar i streck och bara lyssnat. När mässande var över började man ta ner böckerna och de öppnades varsamt och försiktigt förrän man började läsa upp bönerna. Ut strömmade text som jag sällan tidigare skådat, egentligen har jag aldrig sett någon läsa eller tala lika snabbt som när dessa munkar började läsa bönerna och jag förstår inte hur det var möjligt att läsa dessa uråldriga, genomskinliga sidor så snabbt.

Man läste inte böckerna till slut utan började med kanske 30 första sidorna förrän boken byttes ut till en annan. Detta pågick i några timmar till. Festivalerna pågick oftast till sent på kvällarna och till slut kunde man se de sista mammorna vakna iväg med sovande barn på ryggen och vinglande män bakom sig som hade njutit lite väl mycket av det hembrygda dom hade haft med sig. Nästa morgon var allt som normalt igen. Dessa festivaler som visade sig vara många tog vi med glädje emot då dom gav lite extra till en som sagt ganska så lugn vardag.
I förra inlägget skrev jag om vår redan lite pirriga vandring men att det dock skulle bli värre. Nå här kommer det. Vår utsiktshunger hade inte mättats tillräckligt och vi ville se mer och större. Går man stort får man väl fanimej gå störst också. Vårt mål var Kongde som var utsiktspunkten för den största av dom alla. På lokalt språk kallas berget för Sagarmatha, mera känt är det dock som Mount Everest. Vi visste att vandringen dit var en av dom svåraste och vi startade redan kl. halv 5 på morgonen i ett kolmörker från klostret. I ficklampans sken klättrade vi ner från berget klostret ligger på ända till floden som ligger en halv kilometer nedanför oss. Där köpte kocken som fungerade som vår guide lite Himalayan oxygen som han kallade det, alltså fruktansvärt stark tobak som man sätter i undre läppen, han förklarade att det behövs för den kommande färden. Väl nere på botten av dalen började vi gå. Vi visste att det skulle vara uppförsbacke en stor del av vägen men jag frågade på skämt att "nu redan" när vi snart började stiga. Orsaken varför ingen kommenterade det desto mera var för att det faktiskt var "nu redan". På grund av skogsbranden som ännu höll på att fräsa måste vi ta en annan väg och istället för att gå längs med dalen och sedan stiga måste vi klättra över själva branden istället. Jag antar att detta hade diskuteras redan före färden men jag hade antagligen varit i andra världar då och lite missat det. Bra så för annars skulle jag starkt ha övervägt att komma med på den lilla promenaden. Vi började gå uppåt och uppåt genom en relativt tät barrskog. Efter att vi hade stigit kanske en halv kilometer började solen komma fram och skogen glesnade tills man bara såg enstaka träd här och där. Vi tog vår första vilopaus och redan i detta skede påminde sig mjölksyran i mina ben om att den skulle jävlas ända tills jag lät fossingarna vila för en lång stund. Vi frågade hur långt vi sluppit och kocken skrattade att vi inte ens hade börjat än. Vi hade nu redan stigit i en och en halv timme. Jag tittade omkring mig och kunde inte hitta en fortsättande stig någonstans. Under oss sluttade berget brant neråt och ovanför oss skulle vi ha behövt rep och hemskt mycket erfarenhet för att komma vidare. Längs med berget kunde man gå en stund men sedan övergick den relativt lätta terrängen i lodräta klippor med några avsatser som slutade med stup ända tillbaks till varifrån vi startat. Jag kunde inte fatta hur vi skulle ta oss vidare då vårt mål var bakom dessa lodräta klippor men innerst inne hade jag en känsla att det var just de klipporna vi måste korsa. När jag frågade kocken vidare vägbeskrivningar visade sig att jag hade rätt. Kocken såg min början till skräck och skrattade hjärtligt, sedan fortsatte vi färden. Jag kan ärligt sagt säga att jag inte skulle ha följt med om jag skulle ha vetat hur färden skulle arta sig. När vi kommit fram till klipporna efter två timmars konstans uppförsbacke var fötterna redan relativt kaputt. Stigen ringlade sig uppför klipporna och underlaget bestod av mycket lös sand och större stenar samt förrädiska rötter som jag tror bara fanns där för att en osäker turist skulle snubbla, alltså meikä. Vi började klättra uppför trappor som på måfå var satt dit samt uppför stigen. Väl framme på en av avsatsen som en av klipporna utgjorde var stigen så smal att man just rymdes en människa att gå där, skulle man ha mött någon skulle jag hellre ha backat tillbaks än att försöka möta den på stigen. Just nu hade vi en bergsvägg på vänster sida om oss som gick rakt uppåt, sedan fanns stigen och på höger om dig ett stup som sluttade rakt neråt. För den som inte har höjdrädsla var det hela säkert inte lika farligt, så länge man höll sig stadigt på stigen och aktade att man inte slant eller snubbla skulle man klara sig. För den som har höjdrädsla gav det en lite extra spänning till det hela. När rädslan på riktigt tar tag i dig vill inte dina ben fungera på samma sätt. Du spänner dig och aktar dig så mycket att du inte kan ta ett stadigt steg. Samtidigt när dina ben är så trötta verkar du snubbla eller halka på en lös sten ideligen och varenda gång känns det som pumpen din skulle stanna till för ett ögonblick för att sedan fortsätta slå dubbelt hårdare. Du svär åt dig själv för din klumpighet och rädsla och efter varje läheltä piti situation gav kocken ifrån sig ett uuuhlala påföljt av ett ringande skratt utan minsta antydan till förståelse för hur paisees du på riktigt var. Sedan svor du åt kocken istället. Jag försökte koncentrera mig på att inte titta neråt men det är ju det största humbug någonsin känt. Klart du tittar neråt då du försöker hitta en gren eller ett litet träd du möjligtvis skulle kunna klamra dig fast vid om det skulle råka sig så att du skulle snubbla ner från stupet. Jag tror jag fick en bild taget, sedan räckte det för mig.

( Från klostret kan man ändå se vår rutt och jag har ritat ut den med rött. Då hade vi kommit halvvägs. Jag har också satt lite text på bilderna för att det lättare skulle gå att förstå diverse svårigheter.)


Jag vet inte hur länge denna stigning tog till slut men när vi rundade ett hörn jämnade plötsligt berget mera ut sig igen och en ny skog låg framför oss. Vi gick ännu mera uppåt genom skogen längs med en uttorkad stenig fors medan träden blommade i massor av olika färger.

Din höjdrädsla försvann och du njöt av skönheten skogen förde med sig. Lika snabbt som den kommit tog den dock slut och en klippa som påminde skrämmande mycket om den förra syntes som vi skulle slippa förbi. Att vända om för mig i detta skede var inte heller lockande. Vi hade stigit i 3 timmar, var nästan halvvägs och att tänka sig att gå ensam tillbaks längs med samma stig fick mig att fortsätta. Bra också att jag fortsatte. Mina ben darrade som asplöv i vinden men efter en liknande kurva som på förra klippan öppnade sig plötsligt hela himalaya framför oss. Bakom ett ståtligt berg kunde man se en enorm skugga resa sig och när molnen lite skingrade sig visade sig konturerna och formerna av Mount Everest, världens högsta berg. Vi vilade en stund tog fram lite kex, skålade med våra vattenflaskor och njöt av utsikten.


Nu hade vi gått i redan 4 timmar men färden skulle ännu fortsätta. Helvetti också jag var nu redan slutkörd, stel av rädsla och vi såg ju berget men nej, två timmar kvar skrattade kocken. Inte annat än upp och iväg. I form av höjdrädsla hade vi kommit förbi det värsta partiet. Men lika brant uppåt var det än. Vi gick och gick och jag började redan känna mig lite småvinglig i päronet mitt. Varje steg krävde en ny kraftansträngning och det ända jag koncentrerade mig på vara att sätta ena foten framför den andra. Jag hittade en käpp som jag använde för bättre balans men t.o.m den kändes till slut så tung att jag lade den ner och fortsatte utan. De andra som var en bit framför mig hade stannat och pekade på något längre upp på berget. När jag kom fram såg jag att det var Kongde som egentligen bara är ett hotell. Ett fruktansvärt dyrt sådant i Nepal mått där en natt rör sig kring hundra euro. Jag kan inte döma dem då ända vägen upp till hotellet är den vi just gått eller sedan med helikopter. Jag kan inte precis se mig smällfeta amerikaner klättra upp så jag antar att de kommer med helikopter, och då antar jag också att de bra kan punga ut med 100€/natt. Hotellet ligger dock på kanske en av dom tuffaste platser man kan ha ett hotell där Himalaya sträcker sig runt omkring vart du än tittar inklusive Mount Everest och den legendariska byn Namche Bazar ser man långt nedanför. Till vår otur hade det dock dykt upp tjocka moln som täckte största delen av bergen men i det skedet var jag så totalt slutkörd att jag inte brydde mig ett skvatt. Vi hade just gått i 6 timmar, konstant uppförsbacke och stigit tillsammans 1 och en halv kilometer. Just nu var vi på en höjd på 4500m. Jag kände mig ganska nöjd att jag klarat det och vi gick in i hotellets restaurang för att avnjuta en stärkande lunch. Vi sade åt kocken att han gladeligen får ta vad han vill då vi bjuder men till kanske inte en så stor förvåning ville han ha Daal Bhaat. Detta består av ris och linssoppa och när han nu har ätit det hela sitt liv så varför skulle han byta ut det nu. Vi betalade ett svidande pris och påbörjade vår färd neråt. Kocken som tyckte att det hela gick väl långsamt började springa ner för berget och den 63 åriga Australienaren tyckte väl att det såg så roligt ut att han gladeligen följde efter. Saatanan hullut tänkte jag samtidigt som jag kände mig som en gammal tant som släntrade efter de redan små prickarna nedanför. Collin tröstade mig ändå med orden hellre en gammal tant en att snubbla till en säker död. Fast det inte är lika tungt att gå neråt är det väl mycket mer skrämmande. Hur du en försöker att gå sakta är det så brant att du ofrivilligt får mer fart vilket gör att när du snubblar är du mycket nära att du faller över. Käppen som jag försökt släpa med mig upp var som tur kvar var jag lämnat den och jag tror nästan att den räddade mitt liv. Många gånger när jag höll på att tappa balansen totalt höll käppen upp mig och efter en hel del svärande, hjärtpumpande och kallsvett var vi till slut förbi de värsta delarna och jag kunde pusta ut. Det tog slutligen lite på 4 timmar att komma tillbaks till klostret. För den som är bekant med höjdrädslans starka klor förstår säkert denna upplevelse bättre men så mycket kan jag säga att jag lovade mig när vi väl var tillbaka att jag aldrig mer skulle göra om denna rutt på nytt. Fast hur otroligt vackert det än är, så tar rädslan över snabbare än snabbt och då finns det tyvärr ingen lätt väg ut. Lite stolt var jag ändå att jag klarade det hela. När vi nästa dag beskådade var vi gått från klostret kunde vi se att skogen med blommorna stod i lågor samt att de första klipporna vi gått över inte mera sågs på grund en svart tjock rök, skogsbranden hade spridit sig över vår rutt. Vi var lugnt sagt lättade över att vi gått dagen innan istället. Lee hade haft lite flunsa dagarna före så han bestämde sig för att inte följa med. Detta skulle visa sig betyda slutet för hans tid i klostret. Han hade spelat fotboll med barnen, och som målvakt sträckt sig efter bollen då det sa plopp och hans axel hoppade ur led. Det var en gammal skada som inte skulle kunna komma tillbaks men hade nu ändå bestämt sig för att göra det. Han fick den satt på plats men bestämde sig ändå för att åka till Kathmandu var han skulle söka ett nytt projekt som skulle ligga närmare ett sjukhus. Snopet värre då man lärt känna jannun ganska bra under den tiden vi varit här. Vi sov i samma rum, hade ganska samma humor och var de två rökarna man skrattade åt som inte orkade gå lika snabbt som de andra. Länge behövde jag dock inte sova ensam när en av hundarna såg sin chans och övertog Lees plats. Jag har väldans svårt att uttala hundens namn så ja hittade på ett eget, Juntti. Först sov jag början av min resa med Jussi och sedan resten med Janttu. Jussi+Janttu=Juntti, logiskt värre. The plånkka is still in the bakficka.

Ti-Fre 27.3-30.3 Thaktul Monastery, Himalaya Nepal

Att komma i kontakt med munkarna eller diskutera på samma nivå visade sig åtminstone i början vara svårare än trott. Dels var språket en av de stora barriärerna då ingen av munkarna talar flytande engelska och vi talar allt annat än flytande nepalesiaka, tibetanska eller sherpa för den delen. Dom var inte otrevliga på något sätt men verkade vara lite tillbakadragna och attackerade inte dig med frågor och nyfikenhet som du kunde se med t.ex barnen i Kathmandu jag lirade fotboll med. Det verkade mera som dom skulle villa ha sin egen grupp medan vi utlänningar hade vår. Kanske det också hade att göra med lärare-elev relationer då det nu inte heller hemma i Finland var desto populärare att hänga med sina lärare på fritiden, snarare undvek man det om möjligt. Efter en tid ändrades saken dock och desto mera vi visade av själva i t.ex köket eller ute på gården så började man intressera sig för oss. Speciellt intressant var det för de yngre munkarna då vi tog fram något av våra elektriska apparater och ingen skillnad spelade du matopeli eller skrev det här så var det som en ohörbar signal alla barnen reagerade på och kom springande från håll och kanter för att titta på vad du gjorde. Så kunde de sitta som förhäxade ända tills du inte mera såg annat än rakade små huvuden som böjde sig fram över skärmen och tillslut var det bara att ta fram en bok vilket inte intresserade dem desto mer och dom gick sin väg igen.

Några mindre blyga har vågat ta steget ännu längre och brukar alltid då och då vistas i våra rum. Speciellt den yngste munken av alla Dodjie, 5 år verkar helt och hållet ha glömt sina Buddistiska studier och spatserar runt mest på sin egen hand och gör vad han nu än tycker passar bäst för tillfället. Åtminstone en gång i dagen kommer han in i vårt rum och frågar om allt. Hans kunskapstörst verkar aldrig ta slut och han pekar på något, säger "this" och sedan förklarar man gladeligen vad det är medan han försöker upprepa det. Jag har t.ex lärt honom färgerna på engelska med hjälp av Bejeweled Blitz på min padda.

De äldre munkarna har vi också talat med och speciellt Nawang vill han likväl lära sig något nytt hela tiden. Han är också en av eleverna under mina och Lees timmar. Munkarna överlag är ändå mycket lugna av sig och jag har ännu aldrig sett någon bli arg, skrika, bli irriterad eller som jag sa i förra inlägget gråta. Ur mina ögon verkar dom komma från en annan värld, en värld som funnits för hundratals år sedan. Ett undantag dock och det är när det kommer till fredagar. Vad kan vara ett bättre sätt att tillbringa sin fredagskväll än att njuta av den ädlaste formen av brottning nämligen Smackdown! Varje fredag drar hela munkskaran sig upp till ett rum på övrevåningen där det finns en TV och på något sätt har man fifflat med antennen så att det från den lilla apparaten kommer wrestling till allas glädje i två timmar. Såväl stora som små munkar sitter fastklistrade framför apparaten och tjuter av glädje då deras favorit brottare kastar motståndaren i golvet. Man tänker sig t.ex Nawang som har studerat Buddism 14 år i ett kloster i Indien och av dem mediterat i 3 år, varje dag från morgon till kväll med endast mycket lite att äta och dricka. Nu sitter han bredvid dig och viker av skratt och glädje när svettiga män pumpade på steroider låtsas brottas med varann medan deras flickvän i minimal kjol upphetsat hoppar bredvid ringen så att hennes enorma bröst studsar upp och ner och allt detta är så bisarrt att du egentligen i två timmar inte kan göra mycket annat än vrålskratta åt hela situationen. Fredagskvällarna har blivit lika populära för oss som för dem.

Ett bevis på deras lugn fick vi se då det utbröt en skogsbrand i området var klostret ligger. När man tänker sig Himalaya ser man säkert mest berg framför sig men alla dalgånger är ganska långt täckta av skog. Nu hade det brutit upp en ca. en halvtimme ifrån klostret. Vi lade först märke till den då man såg tjock rök komma upp bakom ett lägre berg täckt av skog som låg framför klostret. Vår timme skulle just börja så vi hade inte desto mer tid att tänka på det hela. När timmen var slut tittade jag ut från vårt klassfönster och såg att röken hade en svart orange färg samt att den nu verkade komma rakt ifrån toppen av berget. Detta berg var egentligen det som skiljde oss från att se flammorna men eftersom också klostret är omringat av tät skog fanns det ingenting som skulle skilja oss från branden. Så länge vi inte såg själva elden kände vi oss ännu relativt lugna men medan vi beskåda den tjocka röken kunde vi se något rött och plötsligt flammade enorma lågor på krönet av berget. Sådär som man nu gör när man inte riktigt vet om det på riktigt är allvarligt skämtar man lite om saken medan man panikslaget funderar för sig själv vilka saker man kan lämna och vilka man borde ta med. Flammorna blev allt högre och kom närmare så nu fundera vi på allvar om vi skulle börja packa för säkerhets skull ifall vi skulle måsta flytta oss. Munkarna hade nu nästan alla kommit ut för att titta på flammorna och man märkte att detta inte var allt för vardagligt för dem, de små kom fram till oss och sade very bad, very bad och jag gick fram till Nawang och frågade vad han tyckte om situationen. Very bad sa han med och jag frågade om han trodde att branden skulle sprida sig ända till oss. Maybe var hans svar varefter han skrattade hjärtligt och gav mig ett äpple. Voi perkele vadå maybe men jag hade redan hunnit bli så paff av hans svar att jag inte gjorde annat än snällt tog emot äpplet och åt upp det. Snart hade diskussionen flyttats till äppelträd i trakten och när branden verkade bli tråkig så bestämde man sig att det var dags för te och kex. Te och kex fick det bli och kanske på grund av att ingen av munkarna verkade bry sig desto mer så gjorde vi det inte heller nog för att vi kastade många ängsliga blickar upp till krönet. Under kvällen flammade det till igen på samma plats men nu kunde man redan se ljuset av gorkha krigarna som tog sig upp till berget för att sätta ett stopp för det hela. Detta kan man kanske inte mera kalla ett lugn men mera en buddistisk "det som sker det sker" mentalitet.
Under vår fritid som vi inte sätter på planerande och lärande har vi utforskat många av de otaliga rutterna man kan gå runt om i området. Några har varit frivilliga och andra ofrivilliga. Jag börjar med den ofrivilliga. I mitt och Lees sovrum finns det lite inihelvata med kräk. Spindlar, larver, fjärilar och andra flygande fän som alla har en tendens att komma fram på kvällen när man skall gå och sova. Speciellt spindlar verkar det finnas mycket av och en morgon vaknade Lee med massvis av bett på sitt vänstra lår. Vi trodde först att det var loppbett men dom började svälla upp efter några dagar och såg inte alltför mysiga ut. Vi råkade inte ha lektion den dagen så vi tänkte att vi skulle uppsöka närmaste läkare för att vara på den säkra sidan. Jag följde med så att han nu inte skulle behöva traska ensam. Läkaren skulle finnas i nästa by men alla visade oss bara vidare och vidare. Vi kom till en plats med ett rött kors men det visade sig bara vara för barn vad vi förstod och nu hade vi redan gått i en och en halv timme. Till näst kom vi till en ordentlig läkarstation men tanten som tog emot oss talade till vår förvåning bara koreanska. Efter mycket gestikulerande hit och dit fick vi reda på att sjukhuset bara var för koreaner och lokala, kvalificerat skitsnack tyckte vi men kunde inte göra så mycket så vi gick vidare. Tillslut traskade vi i småirriterande 7 timmar för att komma till läkaren och tillbaks, bara för att höra att dom inte hade en blekaste aning om vad betten skulle kunna vara. Vi hamnade ända till Lukla var regionens huvudsjukhus ligger. Åtminstone vet vi nu vad det är för konsekvenser om man ex. råkar vricka foten eller bryta en arm eller så, lönar sig att vara försiktig. Försiktig igen är ett ord lokala inte riktigt uppfattar på samma sätt som vi kanske gör. Dels också för att de är uppväxta med att leva i dessa karga trakter. Jag vet inte hur många gånger jag har berättat under denna blogginvasion om min höjdskräck, nåja den är jävlig. Nu skulle vi med Nawang gå på en upptäcktsfärd till en av utsiktspunkterna som ligger ca. 2 timmar rakt ovanför klostret. Vi började färden genom tät barrskog som så småningom övergick till lägre snår och tillslut såg man bara en krökt tall här och där. Utsikten var nu redan mycket imponerande och vi gick genom en uråldrig gammal by var endast en gammal tant bor kvar. Stigen steg mer och mer och jag stannade en stund för att leka med min kamera vilket egentligen var ganska självklart en dålig ursäkt för att pusta ut lite.

När jag hade flämtat mig tillbaks till representabelt skick vek sig stigen runt ett krön och där stod alla och tittade neråt. Jag tänkte att det var väl en extra krokig tall eller något men när jag kom fram tittade jag likväl neråt. Dör var ingen tall, där var fanimej ingenting utom ett stup som gick rakt neråt utan att man kunde se mark eller trygghet. Benranglen mina började skaka igen och vägen vår gick längs med stupet förrän den vek uppåt igen. Det var nu så brant att man bra kunde luta handen mot kullen som steg upp på din ena sida och skulle du där ha slintat skulle det ha varit hejsvejs med dig, något din hjärna gladeligen påminde dig om.

Vi klarade det ändå och när stigen började klättra uppåt igen blev det lättare. Väl framme vid utsiktspunkten frågade jag ängsligt om det möjligtvis skulle kunna finnas än annan väg ner då det är dubbelt värre att gå neråt än uppåt. Det fanns det som tur och jag kunde njuta av utsikten med ett hjärta som dunkade i någorlunda normal takt. Dock skulle jag ha vetat vad som skulle ha varit på kommande skulle jag ha tagit det här som en barnlek, mera om detta dock i nästa inlägg. Sista färden jag ännu tänker nämna var när vi sökte en väg vi inte ännu hade gått en enda gång. Färden gick uppåt och uppåt i allt tätare lövskog och vek av åt höger, där plötsligt skogen tog slut och en av de vackraste platserna jag någonsin sett öppnade sig. Det var en äng med en liten skogsdunge där en liten flod ca. 100 meter lägre flöt fram. På tre sidor av ängen som var täckt med ljusblå lotusblommor steg snötäckta bergstoppar upp som skyddade dalen.


Jag nämnde tidigare om att det har varit svårt att skriva i vissa skeden och jag tror att det delvis beror på att jag inte har haft en egen plats att skriva på. Nästa dag besökte vi samma plats och den här gången tog jag med mig en hängmatta Janttus mamma har låtit mig låna. Jag sökte upp två passliga träd i skogsdungen, hängde upp hängmattan så att jag hade bergen som utsikt, satte musik i öronen och efter det har jag inte haft svårigheter att skriva mer.


Bästa med det hela var att vi hittat platsen av en slump, inte via Lonely Planet eller någon överprisad upplevelsejesus utan det här var lite mera vår egen plats. The plånkka is still in the bakficka och ett sjuhelvetes traskande i nästa inlägg.