torstai 12. huhtikuuta 2012

Lö-To 7.4-12.4 Thaktul Monastery, Himalaya Nepal

Nästan dagligen kommer det trekkaren, vandraren vad man nu vill kalla dem upp till klostret för att titta sig omkring. Vi tycker att vi har varit här så länge att vi redan kan kalla dem turister, givetvis med en arg ton. Spedet av oss såklart då turisterna oftast lämnar en liten slant till klostret vilket gör det lättare för klostret och munkarna att existera, och utan munkarna och klostret skulle vi inte heller vara här. En lite bitter ton använder vi dock då vi ser hur brått alla har, hur lite dom egentligen verkar se och hur lite dom har orkat ta reda på om klostrets olika seder och andra saker. När en lönnfet tysk springer runt i svettiga trekking kläder och försöker fotografera allt han hinner utan att egentligen se något har du inte allt för stor lust att ge honom desto mera uppmärksamhet och håller dig istället ur vägen. Som tur är inte alla sådana och vissa har också mer tid på sig och kommer fram och frågar hur vi har hamnat upp hit, hur livet är i klostret och mera allmänt snicksnack. Många säger att vi gör ett super fint jobb vilket ju alltid känns bra att höra. En som kanske gjorde ett ännu finare jobb var en rysk dam som kom på besök med sin guide. Hon hade med sig ett flertal av Sherpor som bar på olika delar till en dusch, närmare bestämt en solpanel som skulle ge varmt vatten till vår dusch. Hon hade donerat den till klostret med många andra saker som t.ex madrasser och kläder till barnen. Vi kände oss så tacksamma bara för duschen att vi var nära att fälla en tår till hennes ära. Hon hade också tid att stanna för vidare diskussioner och det visade sig att hon tränade i området för att senare bestiga Mount Everest. Hennes guide som var med henne hade själv trippat upp och ner från berget blyga 8 gånger. Hon berättade om en av sina förberedelser då hon skulle klättra upp till ett av områdets toppar. De hade dessvärre överraskats av en rysligt kraftig storm och tvingats avbryta bestigningen. Hon var så besviken att hon gick till en insjö tre dagars marsch ifrån och simmade en 3 kilometers sträcka i den för att uppfriska sig. Uppfriskande hade det varit då vattnet var 8 grader varmt och vi frågade artigt om allt stod rätt till där uppe. Visst gjorde det det men hon erkände ändå att hon var lite nervös för att klättra upp till den högsta av dom alla. Själva dushen fick vi inte se mycket av på de närmaste två veckorna då man installerade den "Nepali style". Detta betyder att man har allt annat än bråttom, inte över huvudtaget. Sen när den var färdig bestämde solen för att det inte var värt att visa sig men eftersom det inte funnits någon dusch alls, varken varm eller kall på över en vecka då man drog slangar på nytt klarade jag inte av mina odörer längre och bestämde mig för att ta en kall i alla fall istället för att vänta på varmt vatten. Det började som vanligt med att man skrynklades ihop till något inte nämnvärt men plötsligt kom det lite varmare och snart kunde man nästan kalla vattnet varmt. Man förstår inte hur mycket man uppskattar det förrän man har tvättat sig med vatten från smältsnö uppe i bergen men den här gången tror jag att jag på riktigt fällde en tår till den ryska damens ära.

Under festivalerna har vi också träffat många lokala människor och likväl blivit bjudna hem till dom på te. Jag och Collin besökte en av dem vi träffat på vår lediga lördag. Han bodde med sin familj i en mycket sympatisk sherpaby 20 minuter ifrån klostret. Såklart att det inte bara skulle vara te utan frugan hans satte igång med att laga mat direkt fast vi försökte övertyga många gånger om att nej det behövs inte vi har ju just ätit morgonmål, turhaan skulle vissa säga. Huset bestod av ett enda rum som fungerade som sovrum, kök och allmänt hängande rum. Kami Nuru Sherpa som pappan heter hade själv fötts i samma rum och bott där i hela sitt liv, en gång hade han varit i Kathmandu. De hade en son, Tashi 2 år, som var alldeles fruktansvärt söt och alldeles fruktansvärt busig. Vi har förresten kommit på att Nepalesiska barn är lätt dom sötaste i världen, det borde inte vara tillåtet.

Vi diskuterade dittan och dattan medan vi skrattade åt barnet som njöt till fullo av att ha nya gäster i hemmet sitt. Kami jobbade själv på sjukhuset i Lukla som sekreterare och han tjänade tillräckligt för att ge sin familj ett relativt hyfsat liv. Vad som framtiden skulle föra med sig vet jag tyvärr inte. Kami hade insjuknat i Polio för länge sedan och gått med kryckor de senaste tolv åren. Det fanns inget som kunde hjälpa honom och han visste inte hur det skulle gå med hans familj när han inte längre kunde jobba, nu redan var hans ena fot så vriden att den var fullständigt obrukbar. Han sade ändå att han var en hemskt lycklig man då han fått en frisk son som han kunde se en till två gånger i veckan.

Vanligtvis sov han i Lukla men då han kom hem gick han de fyra timmarna från Lukla till sitt hem med sina kryckor. Många klarar inte ens av denna terräng fast dom är fullständigt friska. Enligt honom var det ganska tungt i början men han sade att han vant sig. När vi skulle säga adjö gav han och hans fru oss en vit silkes skarf som syftar på vördnad och respekt för det jobb vi gjorde för klostret. Dessutom sänkte han priset för att besöka sjukhuset från 50 dollar till 5 för oss som jobbar på klostret. Jag hoppas vi ens kunde förmedla lite av den vördnad och respekt vi kände inför dom fast vi inte hade någon skarf att ge, ganska otroliga människor var dom.

Ännu på tal om människor som kom på besök uppenbarade sig Jack från England som en fjärde volontär arbetare till klostret. Mannen har visat sig vara en hygglig prick och släppte redan första morgonen en ljudlig brakare i vårt rum vilket jag svarade på med en likadan. Detta påföljdes av broderligt skratt och jag tror vi kommer att komma bra överens. Han kommer att vara den andra läraren istället för Lee på våra timmar och det är skönt att inte behöva bära hela ansvaret själv.
Vad är det som förenar människor världen över var du än befinner dig? Inte är det alkohol, inte är det kärlek, inte är det fred, utan fotboll såklart. Är det en regnig dag eller om alla råkar ha ledigt rustas det upp för olidligt spännande matcher. Man märker väl att detta är ett kloster där barnen är i fokus då det låts spelas inuti själva huvudtemplets hall. Jag tror inte att en så helig plats hemskt ofta används till fotbollsarena på andra håll men bra så för oss, lite snopet skulle det vara att springa den dryga kilometern efter bollen varje gång den rullar ner för berget. Olidliga matcher var det visst och när väl lagen är uppdelabörjar ett fullständigt virrvarr av sparkande munkar, såväl äldre som yngre.

De som inte äger ett par egna shorts eller byxor försöker kavla upp munk kjolen så gått de kan för att inte snubbla men gör det ändå och inte bara en gång blir det en enda stor hög av munkar som snubblat omkull.


Den nepalesiska fotbollskulturen går varken ut på teknik eller taktik utan mera på att sparka bollen så hårt man kan oberoende vartåt man egentligen borde skjuta. Nästan ingen av munkarna hade ett par skor så det betydde att tofflorna och sandalerna ideligen flög åt diverse håll så även om bollen skulle ha flugit åt rätt håll kunde man inte springa efter den då tofflan flugit åt ett annat.

Jag sattes som målvakt och spelade uselt. Ställningen var 9-9 när kocken irriterat ringde för tionde gången i matklockan och menade att det var dags för te. Alla förstod att nästa mål skulle avgöra matchen och då bestämde jag mig för att stiga fram. Jag gjorde några vigulanta paradräddningar och stoppade med mina fingertoppar ett fullständigt öppet läge förrän jag säkert öppnade bollen till vår vassaste striker som lätt satt in 10-9 till oss och vi kunde stolta och belåtna avsluta matchen med seger i bakfickan. Sällan har te smakat lika gott som när man dricker det som en vinnare.The plånkka is still in the bakficka och börjar bli skrämmande tom, bra att resan börjar närma sig sitt slut.

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti