Istället smuttar du på en kopp stärkande te och njuter av solen som så gott som alltid skiner starkt hela förmiddagen. Sen vete fan vad det blir för väder. Sällan har jag varit med om lika snabbt omväxlande meininki som här är. Ena sekunden skiner solen som under värsta sommardagarna i Finland och du går in efter en bok för att njuta av det goda men när du kommer ut igen ser du inte ett skvatt. Du funderar på om du möjligtvis drabbats av akut närsynthet men det visar sig istället att ett moln har bestämt sig för att lägga sig rakt över klostret. Så får du anpassa dig till att leva i ett moln den närmaste tiden. De första dagarna var vädret så gott som perfekt från morgon till kväll och jag bestämde mig för att tvätta mina kläder i hopp om att den värmande solen skulle torka dem snabbt. Jag antar att bara för att jävlas bestämde sig ett moln för att parkera sig rakt på min tvätt 10 minuter efter att jag blivit klar och stannade där en beklämmande lång tid. Vad kunde jag annat än att gå i mina enda mycket illaluktande plagg tills solen tittade fram igen. Något mina medresenärer dessvärre säkert har lagt märke till. Så det är lugnt sagt lite ostabilt här i fråga om moder natur.
På kvällen brukar det igen klarna upp och om månen lyser rätt ser bergen nästan overkliga ut med tusentals tindrande stjärnor ovanför dem.
Då det under största delen av tiden är lugnt kan det också vara lite småkaotiskt under andra delar av tiden. En sådan händelse är då det ordnas festival i klostret. Första gången detta skedde hade vi ingen aning om att det skulle ordnas en sådan. Det började när vi smuttade på vårt morgon te och såg en familj komma traskande upp mot klostret. Vi hälsade snällt utan att ta större notis om det hela men snart kom det en till och sedan en till och snart var klostrets harmoniska tider minnet blott. Gården och köket var smockat med vankande mammor som tillredde den ena maträtten efter den andra och tjattrade med andra mödrar om vad nu mödrar än tjattrar om. Alla såg ut att ha tagit åtminstone en hund med sig som gick och snusade, skällde och var i vägen för samma mammors vankande fötter så att man alltid då och då hörde ett högljutt krash när någon av mammorna snubblade och fällde ett matfat i golvet. Detta följdes av ett argt skrik och en hund som sprang snabbt som blixten för att rädda något av den redan loppiga pälsen den hade. Hade varje familj en hund med sig hade dom åtminstone 4 barn per man och skapade inte hundarna tillräckligt kaos för de redan stressade mödrarna så gjorde helt säkert barnen det. Dom verkade finnas överallt, klättrande i träd, uppe på taket, dragande i någon hunds svans eller bråkande över en nyss övervunnen karamell.
Någon liten pöjk har bestämt sig för att kissa mitt på gården mitt bland det värsta kaoset och förrän den rätta mamman till sin förskräckelse märkt vad som händer är det redan för sent och byxorna måste hängas upp på tork för säkert 5 gången under samma morgon. Under tiden sitter männen lugnt och skådar synen medan dom talar med varann om dittan och dattan tills maten är serverad. Orsaken till denna kalabalik var då för att man bad för de buddistiskt troende byborna om diverse saker. De äldre munkarna sjöng och läste böner i huvudtemplet i hopp om att ge större lycka i t.ex skördar, olyckor, skogsbränder vad som helst. Byborna ordnade med maten och gav små donationer till klostret. Själva huvudtemplet som för det mesta är bakom låsta dörrar hade vi fått äran att se redan tidigare. Här sker de allra viktigaste tillställningarna och det finns instrument såsom enorma blåshorn, trummor, och cymbaler o.s.v. Munkarna sätter sig längs med väggarna när dom mässar på låga bänkar och har enkla bord framför sig var dom kan ha sina tekoppar samt lägga instrumenten och böcker. Själva böckerna finns i små hyllor ovanför dem och allt som allt finns det närmare 1000 böcker fyllda med böner. Böckerna är inte riktigt vad vi kanske är vana med utan varje bok innehåller flera hundra långa rektangulära sidor som inte är fastbundna på något sätt utan löst radade på varandra med text på båda sidorna. Dessa sidor binds sedan vördnadsfullt ihop med finaste silke för att skydda mot bokmal och andra förödande kryp och spänns sedan fast mellan två plankor som fungerar som bokpärm då dom ligger och vilar i sin egen numrerade plats i hyllan.
Bra har dom förvarats också då vissa av böckerna är över 500 hundra år gamla. Dessa böckers sidor är så gamla att de nästan är genomskinliga men själva skriften syns ännu tydligt. Kanske det beror på att man använder torkat och söndermalt jakskit till att skriva med. Vi är ännu idag bombsäkra på att om det någonstans finns lösningen till att göra guld eller livets mening så finns det gömt i någon av dessa hyllor. Du måste bara meditera, äta ris och raka ditt hår så får du veta det, snikna munkar. Hela templets tak är fulla av hängande mycket utsmyckade och broderade flaggor med bilder av deras olika gudar, oftast tecknade så att både den goda och onda sida av gudarna finns med. Längs med en av de fyra väggarna reser sig sex mäktiga buddhastatyer som är skyddade bakom glas. Framför dem brinner det konstant enorma vaxljus och där ser man också offergåvor i form av pengar och mat.
Vi har fått vara med på några av tillställningarna i templet under festivalerna. I mässande går munkarna in i en monoton nästan vaggande ton där de inte höjer eller sänker rösten utan det låter nästan mera som om deras röst bara skulle töja ut sig. En enorm trumma slås samtidigt som cymbalerna i en jämn takt och alltid då och då blåser någon i hornen eller slår i en klocka. Du går själv in i samma vaggande sinnesstämning och fast du inte förstår något av vad som sjungs får du en viss trygg känsla av att föras med och glömma tid och rum. Med att glömma tid och rum menar jag att glömma allting och första gången vi satt ner oss för att lyssna på en av dessa ceremonier rycktes jag ur min halvdvala då jag märkte att jag inte hade någon känsel i mina ben och att blåsan min var skrämmande nära att spricka. Då hade vi suttit 5 timmar i streck och bara lyssnat. När mässande var över började man ta ner böckerna och de öppnades varsamt och försiktigt förrän man började läsa upp bönerna. Ut strömmade text som jag sällan tidigare skådat, egentligen har jag aldrig sett någon läsa eller tala lika snabbt som när dessa munkar började läsa bönerna och jag förstår inte hur det var möjligt att läsa dessa uråldriga, genomskinliga sidor så snabbt.
Man läste inte böckerna till slut utan började med kanske 30 första sidorna förrän boken byttes ut till en annan. Detta pågick i några timmar till. Festivalerna pågick oftast till sent på kvällarna och till slut kunde man se de sista mammorna vakna iväg med sovande barn på ryggen och vinglande män bakom sig som hade njutit lite väl mycket av det hembrygda dom hade haft med sig. Nästa morgon var allt som normalt igen. Dessa festivaler som visade sig vara många tog vi med glädje emot då dom gav lite extra till en som sagt ganska så lugn vardag.
I förra inlägget skrev jag om vår redan lite pirriga vandring men att det dock skulle bli värre. Nå här kommer det. Vår utsiktshunger hade inte mättats tillräckligt och vi ville se mer och större. Går man stort får man väl fanimej gå störst också. Vårt mål var Kongde som var utsiktspunkten för den största av dom alla. På lokalt språk kallas berget för Sagarmatha, mera känt är det dock som Mount Everest. Vi visste att vandringen dit var en av dom svåraste och vi startade redan kl. halv 5 på morgonen i ett kolmörker från klostret. I ficklampans sken klättrade vi ner från berget klostret ligger på ända till floden som ligger en halv kilometer nedanför oss. Där köpte kocken som fungerade som vår guide lite Himalayan oxygen som han kallade det, alltså fruktansvärt stark tobak som man sätter i undre läppen, han förklarade att det behövs för den kommande färden. Väl nere på botten av dalen började vi gå. Vi visste att det skulle vara uppförsbacke en stor del av vägen men jag frågade på skämt att "nu redan" när vi snart började stiga. Orsaken varför ingen kommenterade det desto mera var för att det faktiskt var "nu redan". På grund av skogsbranden som ännu höll på att fräsa måste vi ta en annan väg och istället för att gå längs med dalen och sedan stiga måste vi klättra över själva branden istället. Jag antar att detta hade diskuteras redan före färden men jag hade antagligen varit i andra världar då och lite missat det. Bra så för annars skulle jag starkt ha övervägt att komma med på den lilla promenaden. Vi började gå uppåt och uppåt genom en relativt tät barrskog. Efter att vi hade stigit kanske en halv kilometer började solen komma fram och skogen glesnade tills man bara såg enstaka träd här och där. Vi tog vår första vilopaus och redan i detta skede påminde sig mjölksyran i mina ben om att den skulle jävlas ända tills jag lät fossingarna vila för en lång stund. Vi frågade hur långt vi sluppit och kocken skrattade att vi inte ens hade börjat än. Vi hade nu redan stigit i en och en halv timme. Jag tittade omkring mig och kunde inte hitta en fortsättande stig någonstans. Under oss sluttade berget brant neråt och ovanför oss skulle vi ha behövt rep och hemskt mycket erfarenhet för att komma vidare. Längs med berget kunde man gå en stund men sedan övergick den relativt lätta terrängen i lodräta klippor med några avsatser som slutade med stup ända tillbaks till varifrån vi startat. Jag kunde inte fatta hur vi skulle ta oss vidare då vårt mål var bakom dessa lodräta klippor men innerst inne hade jag en känsla att det var just de klipporna vi måste korsa. När jag frågade kocken vidare vägbeskrivningar visade sig att jag hade rätt. Kocken såg min början till skräck och skrattade hjärtligt, sedan fortsatte vi färden. Jag kan ärligt sagt säga att jag inte skulle ha följt med om jag skulle ha vetat hur färden skulle arta sig. När vi kommit fram till klipporna efter två timmars konstans uppförsbacke var fötterna redan relativt kaputt. Stigen ringlade sig uppför klipporna och underlaget bestod av mycket lös sand och större stenar samt förrädiska rötter som jag tror bara fanns där för att en osäker turist skulle snubbla, alltså meikä. Vi började klättra uppför trappor som på måfå var satt dit samt uppför stigen. Väl framme på en av avsatsen som en av klipporna utgjorde var stigen så smal att man just rymdes en människa att gå där, skulle man ha mött någon skulle jag hellre ha backat tillbaks än att försöka möta den på stigen. Just nu hade vi en bergsvägg på vänster sida om oss som gick rakt uppåt, sedan fanns stigen och på höger om dig ett stup som sluttade rakt neråt. För den som inte har höjdrädsla var det hela säkert inte lika farligt, så länge man höll sig stadigt på stigen och aktade att man inte slant eller snubbla skulle man klara sig. För den som har höjdrädsla gav det en lite extra spänning till det hela. När rädslan på riktigt tar tag i dig vill inte dina ben fungera på samma sätt. Du spänner dig och aktar dig så mycket att du inte kan ta ett stadigt steg. Samtidigt när dina ben är så trötta verkar du snubbla eller halka på en lös sten ideligen och varenda gång känns det som pumpen din skulle stanna till för ett ögonblick för att sedan fortsätta slå dubbelt hårdare. Du svär åt dig själv för din klumpighet och rädsla och efter varje läheltä piti situation gav kocken ifrån sig ett uuuhlala påföljt av ett ringande skratt utan minsta antydan till förståelse för hur paisees du på riktigt var. Sedan svor du åt kocken istället. Jag försökte koncentrera mig på att inte titta neråt men det är ju det största humbug någonsin känt. Klart du tittar neråt då du försöker hitta en gren eller ett litet träd du möjligtvis skulle kunna klamra dig fast vid om det skulle råka sig så att du skulle snubbla ner från stupet. Jag tror jag fick en bild taget, sedan räckte det för mig.
( Från klostret kan man ändå se vår rutt och jag har ritat ut den med rött. Då hade vi kommit halvvägs. Jag har också satt lite text på bilderna för att det lättare skulle gå att förstå diverse svårigheter.)
Jag vet inte hur länge denna stigning tog till slut men när vi rundade ett hörn jämnade plötsligt berget mera ut sig igen och en ny skog låg framför oss. Vi gick ännu mera uppåt genom skogen längs med en uttorkad stenig fors medan träden blommade i massor av olika färger.
Din höjdrädsla försvann och du njöt av skönheten skogen förde med sig. Lika snabbt som den kommit tog den dock slut och en klippa som påminde skrämmande mycket om den förra syntes som vi skulle slippa förbi. Att vända om för mig i detta skede var inte heller lockande. Vi hade stigit i 3 timmar, var nästan halvvägs och att tänka sig att gå ensam tillbaks längs med samma stig fick mig att fortsätta. Bra också att jag fortsatte. Mina ben darrade som asplöv i vinden men efter en liknande kurva som på förra klippan öppnade sig plötsligt hela himalaya framför oss. Bakom ett ståtligt berg kunde man se en enorm skugga resa sig och när molnen lite skingrade sig visade sig konturerna och formerna av Mount Everest, världens högsta berg. Vi vilade en stund tog fram lite kex, skålade med våra vattenflaskor och njöt av utsikten.
Nu hade vi gått i redan 4 timmar men färden skulle ännu fortsätta. Helvetti också jag var nu redan slutkörd, stel av rädsla och vi såg ju berget men nej, två timmar kvar skrattade kocken. Inte annat än upp och iväg. I form av höjdrädsla hade vi kommit förbi det värsta partiet. Men lika brant uppåt var det än. Vi gick och gick och jag började redan känna mig lite småvinglig i päronet mitt. Varje steg krävde en ny kraftansträngning och det ända jag koncentrerade mig på vara att sätta ena foten framför den andra. Jag hittade en käpp som jag använde för bättre balans men t.o.m den kändes till slut så tung att jag lade den ner och fortsatte utan. De andra som var en bit framför mig hade stannat och pekade på något längre upp på berget. När jag kom fram såg jag att det var Kongde som egentligen bara är ett hotell. Ett fruktansvärt dyrt sådant i Nepal mått där en natt rör sig kring hundra euro. Jag kan inte döma dem då ända vägen upp till hotellet är den vi just gått eller sedan med helikopter. Jag kan inte precis se mig smällfeta amerikaner klättra upp så jag antar att de kommer med helikopter, och då antar jag också att de bra kan punga ut med 100€/natt. Hotellet ligger dock på kanske en av dom tuffaste platser man kan ha ett hotell där Himalaya sträcker sig runt omkring vart du än tittar inklusive Mount Everest och den legendariska byn Namche Bazar ser man långt nedanför. Till vår otur hade det dock dykt upp tjocka moln som täckte största delen av bergen men i det skedet var jag så totalt slutkörd att jag inte brydde mig ett skvatt. Vi hade just gått i 6 timmar, konstant uppförsbacke och stigit tillsammans 1 och en halv kilometer. Just nu var vi på en höjd på 4500m. Jag kände mig ganska nöjd att jag klarat det och vi gick in i hotellets restaurang för att avnjuta en stärkande lunch. Vi sade åt kocken att han gladeligen får ta vad han vill då vi bjuder men till kanske inte en så stor förvåning ville han ha Daal Bhaat. Detta består av ris och linssoppa och när han nu har ätit det hela sitt liv så varför skulle han byta ut det nu. Vi betalade ett svidande pris och påbörjade vår färd neråt. Kocken som tyckte att det hela gick väl långsamt började springa ner för berget och den 63 åriga Australienaren tyckte väl att det såg så roligt ut att han gladeligen följde efter. Saatanan hullut tänkte jag samtidigt som jag kände mig som en gammal tant som släntrade efter de redan små prickarna nedanför. Collin tröstade mig ändå med orden hellre en gammal tant en att snubbla till en säker död. Fast det inte är lika tungt att gå neråt är det väl mycket mer skrämmande. Hur du en försöker att gå sakta är det så brant att du ofrivilligt får mer fart vilket gör att när du snubblar är du mycket nära att du faller över. Käppen som jag försökt släpa med mig upp var som tur kvar var jag lämnat den och jag tror nästan att den räddade mitt liv. Många gånger när jag höll på att tappa balansen totalt höll käppen upp mig och efter en hel del svärande, hjärtpumpande och kallsvett var vi till slut förbi de värsta delarna och jag kunde pusta ut. Det tog slutligen lite på 4 timmar att komma tillbaks till klostret. För den som är bekant med höjdrädslans starka klor förstår säkert denna upplevelse bättre men så mycket kan jag säga att jag lovade mig när vi väl var tillbaka att jag aldrig mer skulle göra om denna rutt på nytt. Fast hur otroligt vackert det än är, så tar rädslan över snabbare än snabbt och då finns det tyvärr ingen lätt väg ut. Lite stolt var jag ändå att jag klarade det hela. När vi nästa dag beskådade var vi gått från klostret kunde vi se att skogen med blommorna stod i lågor samt att de första klipporna vi gått över inte mera sågs på grund en svart tjock rök, skogsbranden hade spridit sig över vår rutt. Vi var lugnt sagt lättade över att vi gått dagen innan istället. Lee hade haft lite flunsa dagarna före så han bestämde sig för att inte följa med. Detta skulle visa sig betyda slutet för hans tid i klostret. Han hade spelat fotboll med barnen, och som målvakt sträckt sig efter bollen då det sa plopp och hans axel hoppade ur led. Det var en gammal skada som inte skulle kunna komma tillbaks men hade nu ändå bestämt sig för att göra det. Han fick den satt på plats men bestämde sig ändå för att åka till Kathmandu var han skulle söka ett nytt projekt som skulle ligga närmare ett sjukhus. Snopet värre då man lärt känna jannun ganska bra under den tiden vi varit här. Vi sov i samma rum, hade ganska samma humor och var de två rökarna man skrattade åt som inte orkade gå lika snabbt som de andra. Länge behövde jag dock inte sova ensam när en av hundarna såg sin chans och övertog Lees plats. Jag har väldans svårt att uttala hundens namn så ja hittade på ett eget, Juntti. Först sov jag början av min resa med Jussi och sedan resten med Janttu. Jussi+Janttu=Juntti, logiskt värre. The plånkka is still in the bakficka.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti