Fre-Ti 13.4-17.4 Thaktul Monastery, Nepal Himalaya

När vi kom till klostret märkte vi att det fanns relativt mycket rosk runt om i området. Jämfört med ex. Kathmandu var det ju rent som en nytvättad någonting men det verkade ändå finnas en hel del. I hela området är plastpåsar förbjudna vilket i teorin är en fin ide men är inte riktigt lika mysig i praktiken då det inte finns något att samla rosket i heller. Tidigt bestämde vi oss för att ta en rosk dag där vi volontär arbetare skulle samla rosk. Efter en halv timme och ca. 80 liter hopsamlat kräsää märkte vi att det rörde sig om ett lite större problem. Vi började fundera vidare och tänkte att på vilket sätt vi skulle få gjort det effektivare och så att det också skulle hållas renare en längre tid. Länge behövde vi inte fundera då vi kom på att vi hade till vår förfogan en halv arme med småmunkar som har rysligt mycket överlopps energi, så vi tog alltså till barnarbetare. Vi började planera en tematimme för alla barnen tillsammans där vi skulle berätta om hur förödande skräp kan vara, vad det gör till naturen, djur, hur illa det luktar o.s.v. Collin arbetade hela natten med att göra en powerpoint där han ritade streckgubbar på paint som skulle beskriva hur en lokal sherpa samt hans djävulska vita kumpan gick omkring i dalen under klostret. Den djävulska vita kumpanen Bob kastade ett papper i floden för att "alla andra gör ju det också" och det hela blev mycket dramatiskt där skogen brann, floden svämmade över och allt var täckt av skräp. Himlen var också plötsligt röd och Bob och hans Sherpa vän höll på att dö, barnen var mycket imponerade.


Vi hade två tavlor där vi samlat in olika sorters skräpartiklar och där barnen fick svara på frågor som att vad är skräp, varför är det dåligt och vad kan vi göra. Jag visade på min padda bilder som jag tagit från Kathmandu på den otroligt smutsiga floden, döda djur i den och allmänt rosk på gatorna. Jag övertygade dem att det här är framtiden för klostret om man fortsätter på samma vis och klart att vi överdrev mycket men det här budskapet ville vi verkligen få fram.


Efter några uppmuntrande RUBBISH IS BAD, RUBBISH IS BAD!! rop fick barnen först springa runt i klassen och söka efter skräp vi tidigare gömt och sedan sätta i korgar vi tagit fram. Sedan bar det ut i skogen och runt om klostret. Det hade just börjat regna men det stoppade varken oss eller småmunkarna och snart kunde man se och höra massvis av typer som slant på de leriga stigarna medan dom samlade rosk och skrek RUBBIS BAD och liknande.

På en halv timme till hade vi fått minst lika mycket som när vi själv hade plockat men det viktigaste var definitivt att munkarna fått meddelandet, och att dom verkade vara entusiastiska över det hela.

Vi förstod att det dock skulle glömmas snabbt så vi har nu med infört Rubbish Day varje tisdag och torsdag framöver. 15-30 min. effektiv skräpplockning 2 gånger i veckan och platsen kommer att vara renare än någonsin, och än en gång verkade munkarna genuint ivriga att få vara med och göra något bra.
Jag känner att jag har beskrivit våra vandringar tillräckligt och mitt rykte som ynkrygg står nu på stadig grund då hälften av min text bestått av hur benen mina skakat och jag trott att jag skulle dö. Därför får kanske vår sista stora vandring vara mera bilder och mindre gnäll för så vacker var den, definitivt den vackraste av dom alla. Vi steg upp riktigt tidigt för att få en bra vy och kanske se soluppgången över bergen likväl.



Färden tog oss vidare från utsiktspunkten vi första dagarna besökt ända tills stigarna tog slut och vi kom till en urgammal, om jag inte gissar fel flera hundra år gammal skog.


Den började vi klättra uppåt och uppåt och det blev tillslut mera bergsklättring än vandring då det blev ordentligt brant. Vi tog träden till hjälp vilket lättade vårt klättrande och vi var väldigt beslutsamma att komma ovanför det täta trasslet för vi trodde att vi skulle få en bättre syn på Mount Everest än förra gången.

Det var faktiskt ganska roligt att klättra då man inte hade stup åt alla håll och än en gång kände jag mig som Indiana Jones eller Fantomen för den delen då vi ibland kämpade igenom bambusnår så täta att man inte såg varken sol eller kumpanen framför en.

Några av hundarna från klostret hade kommit med på vår promenad och dom visade sig vara till enorm hjälp då dom alltid verkade hitta lättaste vägen uppåt medan vi verkade dras till den ena efter den andra oåtkomliga bergsvägg.

Skogen började till slut glesna och när vi klättrat upp på en liten topp hade vi en skall man säga ganska så päräyttävä utsikt, inklusive iso E.




Jag skulle ha kunna gå ännu längre uppåt men var nu så trött på att vara rädd att jag var nöjd där jag stod. Lindsay tyckte samma sak medan Collin och den nya pöjken Jack ännu ville fortsätta. Efter en timme eller så kom Collin tillbaks utan Jack som hade fortsatt ensam, redan det är idiotiskt tillräckligt. Vi väntade ännu i två timmar men när ingen visade sig och vädret började se regnigt värre ut beslöt vi att att återvända till klostret. Man vill inte precis lämna en kompis i ensam uppe bland bergen men från det stället kunde vi ändå inte ha gjort något och från klostret skulle det ha varit lättare att skaffa hjälp. Som tur var kom Jack tillbaks inte länge efter oss. Han hade på egen hand fortsatt ännu längre upp än Collin och det hade blivit så tekniskt att han beslutat att försöka ta en annan väg ner. Det hade visat sig vara en mycket dålig ide och det hade varit nära att det skulle ha gått riktigt dåligt då den andra vägen ner visade sig vara nästan omöjlig. Jack själv var definitivt den mest erfarna klättraren av oss alla men utan att gå desto mera inpå detaljer hade det för honom blivit så svårt att han spelat in på sin kamera ett sista farväl till nära och kära samt försökt ringa till sin mamma där hemma, sen hade hans batteri tagit slut i telefonen. Han klarade sig tillslut med en rejält vrickad fot och några mindre skrubbsår men det påminde oss åtminstone om att det kan gå helt åt helvata i värsta fall och om inte annat påminde det Jack om hur allting inte är en dans på rosor, oberoende hur erfaren man är. Glada var vi dock att allting slutat bra och jag var extra glad att jag förstod min gräns och stannade på trygg mark. The plånkka is still in the bakficka, till näst någonting kanske lite mer överraskande. Ha de gött!