Ti-Må 20.3-26.3 Thaktul Monastery, Himalaya Nepal

Ett kloster i Himalayas höjder. Var skall man börja hur skall man förklara? Jag trodde att här om någonstans så skulle texten min flöda men jag har funnit det förvånansvärt svårt att börja och få ett grepp om det hela. Utan att desto mer ha hittat greppet var det nu bara att börja skriva något. En vecka har gått förvånansvärt snabbt. Första dagarna var man ännu allmänt råddig men sen slapp man in i en viss rytm. Jag börjar med att berätta lite om själva klostret och munkarna. Klostret har varit i bruk i ca. 350 år men har delar av sig som är över 500 år gammalt. I klostret finns det ca. 20-25 barn i ådlern 5-13 som är här för att lära sig om den buddistiska tron. Här finns även äldre munkar från åldern 20-50. "Huvudmunken" som vi borde kalla Lopon La där La står för hans höga kunskaper inom Buddismen är vår s.k ledare och vi får instruktioner av honom, han är själv 25 år. Av Lopon La ville han inte höra ett dyft utan presenterade sig som Nawang, hans riktiga namn. Här finns dessutom en kock som lagar mat åt hela patrasket samt en nunna som ibland tvättar kläder. Jag antar att hon är inne i någon rysligt bra bok eller annars bara har sjuka höfter för jag har sett henne två gånger komma ut ur sitt rum under min tid här. Förutom henne är det män för hela slanten. Själva levande här, mitt liv, är väldigt simpelt. Simplare har jag aldrig levt. Här fins ström, så mycket att vi har en lampa i vårt sovrum samt ett uttag att dela på för att ladda diverse lyxigheter. Utan sovsäck skulle man vara i blåsten då det blir kallt så in i helskutta på natten. Vi får vatten från en källa som ligger lite högre upp i bergen. Vattnet smakar utsökt, är iskallt och ingen har ännu fått desto värre rippe av det. Samma vatten använder vi också när vi duschar och det är precis lika kallt som när vi dricker det. Egentligen känns det hundra gånger kallare men om inte annat så vaknar man åtminstone. När vi nu en gång var inne på rippe får man väl ta tag i det ordentligt också. Skithuset är ordagrant ett skithus med tre hål i golvet.

Utsikten därifrån är dock av det bättre slaget.

Har man inte skitit i ett hål förr kan jag berätta att det är svårt så in i helvete. För det första är själva ställningen rysligt obekväm och det blir bara värre när man försöker spänna sig för att inte falla in i hela härligheten. Ens ben skakar som asplöv förrän man har hunnit avsluta sina behov vilket igen gör siktandet rysligt svårt. Tillräckligt med detaljer vilket jag ödmjukt ber om ursäkt för. Dessvärre har jag ingen annan att berätta om domhär händelserna för. Hittils har det nästan alltid funnits nån att dela sin ärfarenheter med men nu när jag första gången drämde till med "män wat a diarrea än in dät hole" fick jag bara nervösa skratt och bortvända blickar. Är det faktiskt bara vi finnar som talar om våra magbesvär? Samma gäller med pruttar och ingen av oss har riktigt vågat börja släppa fritt ännu. Ett undantag dock för den äldre Australienska 63 åriga herremannen som är en av volontär arbetarna här. Han har inte mått allt för bra sen han kom till Nepal och jag vet inte om han är rysligt öppen eller inte tror att vi hör men det är mera en regel än ett undantag att han släpper dom värsta brakarna i dom mest opassliga tillfällen. T.ex middagar, möten, tepauser o.s.v. Jummijammi det har varit svårt att försöka hålla minen i dessa tilfällen. Jag hade föreställt mig att leva på minimala mängder med mat som mest består av ris och linssoppa men där hade jag rysligt fel. Man blir matad som en gris inför slakt och visst maten består mest av just ris och grönsaker men kocken har en tendens att få det att smaka himmel. Kvällarna brukar vi spendera i köket då det finns en öppen värmande eld och det är ganska rogivande att följa med kocken, som vad vi ser på måfå slänger fulla nävar med diverse kryddor i enorma kolsvarta grytor som han med en otrolig styrka flyttar fram och tillbaka över den öppna elden samtidigt som han skrattar åt allt och alla medan svetten sipprar fram under hans oäkta mycket smutsiga Armani Lippis.

Alltid då och då försöker en av de många hundarna som bor i klostret smyga sig in köket för att krypa ihop framför eldens värme eller om otrolig tur kanske nappa upp en nerfallen potatis. Kocken är dock snabb i svängarna och sjasar snabbt ut varje ovälkommen gäst. Varför vi är här från första början är ju för att lära de små munkarna engelska. Det visade sig att vi bara har en timme i dagen, 5 dagar i veckan. Det visade sig också vara en ganska bra sak då det inte finns en enda bok, häfte eller ens en sida du skulle kunna följa eller som skulle ge anvisningar om hur du skulle gå till väga. När du dessutom verkar få scenskräck, tunghäfta och allmän hjärnsläpp när du skall lära en skara ungar ett språk du inte ens själv kan ordentligt spenderar vi oftast hela förmiddagen med att förbereda timmarna för att allt skall gå smidigare. Vi har dessutom nu själva börjat skriva en sorts instruktions/övningsbok för kommande volontär arbetare som man kan följa och lättare se på vilken nivå barnen är och vad de redan lärt sig. Vi har barnen delade i två olika grupper baserat på hur mycket engelska dom kan. Automatiskt har det också blivit så att det är en yngre grupp som kan mindre engelska och en äldre grupp som kan mer. Jag och Lee har den äldre gruppen medan Collin från staterna och Lindsey från Australien har den yngre. Fast vi har delat barnen i två grupper skiljer sig nivån från barn till barn enormt även inom gruppen. Det är kanske det som hämtar mest utmaning till timmarna då vi försöker hitta en skolning som är tillräckligt lätt för de som har det svårast samtidigt som det skall ge något nytt för de som redan kan relativt bra språket.


Ännu värre är det för Collin och Lindsey vars elever inte egentligen kan någon engelska alls. Ett av barnen är snart 10 år, men vad vi tror har han så allvarlig dyslexi att han ännu inte kan skriva sitt namn på varken engelska eller nepalesiska. Det är med ganska svåra känslor vi alla fyra försöker uppmuntra honom att jobba vidare och fast han är den mest sympatiska och glada pojke jag säkert någonsin har träffat ser det inte allt för bra ut om han inte snart får hjälp.

Vad vi kan göra begränsas till slut till ganska lite.
Tänker man sig ett kloster ser man säkert framför sig ett fullständigt lugn där tysta munkar sakta utför dagens sysslor i ett strikt disciplinerat system. Så är det inte riktigt här. För det första är största delen av munkarna barn och fast hur mycket du en lever ett klosterliv är barn alltid barn. De leker, skriker, bråkar ibland, springer, hoppar och har mer energi än vad jag har förbrukat på en väldans lång tid, och andra sodan är jag också en mycket trög typ. Jag har dock märkt två saker som åtminstone skiljer dessa barn från de jag är mera van med. För det första har jag inte sett en enda av dem gråta ännu. Det är ganska märkligt då dom kan vara vilda som bara den och jag har sett såväl näsblod som öppna ögonbryn utan en enda tår. För det andra finns det en viss samarbetes anda bland barnen som påminner väldans mycket om vuxnas sätt. Klarast märker man det då det exempelvis serveras mat. De små munkarna hjälper alltid till i köket och när väl maten serveras tar dom fram bestick och fat medan dom själva bär fram maten och serverar den åt varann.




Sedan säger dom en kort bordsbön förrän dom samtidigt nästan på sekunden med ett öronbedövande sörpel börjar äta sin kvällssoppa. Här talar vi om små ungar som största delen är under 10 år. När dom likväl serverar dig känner du dig ganska oduglig men dom fullständigt vägra att ta hjälp av oss, fast hur mycket vi än insisterar att ens få diska vår talrik själv. Jag tror dom hemskt starkt har tagit sig den bilden av att vi är här för att hjälpa dom med deras skola och i gengäld gör dom allt för att vi ska trivas här. I det hela blir det en ganska trevlig kombination. I skolan är dom mycket ambitiösa och har en otrolig vilja att lära sig. Dessvärre övergår deras vilja oftast till att dom inte tänker utan så snabbt som möjligt skriver av tavlan och försöker lära sig utantill. Vi har försökt få dom mer och mer att tala men har endast sett mycket små framsteg. Också här ser man att det faktiskt bara är barn det är frågan om då deras koncentration rubbas av saker som ibland är hemskt mycket intressantare än engelska. Tredje timmen vi hade spenderade vi de första 45 minuterna med att springa efter barnen som i sin tur sprang efter en hund som i sin tur hade sett en apa som den såklart skulle haffa. Efter att vi fått tag på en bråkdel av ungarna tänkte vi att det inte ändå skulle bli desto mer av lärandet för den dagen så vi gav tummarna upp för fortsatt apjakt. Varken hunden eller ungarna fick dock fast den och det hela är lite småmysko då det egentligen inte borde finnas apor i de här trakterna. Så detta är mitt liv de kommande veckorna, mycket annorlunda men det är något jag njuter av. The plånkka is still in the bakficka och så länge inte munkarna gör uppror tror jag att den hålls där för en tid.

Må 19.3 Kathmandu-Lukla-Thaktul Monastery, Himalaya Nepal

Efter en fruktansvärd baksmälla var plötsligt dagen där, dagen då vi skulle flyga till Lukla och bege oss till klostret. Kanske största orsaken varför jag från början åkte ut och resa. Vi vaknade kl. 4 på morgonen och fick skjuts av vårt hostell till flygfältet. Med väskor och lådor tunga som sten fick vi oss till slut incheckade, vi hade inte mer än 45 kilo övervikt mest på grund av olika varor vi kånkade med åt någon uppe i bergen då flygvägen är den ända vägen upp. Nåja lite bagrundsfakta om Lukla som alltså var flygfältet vi skulle landa på. Det är världens farligaste flygfält, alltså officiella sådan. Det finns säkert massvis av inofficiella risfält och steniga åkrar som man använder för att landa på som är väldans mycket farligare men det här är farligaste av de som finns med i böckerna. Landningsbanan är 400 meter lång och piloten har en 20 meter lång sträcka han måste träffa. Träffar man före sträckan smäller man in i berget före landningsbanan och träffar man efter sträckan hinner man inte bromsa så man smäller in i berget som finns efter landningsbanan. Med denna fakta samt trevliga youtube klipp någon filur tyckte var skojigt att visa mig kändes det för första gången lite nervöst att flyga. Vi hade otrolig tur med vädret och slapp och lyfta i tid fast flygfältet redan en gång varit stängt under morgonen på grund av dålig sikt. Planet såg ut att vara från 80-talet och rymdes kanske 20 människor. Propellermotorerna sattes igång med ett fruktansvärt vrål och plötsligt var vi i luften. Först såg man inte något då Kathmandus otroligt smutsiga luft gjorda allt till ett grått dis men snart började man se konturer av berg och plötsligt öppnade sig en oändlig rad av vita bergstoppar som skar upp molnbanken.

För en stund glömde man var man var tills vi plötsligt steg neråt och allt blev vitt igen. När vi kommit under molnen igen kunde man redan urskilja skog, risfält och några, mindre byggnader uppsatta på de mest oåtkomliga ställen på diverse sluttningar. Vi började svänga brant medan man kunde se andra och första piloten diskutera om var flygfältet månne skulle kunna ligga då det ännu var ganska disigt. Marken kom närmare och närmare och planet gjorde ännu en brant svängning samtidigt som vi flög in mellan två berg som tornade upp sig overkligt nära. Den lokala sherpan som satt framför mig började mumla och göra böneliknande rörelser där han konstant förde handen från pannan till bröstet och ditt hjärta började nu på riktigt löpa amok. Marken började nu vara riktigt nära och allt var bara berg. Du tänkte att det bara inte var möjligt att där skulle kunna finnas ett flygfält någonstans när det plötsligt hördes ett brak, planet skakade så in i fan, och du trycktes framåt i sätet tills du plötsligt stannat. Jummijammi där hade sen också funnits en flygplats mitt bland allting. Ganska lättade hoppade vi av planet och gick och ta alla våra saker. Första delen av denna exotiska asfaltsplätt avklarad.

En lokal sherpa som fungerade som koordinerade för oss inom området var emot oss i Lukla och vi avnjöt en sista bit västerländsk mat i form av en tonfiskmacka. Efter mackan gick vi lite runt omkring i Lukla, njöt av utsikten och värmde oss upp inför den fyra timmar långa marschen till klostret med lite gammal god pingis. Kan lugnt säga att det var den mest exotiska plats jag spelat pingis på.

Efter en blodigt allvarlig match mellan Sydafrika och Finland som slutade kristligt oavgjort kunde vi snart stiga in i något jag antagligen aldrig kommer att glömma. Jag antar att jag har gått med klotrunda ögon och sett ut som om flygfärden hit skulle ha tagit lite hårdare än vanligt på mig men detta var på något sätt så fullständigt mäktigt, annorlunda och vackert på samma gång. Vi gick längs med smala stigar som blivit upptrampande för hundratals år sedan, över forsande floder på skrangliga broar, gick längs med bergen upp och ner, genom urgamla sherpa byar och överallt såg du gamla stenar med buddhistiska inristningar målade i olika färger, små stupan och tempel samtidigt som du gick under de tibetanska bönesflaggorna som var uppsatta i träd, berg och tak.





Ovanför dig tornade berg upp sig overkligt högt, du var så nära dem att du kände deras höjd, deras brutalitet, nästan på ett skrämmande sätt. Jag tror jag förstår människans vilja att bestiga berg. Dessa bergs utmaning är större än något annat, det är som dom skulle säga åt dig att svårare än såhär blir det inte, klarar du mig klarar du vad som helst. Jag måste erkänna att jag har gått med kalla kårar nästan hela vägen upp till klostret. Jag måste också erkänna att det kan bero på att jag har tänkt mig allt i ett Tintin perspektiv. Perhana kanske de var där Changs plan krasha, jumakauta det där måste vara det träd kapten Haddock drämde in i när han gick i sömnen och samperi den där floden liknar ju precis som den Milou föll i. Av alla platser jag sett var det här det största. Så efter en tung men fin färd var vi framme i klostret. Ett 350 år gammalt sådant, någonting man bara läser om i böcker och till näst skulle det bli dags att anpassa sig till det liv man lever där. The plånkka is still in the bakficka och jag är glad att jag har sluppit ända hit.

Ons-Sö 14.3-18.3 Kathmandu

Mero naam Axel Ho. Tapaailaai Kasto chha? Malaai Rakshi Dinus. Malaai Rakshi Manparchha. Malaai Khusi Laagyo. Mitt namn är Axel. Hur mår du? Kan jag få alkohol tack. Jag tycker om alkohol. Jag är glad.
Där har ni ungefär grunden till vad jag lärt mig. Kanske alkoholen egentligen under undervisningen var vatten med det är bara detaljer. Språket lär ska vara relativt lätt att lära sig men av detta har jag inte märkt desto mer, jag antar att man inte efter en vecka heller får en korrekt bild av hur det hela står till. Första man måste komma ihåg är att ordföljden är likadan som när Joda från Star Wars talar. Detta på man tänker, man något kanske sig lär. Förutom bara lektioner åkte vi också runt i Kathmandu och turistade oss lite. Egentligen gick vi igenom de viktigaste templen inom Hinduismen och Buddhismen. Aptemplet har vi redan sett med Janttu så en bild får berätta stämningen därifrån.

Vi åkte också till Nepals största Stupa alltså ett Buddhistiskt tempel. Det som var absolut tuffaste med det hela var hur tyst och lugnt allting plötsligt blev. Själva stupan var otroligt vacker och placerad på ett torg med byggnader runt omkring. Alla som såg den och gick runt den verkade falla in i ett lugn där du saktade in och bara lät dig dras med i ett fridfullt tillstånd inom dig själv. Det var som om alla skulle ha dragits samman i en osynlig förståelse för dig själv som en människa, lite som att alla vi är sist och slutligen i samma båt förklarat på ett klichéaktigt men sant sätt.


Det är just det vad jag har funnit vara så fint i.o.m Buddhismen att allt är väldigt lugnt, snällt och fridfullt, oftast också rent. Hinduismen igen verkar vara lite småkaotiskt där människorna mer blint följer gudar och tro utan att själva förändras. Ingen verkar bry sig på samma sätt om andra eller om omgivningen, vilket märktes ganska bra då vi åkte till nästa tempel, ett Hindutempel kallat Pashupatinah. Som sagt småkaos, smuts och människor som inte verka bry sig. Jag vet inte om jag skall kalla det ära eller om jag skall kalla det en börda men det varen upplevelse så jag. Får kalla det en upplevelse att se en kremation. Alltså en Hinduistisk begravning där du bränner upp kroppen. Precis som i Indien flyter det en helig flod också genom Kathmandu var kremationen sker. Floden flyter genom templet Pashupatin och desto högre klass du hör till desto närmare templet kommer du att brännas. Är du i den allra lägsta klassen kastas du antagligen bara nånstans in i floden om du har sådan tur att det ännu finns människor som tar hand om dig på det viset. En kremation här är öppen för alla. Du bränns på en plattform på den sidan av floden var templet finns. På andra sidan av floden finns det lite av en läktare var vem som helst kan titta på hela processen. Det kändes på så många sätt fel att bara sätta sig ner och invänta en begravning av en människa du inte har en aning om vem är, samtidigt som du kan se hans barn, hans fru och släktingar gråta vid sidan om kroppen. Dessutom kommer han att brännas upp rakt framför dina ögon. Det hela kändes om möjligt ännu mera bisarrt då det går en kvinna framför "läktaren" var du sitter och säljer dricka och snacks som du skulle vara på någon jävla fotbollsmatch och du väntar dig nästan att folk omkring dig börjar applådera när kroppen första gången tänds på. Jag funderade om jag skulle kunna ta bilder på detta, vad kunde jag möjligt ha för rätt att fotografera denna händelse som den förbannade turist jag var. Samtidigt tänkte jag saken från deras sida. Eftersom detta var en av de mest heliga händelserna, sista välsignelsen förrän själen skulle skickas vem vet vart och detta var öppet för vem som helst så kunde det inte kännas för dem som om vi inte skulle få se det. Om något så viktigt för dem var så öppet för andra kanske det t.o.m var bra att vi var där, beskådade att allting skedde på rätt sätt och att mannen i fråga blev skickad till igen vem vet vart. Jag tog bilder och kunde relativt lugn gå därifrån.






Jag glad att jag fått se det men behöver inte göra om det. När kroppen är uppbränd skyfflas det som finns kvar i den heliga floden som rinner under plattformen. Att föreställa sig den floden helig är inte det lättaste då allt, precis allt kastas in dit. Det är människornas soptipp. Sedan väntar man på att sommarregnet tar det vidare tills det blir någon annans problem.


Under en av våra diskussioner med Lee från Sydafrika samt bröderna Lyle och James från Australien tänkte vi att det ju skulle vara ganska trevligt att tillbringa en kväll ute bland alkoholen förrän vi skulle stiga in i munklivet. Bra juttu tyckte alla fyra samt Debbie från Belgien som ville hoppa på och vi frågade lov om att bo i Thamel under en natt och sedan komma till skolan och vårt hus nästa morgon i tid till första timmen. Det var i Thamel barerna fanns. Ack skulle vi vetat vad vi gav oss in i. Jag hade sett Thamels nattliv förr men inte kanske helt ändå det lokala nattlivet. Vi tog några stärkande på takterassen till vårt hostell och gick sedan alla fem ut och luktade på stämningen. Red Onion bar bjöd på stämningen och den bestod av minst sagt intressanta saker. Det var en man som var utklädd till kvinna men hade ändå en provisorisk pillesnorr samtidigt som han hade en enorm mustasch målad i fejet. Han började dansa och klä av sig så vi trodde att det var frågan om någon sorts konstig strip show. Icke sa nacke utan mannen gick ner på huk, började hoppa som en groda medan han gapskratta. Detta pågick i ca. 10 minuter, bara ett hoppande omkring och vi visste inte vad fan som pågick. Sen tog det plötsligt slut. Alla lokala flabbade så dom höll på att kikna medan vi försiktigt utan att göra någon upprörd smög oss ut. Med en lätt förvånad känsla bestämde vi för att hålla oss till mera länkkäreaktiga platser. Bästa sättet att hitta platser är egentligen bara att gå runt och följa ljud som påminner om älytön meno. Sådan var nästa bar var det var fullständig moshpit på gång och jag och James hoppade gladeligen med. Alla kastades omkring, runt och på varandra. Det var roligt som bara den förutom att jag hade flipflops på som försvann efter sisådär två sekunder in i första sången. När jag efter ca. 2 timmar äntligen hittade dem såg det ut som om dom skulle ha varit med om en naturkatastrof och inte överlevt. Kvällen fortsatte med mera festande och tyvärr så stänger alla barer redan vid midnatt. Mina minnen börjar lite blekna nu men jag minns att jag bjudit ungefär halva baren till vårt tak på efterfest. Skrämmande många har gått med på förslaget. Mitt nästa minne är att vi sitter på taket till vårt hostell när allting plötsligt blir vitt, det smakar fruktansvärt saltigt i munnen och nånstans mitt inne i det vita kaoset springer Lyle omkring skrikande med en brandsläckare i högsta hugg som han hade lånat någonstans ifrån. Han sprutade ju dock inte för att det brann utan för att han tyckte att det var rysligt roligt. Vi flyttade oss ner till vårt gemensamma rum medan alla åkte sin väg då polisen varit på plats undrande om vad i all fanken som egentligen var på gång. En Australiensk skäggig man hade tydligen inte märkt att alla andra åkt så han blev kvar och spela gitarr för oss medan de andra slog på allt som bara fanns att slå på då man ville ha trummor med i jammandet. I detta skede sussade jag redan sött vilket är ganska imponerande då ljudet av spelandet tydligen var fruktansvärt. Nästa morgon var som man kan förvänta sig då man har sin första timme kl. 8 efter en sådan kväll. Vi tänkte att vi nu fått festat tillräckligt för att klara av våra veckor i bergen men nåja, man tänker nu så mycket. Vi åkte med Lee tillbaks till Thamel då han skulle köpa lite kläder för trekking och sånt. James och Lyle som inte bodde med organisationen mera ringde och frågade om vi skulle villa komma på bara en öl vilket vi nu inte tackade nej till. Vi gick igenom gårdagens händelser medan vi drack ölen och sen går de som de ibland kan gå, alltså man herpaantuu. Plötsligt serverades det tequila och ett samtal senare till vår lärare var det bestämt att vi först skulle ses nästa morgon igen. Vi tog in på ett nytt hostell då vi av vissa orsaker inte vågade bo på samma plats som förra natten. Sen bar det av igen. När vi gick på gatan råkade vi träffa på Australienaren som spelat gitarr i vårt rum och han visste någon bra plats, där var en stor del av gänget vi träffat förra natten också och istället för moshpit var det reggae som gällde denna kväll. Tiden gick förvånansvärt snabbt och snart var allt stängt igen. Ut på gatan men nu bestämde vi oss för att inte fortsätta till hostellet vårt, konstigt då det gått så bra förra gången. James som tyckte det lät lite tråkigt ville pigga upp stämningen lite med en lek. Leken hette inga byxor leken och gick simpelt ut på att gå på gatan utan byxor så länge tills någon tvingade dig på dom igen, den som sist satt på sig byxorna sina vann det hela. Ei Suomalainen mies periksi anna så jag gick med, alltså kalsareis mentiin. Utan öl bestämde sig Lyle att gå och knacka på varenda dörr i hela Thamel tills han hittade nån. Sisådär tjugo butiker senare öppnade någon som släppte in oss och var villig att sälja öl och vi traskade in i en relativt stor skara där också en relativt stor skara gick utan byxor. Försäljaren tittade inte bara lite undrande på oss men gjorde fankens bra bisness. Efter en tid fortsatte vi vår färd runt omkring i staden. Polisen kom sist och slutligen emot oss argt blåsande i sina visselpipor men jag förklarade att det är en finsk tradition att dra av sig byxorna när man är full vilket är i.o.f.s helt sant. Jag vet inte om de trodde på oss men de lät oss vara och sade att vi skulle gå tillbaks till vart än vi bodde. Vi lydde och hade efterfest nummer två. Polisen kom inte denna gång men dock en arg hotellägare som sade att nu får vi fan lov att vara tysta. En minut senare brakade Lee genom ett plåttak på gården med ett sånt öronbedövande ljud att vi inte visste hur det var möjligt. Vad han gjorde där vet vi inte ännu heller. Det nästa som hände var att Lee ville ha rastan. Lyle visste tydligen hur man skulle göra och började det hela med att droppa stearin i hans hår då han inte hade vax samtidigt som han gnuggade hårtussar till något som skulle likna rastan. Fyra (!) ljus senare indroppade i Lees hår tröttnade han på det och sade att Lee skulle få fortsätta på egen hand. I detta skede var Lee så slut att han bara gick och sova och där slutade också vår kväll. Jag gick och väcka honom nästa morgon då vi skulle till skolan och stackars mannen kom inte ihåg ett dyft. Hans utryck när han såg sig i spegeln var dock något så obetalbart att jag totalt glömde bort hur krabba jag mådde och kunde inte annat än skratta. På vägen bort från Hostelet undrade han varifrån hålet i taket månne kommit och vi hoppade in i taxin till vår timme och egna säng. Han fick bort nästan allt från sitt hår men det hela har ännu en lite gråaktig vaxig nyans. Efteråt när vi tänkt att hur det kunde gå såhär två kvällar i rad kom vi på att allting nästan börjat med de Australienska brödernas briljanta idéer. Jag tror det är såna typer som när man hänger med dem händer det bara saker. Nu var vi dock definitivt färdiga för en lite längre tipaton och allmänt lugntagande. Några bilder har jag inte av dessa bravader men jag antar att det är bättre så. The plånkka is still in the bakficka. Till näst är vi i Himalaya.

Sö-Ti 11.3-13.3 Kathmandu

Efter allt allmänt slappande skulle jag nu få börja jobba till det lite också. På söndag morgon ringde dom från volontär firman kl. 7 på morgonen och frågade var jag bor och om jag var vaken. Med en inte alls så vaken röst svarade jag tottakai och namnet på hotellet. Senare kom dom och plockade upp mig och vi åkte till en annan del av Kathmandu. Där hade dom ett eget hus eller egentligen ett eget hostell för alla volontärarbetaren som jobbade för organisationen. Lite jänskättä det nog för jag hade absolut ingen aning om någonting. Jag visste för det första inte ens om att dom hade ett sådant hus, för det andra om där skulle bo andra och för det tredje om någon annan också skulle komma till klostret var jag skulle arbeta. De tre första killarna jag mötte skulle till samma kloster och huset var fullt av andra volontärer som skulle till olika arbeten runt om i Nepal, jag hade med andra ord jänskättä i onödan. Det var först meningen att jag skulle stanna två veckor i Kathmandu förrän jag skulle ta mig upp till högre höjder och klostret. Första veckan skulle jag gå en inlärningskurs vilket inkluderade språk och allmän kultur i Nepal. Andra veckan skulle mest vara turistande runt omkring Kathmandu och Chitwan och när jag närmare tittade på programmet insåg jag att jag hade gjort det mesta av allt som fanns med i det. Efter lite funderande bestämde jag mig för att skippa andra veckan och istället åka en vecka tidigare till klostret. Fast Chitwan och allt det andra varit otroligt så tänkte jag att jag ändå skulle få mera ut av kloster livet och då två av de andra också skulle åka redan efter första veckan beslöt jag mig för att hoppa på samma kälke. Hipphepp så var det ordnat, bra som fan. Jag skulle kunna berätta lite om typerna jag bor med. I mitt huvud har jag på något sätt hela tiden tänkt att jag kommer att vara ensam och om det ändå skulle finnas någon annan skulle det vara en lite smånördig typ som blivit halvt tvingad att göra det hela av sina föräldrar för att få lite råg i sinne. Jag hade mycket fel. En pöjk kommer från Sydafrika och påminner både om utseende och till sätt precis som Kumar från filmen Harold & Kumar. Han drar likväl allt brännbart man kan genom pipan och största delen av hans berättelser handlar om olika färger han skådat när han har ätit svampar. Lugn i galosherna dock där hemma han är en super trevlig typ som tar det lugnt på denna resa utan svampar och diverse ruskigheter. Dessutom är han något av ett musikgeni som spelar otaliga instrument samt gör egen musik som faktiskt låter mycket bra. En amerikansk flicka bor likväl här för några dagar. Hon är starkt Kristen troende som första gången är utanför staterna. Hon tror på fred och anser att hippien egentligen kommit till världen för att rädda allt från förödelse men dom tyckte aningen för mycket om droger så det gick lite i stöpet med det hela. Detta skall hon också skriva en bok om snarast möjligt. Hon söker information och inspiration från Nepal om det hela. Hon berättade om hur hon fått en vision om att hon skulle bli kidnappad men tack vare att hon bad till gud hände inget. Enda jag kunde se framför mig när hon berättade om sina upplevelser var Jussis ansikte som blev allt rödare och rödare av raseri, gudarnas vän som han är. Eftersom hon diggar hippien har hon fastnat för de två Australienska bröderna som kom lite efter mig hit. Deras mor och far har varit vad dom själv kallar det "bad junkies" under hippietiden i Australien förrän dom hitta tron och nu är deras far en pastor down under. Muuten helt vatun bra biisi. Dom båda har lite fått av hippiheten själva och lever på att bygga hus och surfa där hemma. Nu sålde dom allt dom hade för att komma och resa samt köpte en dator och en telefon dom aldrig någonsin har ägt förr. Sedan finns det också mera normala människor och förvånansvärt också två mycket äldre personer. Ena ifrån Amerika och andra från Australien. Båda två har sambo och familj men tog ett år ledigt för att komma och volontära samt resa. Den Australienska herremannen, Lesley skall också till klostret med meikä, svamp-Lee från Sydafrika samt Collin från Portland som åkte dit redan några dagar efter att jag kommit till hostellet. Allt i allt en ganska intressant blandning av filurer.








Vi började utbildningen på måndagen med att bara gå igenom praktiska saker. På tisdagen började vi med egentliga skolan och att lära oss språket. Jag var faktiskt ganska ivrig på att hoppa tillbaks i skolbänken, det är ändå över två år sedan jag senast varit på en lektion och ibland har jag saknat det hela. Vi var 15 minuter in i lektionen när jag första gången kom på mig med att titta längtande ut genom fönstret och tänka på när vi månne skulle ha nästa rast. Jag under om det finns läkemedel för hopplös slapphet.
Själva skolningen är ganska intressant och skiljer sig till en del från vad jag är van med. Första timmen berättade ex. vår lärare om häxor som kommer till kroppen och förhäxar den, hans engelska är kanske inte helt den bästa men han menade onda andar. Han hade själv sett det här och berättade hur häxdoktorn hade bränt chili som gjorde att den onda anden fick svårt att andas och försvann. Skulle fast min modersmålslärare i skolan hemma ha försökt övertyga mig om detta skulle jag ha smällt min bok i pulpeten och sagt åt henne att nu får hon väl skärpa sig. Här så lyssnade jag må erkännas kanske skeptisk till föreläsningen men jag har lärt mig att respektera deras kultur och saker dom tror på på ett helt annat sätt än vad jag förr skulle ha gjort. Dessutom fick jag höra andra berättelser från ex. den äldre Amerikanska tanten som gjorde att det kan finnas viss sanning bakom sådana historier också, urgammal asiatisk läkemedels historia är ganska intressant på riktig.


Jag hade dessvärre nämnt att jag varit i Nepal i 5 veckor och i Kathmandu i en vecka så jag blev så klart utsedd som guide för lite turistande på egen hand. Vi tog bussen in till centrum av Kathmandu för att få en liten försmak om framförallt trafiken. Bussen var egentligen en blandning av en trehjuling och en paketbil och hade som mest 16 personer i den vilket faktiskt är ganska skickligt då det finns platser för ungefär 8.


De som första gången var i Nepal och Kathmandu började få en bild av det hela. Jag berättade som sagt att jag hade vandrat runt i staden i en vecka på egen hand så alla litade på att jag skulle hitta överallt. Jag sade visst visst och började vandra utan att ha en aning om vart jag skulle föra gänget men hittade med en otrolig tur till diverse platser. Det första jag gjorde var att ta typerna till Freakstreet och Snowman var man fick chokladkakan vilket uppskattades mycket stort. Mätta och belåtna gick vi till Thamel för att gå på en öl där vi träffade resten av gänget från hostellet. När vi skulle tillbaks gick det inte riktigt lika väl och vi kom tillslut i tre olika grupper och med tre olika bussar tillbaks då alla lite tappat bort varann på vägen. Fair enough ändå för min första dag som turistdadda.
Förutom att dadda sig omkring i Kathmandu kan man spendera sin tid på andra sätt också. Våra lektioner slutar oftast vid 12 tiden och jag har lärt mig känna hela kvarterets ungar. Vi brukar ha några hardcore fotbollsmatcher på vägen som leder in till vårt hostell. Med hardcore menar jag jumakuta hardcore.! Planen består av sand, grus och stora stenar och murarna på båda sidorna om vägen är prydd med mysiga stora rostiga spikar.


Det stoppar inte ändå dessa ungar och vi spelar tills dammet är så högt att man förutom på grund av bara ren klumpighet har en stor chans att få bollen i päronet, något som tycks hända mycket ofta vilket ungarna finner alldeles fruktansvärt roligt. Min absoluta favorit av dem är kanske 4 åriga Robin som inte riktigt vet hur det går till och tar så fort han kan bollen i handen och skjuter den i eget mål. Som målvakt är han ganska bra, bara man snabbt stoppar honom från att vända om och skjuta bollen huitsin nevadaan, förutom när han stolt visar hur han har lärt sig att blåsa en ballong och glömmer lite bort att det är match på gång.











Än igen är dom så överlyckliga att en vit typ kommer med och spenderar sin tid med dom och nu har dom redan lärt sig vilken tid jag brukar ha tid att spela och står förväntansfullt med bollen i handen utanför porten tills jag kommer. Kan inte tänka mig många trevligare sätt att spendera min tid på än såhär. The plånkka is still in the bakficka och äventyren fortsätter.

To-Lö 8.3-10.3 Kathmandu

Sista dagen med Janttu gjorde vi inte något. Jag tror det träffade oss ganska hårt att jumakauta det är fan sista dagen. Hur kunde det gå så snabbt? Istället för att som yra höns springa runt i Kathmandu för att kanske ännu få se en sak som man aldrig mera skulle få se, få ännu en sista upplevelse, äta en sista paikallinen vegemömmö man aldrig kommer att komma ihåg namnet på tog vi det bara lugnt. Vi hade en känsla av att vi fått tillräckligt om inte mera ut av vår resa, vi var nöjda med allting. Vi åt en sista måltid förrän vi hoppade in i taxin till flygfältet. Jag kan säga att det inte var lätt, inte lätt överhuvudtaget och jag kände mig till början av en douchbag av att måsta vinka adjö min flickvän för andra gången under denna resa. Visst klarar man det, man har gjort det förr men av någon orsak vill ens idiot till sinne inte påminna dig om att allting blir bra just då utan sätter bara känslan i dig om hur perseest allting är. Ibland känns det som ens sinnen bara finns till för att jävlas med dig. Hursomhelst är jag alldeles otroligt tacksam att Janttu kom med och reste med mig. Vi hade en ganska så fin tid tillsammans här.

Så nu var jag ensam för första gången under resan. Det var en ganska underlig känsla. Jag har i närmare två månader spenderat min tid 24 timmar om dygnet med någon jag känner mycket väl. Det har hela tiden funnits någon att prata med, någon att äta med, någon som hör dina pruttar, alltid någon där bredvid som antingen njuter eller lider av ditt sällskap, jag tänker då mest på domdär pruttarna. Nåja att använda ordet ensam är ändå fel. Jag flyttade hotell från ett ganska billigt pris till ett väldans billigt pris. En annan orsak var att jag ville bo i ett rum med fler människor. Det är kanske det lättaste sättet att hitta sällskap. Det är så lätt att öppna en diskussion med människor som reser för det finns alltid så mycket att fråga om samt att berätta om. Bor du i samma rum kommer du väkisin att börja tala med andra. Dessutom är människor som reser likadant på sätt och vis alla under samma tak, det gör det så lätt att komma överens med varandra.
Jag skulle stanna veckoslutet ensam förrän organisationen som sköter mitt volontär arbete skulle ta hand om mig. Jag bekantade mig ganska snabbt med en irländsk herreman samt hans kompis från Australien som drack några öl på vårt hotells tak. Jag frågade om man kanske skulle få erbjuda mina egna öldrickningsfärdigheter samt ett ord eller två i diskussionen vilket man definitivt fick göra. Senare gick vi och äta samt hittade oss till en reggea bar med dunkade livemusik, bandet råkade dessutom vara otroligt bra och vi smakade på några öl till. Kvällen fortsatte medan massor andra människor kom med och det slutade med att vi satt på ett tak på något hus och snackade med en hashrökande polack som hade rymt från sitt eget land för "some shit" han hade gjort och när han kommit till Nepal hade hans pass blivit stulet så nu vad goda råd dyra vilket han tog med att ligga lågt och ta det allmänt lugnt. Sin krapula nästa dag åtgärdade han med att halstra en inköpt höna på samma tak som han sedan tillrädda någonstans, det blev vad han sade billigare på det viset. Som sagt behöver man inte vara ensam allt för mycket.
Hotellet jag bodde på var billigt som bara den. Inte något fancypancy men det gick an. Enda kanske var att kl. 8 på morgonen kom det in i rummet vårt ett gäng med nepaleser som glatt satt på skränande indisk schlager medan dom börja slipa samt måla bord och stolar. Det skulle inte ha varit så farligt men när du själv i en ganska så tryckande krabbis vaknar till först musiken, sen när du börjar märka av din huvudvärk slår slipandet in och till slut när du måste slå upp ögonen är allt du kan känna en mycket stickande lukt av målfärg i dina näsborrar. Om du du dock ändå av någon orsak känner dig lite smådåsig kommer duschen definitivt att väcka dig då det inte finns något varmvatten. Jag kände mig så stärkt efter dessa prövningar att jag bestämde mig istället för att betala att nån skall tvätta mina kläder så skulle jag göra det själv, om man nu en gång är inne på en lite mera hardcore linje får man väl följa den till slut. Nåja det var inte världens bästa ide. Istället för att bara lukta svett hade nu mina kläder efter tvätten också en kloakliknande odör som inte kommer att gå bort i första taget. Dessutom fick alla mina vita plagg en rostliknande nyans då vattenrören inte var i bästa skick. Speciellt mina kalsipper liknar som inte bara en olycka skulle ha hänt så får hoppas att inte allt för många kommer att se mig i bara dem.


Irländaren hade tidigt på morgonen stuckit iväg för att hitta biljetter till fotbollsmatchen Nepal-Maldiverna. Hygglig typ som han var hade han tagit en åt mig också så det blev fotbollskultur igen för hela slanten. Mina förväntningar var inte allt för höga med tanke på förra matchen vi såg och skall jag vara riktigt ärlig var detta inte mycket bättre heller. Stadion var ändå fin och man behövde ingen egen sten att sitta på. Matchen gick på i ett ganska så kaotiskt tempo där dock Nepal var det bättre laget med bättre chanser. Bästa kom då den nedersta backen sköt en kanon rakt mot högra klykan som tyvärr bara träffade i ribban och studsade bort. Emot alla odds lyckades dock Nepal förlora det hela då samma back fick någon sort av akut hjärnsläpp och missade hela bollen när han skulle passa den till egen målvakt. Högsta anfallaren som åtminstone till utseende precis såg ut som Djibriel Cisé hade sedan en lätt uppgift att snippa den i bakre hörnet bakom Nepals målvakt. Resten av matchen gick ut på att de Maldiviska spelarna ( vet tyvärr inte hur man säger det korrekt ) föll vid varje minsta kontakt och blev ganska långt liggande så tills matchen tog slut för att spela tid. Än en gång en mycket trevlig upplevelse och det känndes nästan lite som att gå och titta på hoki där hemma med japparna, utom hata ifk ropen förstås, tyvärr.
The plonkka is still in the bakficka och äventyren fortsätter. Nästan inga bilder denna gång då man inte fick ta kameran med till fotbollstadion och jag skulle ändå ha yrat bort den i.o.m drickandet. I brist på annat sätter jag bilder på fula ryska hus, Jussi tog bilderna för han tyckte om fula hus, jag vet inte varför.

Sö-Ons 4.3-7.3 Kathmandu

Som sagt flög vi till Kathmandu för att utforska dess trånga gränder ännu förrän Janttu skulle flyga hem. Vi hade inte något boende bestämt men hoppar du in i en taxi kan du vara säker på att kusken antingen har en vän, bror, pyssling eller vad som helst som äger ett hotell du kan stanna på. Vårt enda krav var att stället skulle vara billigt vilket kusken skulle fixa och snabbt var vi på väg i hans Corolla från -75 till centrum av Thamel. Jag skall försöka beskriva Kathmandu på ett sätt, kaos.

Ta en påse, sätt in kulturer från Kina, Tibet, Indien, Nepal och lite västerländskt. Tillägg sedan miljontals människor, några kossor, massor av gatuhundar, samt apor och oändligt med mopeder, bilar och cyklar. Skaka om som aldrig förr och bred ut det över en mycket oplanerad stad med gator trånga som stigarna under Hero. Krydda till slut allting med ändlöst ljud av människor och tutande samt mycket glada leenden på allas läppar och töttöröö där har ni Kathmandu.




Vi tillbringade första dagarna med att spatsera runt i staden. Vi besökte templet Swayambhunath också kallat aptemplet. Templet var enormt och du fick se såväl buddistiska som hinduiska människor be för sina diverse ändamål.


Överallt fanns det apor som inte brydde sig ett dyft om stirrande turister och kunde smidigt och snabbt alltid stjäla en godbit från någon som inte var tillräckligt vaksam.


Jag kollade in en apa speciellt som länge och väl satte och spana på en jordgubbsförsäljare. Kanske försäljaren hade blivit trögare än vanligt i den gassande solen och apan smög försiktigt bakom honom tills den fick ett tillfälle att nappa åt sig en knytnäve jordgubbar. Snabbt som attan sprang apan utom räckhåll för försäljaren, vände sig om och stirrade på honom med en blick som menade att jumakauta du är lättlurad medan den smaskade i sig hans jordgubbar. Försäljaren hötte med en slangbella tills apan trött lunkade bort men var ganska snart tillbaks på samma plats igen.


Besöker du Kathmandu måste du också besöka Freak Street. Gatan var på det glada 60-70 talet samlingsplatsen i Kathmandu och nästan hela Asien för hippien som ville ha bra gräs samt billigt boende. Rummet fick man för 30 cent natt och när gräset dessutom var lagligt drog gatan till sig freakin från alla håll i världen vilket ledde till att gatan fick sitt namn.


Än en gång tyckte de högra herrarna att sådant beteende inte passar sig och när marijuanan förbjöds fick Freak Street allt mindre betydelse. Idag är den långt ifrån sin gamla glans men än kan man se en och annan rastaman vandra omkring i sökan efter ett gott bloss. Bara att besöka Freak Street räcker inte utan du måste också besöka restaurangen Snowman. Snowman har funnits så länge också hippiena har funnits och den är känd för sina utsökta kakor. Inte en sak har ändrats i restaurangen på 40 år och det märks också när du kommer in i den kolmörka, säckiga, rökfyllda lokalen. Att tänka sig att dom skulle servera kakor som får gommen att sjunga är otänkbart. Dock sjöng gommen som aldrig förr när jag beställde in en rejäl bit av en chokladtårta och jag måste säga att jag sällan har smakat på lika gott. Den vann ändå inte mormors legendariska chokladkaka men kom godkänt nära.

När du satt där och åt medan man spelade en raspig Pink Floyd skiva och tittade ut ur de smutsiga fönstren kunde man nästan föreställa dig hur det var när Freak Street levde upp till vad det då ännu var känt för. Ännu närmare kommer man nostalgin då varannan skummis kommer och frågar mig om jag vill köpa lite roligt, kanske det är något med mitt utseende.


Vi hade tur med hotellet då det fanns många andra turister som man kunde diskutera med. Taxikusken hade skött sitt jobb väl. Vi träffade en tös från New York som rest ensam i 4 månader, propsit för det samt 6 Israeler varav två väntade på att slippa och trekka medan 4 just hade kommit och visste inte vad dom ville göra. Förbannade var dom över allt oväsen i Kathmandu men det antar jag att dom skulle vänja sig vid, om inte så nåja, lycka till. Sitter du i en restaurangs trädgård och dricker öl med 6 Israeler får du vara skicklig att inte gå in på samtalsämnet Israel-Palestina. Det lyckades vi inte med och när du väl är inne på ämnet behöver du mer än bara lite tur för att hitta dig bort. Utan att gå mer in på vår diskussion kom jag överens med en av de Israeliska typerna om att bästa lösningen vore att flytta hela Israel till Kanada, långt ifrån andra människor. Jag är glad att jag var på samma linje som åtminstone en av dem. Nästa morgon såg vi New York flickan ännu eftersom hennes flygplan för andra gången blivit inhiberat på grund av ruskigt väder men Israelerna hade tagit sitt pick och pack och åkt iväg, kanske bullret blev för jävligt ändå. Dagarna gick och vi träffade ännu fler kumpaner. Två jannun från Frankrike som inte hade haft bättre för sig så dom bestämde även de för att komma och trekka till Nepal. Namnen deras var ungefär Josh och Tosh men jag vet inte riktigt, så dom förblir fransmännen. En annan typ hade också hittat sig till samma hotell, kisen hette Tom och hade just flugit in från Singapore, bosatt var han i det soliga Kalifornien, kavereitten kesken alltså Tomppa. Varken fransmännen eller Tomppa visste att det nästa dag skulle firas Holi festivalen. De hade ingen aning om vad det handlade om och speciellt fransmännen var väldigt ivriga att snabbt slippa och trekka. Efter några öl fick vi dom ändå övertalade att stanna en dag till och komma med oss och fira festivalen, dels för att vi faktiskt hade hört att det är helt galet och dels för att vi inte ville gå på tumis ut i karnevalsyran. Själva festivalen härstammar från Hinduismen och firas i alla länder med Hinduism. Det rör sig massvis av olika legender kring varför festivalen firas men guden Krishna är i center av alla dessa samt färgen röd. Idag är den kanske den festivalen i Nepal som har minst att göra med religion men för själva folket är det antagligen en av de största och framförallt roligaste. Man firar dels slutet av vintern och det som är det viktigaste är att den dagen festivalen hålls försvinner alla klass-skillnader. Det har ingen skillnad mera om du är kvinna, fattig, handikappad vad som helst. Det här är dagen då du kan kasta vatten och färg på alla och vemsomhelst och gå allmänt balajka och göra vad fan du vill. Själva firande går just ut på att kasta vatten och färg på alla samtidigt som du dansar och har det skoj. Många känner till Holi bättre som färgernas festival. Jag och Janttu hade förberett oss i tid och köpt diverse vattenpistoler, vattenballonger samt massor med färg. Vi hade köpt så mycket att vi bra kunde dela med av vår arsenal till fransmännen och Tomppa. Efter peptalk och övning på lite krigiska miner samt krigsmålningar var vi beredde för en fajt sällan skådad, ack så fel man ändå kan ha.

Så fort vi kommit ut ur hotellets dörrar regnade det en skur av vattenballonger, olika färger, och ämbar efter ämbar med vatten kastades från balkonger och tak rakt i nacken på oss. Våra usla vattenpistoler nådde inte ens till första våningen av husen och de lokala människorna som kastat skrattade så de höll på att storkna då vi blev allt mer blöta och färggranna.

Detta fortsatte vart vi en gick och som turist var du speciellt utsatt för allt, ännu värre om du var en tös vilket Janttu fick märke under hela dagen. Vi gick vidare medan massvis av människor från små till gamla kom emot en färgade från silver och guld till alla tänkbara färger. Alla hade över färg till oss som dom satt på våra kläder och ansikten medan dom önskade en happy
holi.


Jag tror inte jag någonsin sett så många glada människor under en och samma tid, detta kunde redan jämföras med finalyrseln efter vinsten i hoki mot Sverige. När vi gått en bit hörde vi musik och började följa ljudet. Vi kom närmare och närmare när det plötsligt efter ett gathörn visade sig vad det var frågan om. På ett torg hade det samlats fullt med människor som festade totalt infernaliskt till dubstep liknande meno som kom ut ur enorma högtalare nån hade släpat dit. En dj spelade musik medan han hela tiden pumpade människorna att dansa mera, hoppa högre, och ha om möjligt ännu mera ljud. Här hade likaså samlats gamla som unga och alla dansade med i samma takt medan dom var från topp till tå täckta i guld och silver och hela luften ovanför dom färgades i massvis av olika färger blandat med vatten som kastades på varann.



Där stod man sen men ett glatt smil på fejet och funderade varför det inte ens skulle kunna vara lite liknande i Finland, ens bara lite. Att jämföra detta med t.ex vappen eller midsommaren är inte samma sak. Hur skulle man ens kunna jämföra då hälften av människorna inte kommer ihåg något av festerna då allt baserar sig på att dricka så mycket som möjligt, istället för på riktigt göra det till ett äkta ämne av glädje.

Jag tror att det till slut inte störde varken fransmännen eller Tomppa att dom stannat den extra dagen för att se allt, en av de tuffaste sakerna jag någonsin varit med om. Tyvärr var det sådant krig att det inte skulle ha varit möjligt att ha med en kamera men jag fick som tur lånat några bilder av fransmännen som hade en liten pokkare med sig.

Jag nämnde tidigare att Tom kommit till Nepal från Singapore och det visade sig att han varit där med sitt band, eller orkester eller jag vet inte riktigt vad dom tillslut var men jag kallar dom grupp. Hursomhelst han hade varit och turnerat 3 veckor i Singapore med sin grupp. Det var han plus 4 andra svarta killar som spelade jazz/hiphop liknande toner med rötterna från gospel kretsarna. Själv spelade Tomppa synt samt trumpet och han hade faktiskt tagit sin trumpet med för att kunna spela lite vart än han skulle. Vi gick första kvällen ut för att kolla lite atmosfären om kvällarna och hittade en bar med live musik varje kväll. Vi fick Tomppa att fråga om han nästa kväll skulle få komma med och spela några låtar vilket bandet gärna gick med på. Vi samlade ihop en grupp på kanske 15 pers. från 6 olika länder, gick till baren, tog lite dricka och väntade på att Tomppa skulle få rätt meiniki och snart hoppade han in mellan två låtar. Jumakauta! Det gick kalla kårar över allas rygg när han började spela och bandet stannade nästan själv upp bara för att lyssna på honom. Han hade ju som klart inte kunnat öva låtarna tidigare så han improviserade med och det var som han aldrig skulle ha gjort något annat, han förklarade det efteråt med att det var som att tala ett språk, kan du språket kan du spela vad du vill. Tomppa spelade med i 4-5 låtar och fick stående ovationer av alla i baren när han hade slutat. Bandet skakade alla tass med honom och personalen bjöd på drickat. Tomppa hade imponerat ganska stort på oss alla. Det visade sig att han inte var vilken trubadur som helst utan hade med sin grupp bl.a spelat bakom Kanye West, Nas och på Sydneys opera. Jag försökte fånga stämningen på video men kvaliteten är blygt sagt mycket svag. Bilden berättar nästan mera.



Nästa är link till när dom spelar för Nas på David Letterman show, kolla efter den vita killen, enda på scen, det är meidän Tomppa. Trumpetandet är där inte allt för stort men man får en liten bild av meininkin: http://www.youtube.com/watch?v=RSR2YshWzyw&context=C420b6ffADvjVQa1PpcFNpOaNnlZA5CM6mRBQzJbnaM6U0Zx83sLU=
Www.ibelieveinz.com är deras hemsida. Lönar sig att kolla in.
The plånkka is still in the bakficka. Happy holi vaan kaikille.