Där har ni ungefär grunden till vad jag lärt mig. Kanske alkoholen egentligen under undervisningen var vatten med det är bara detaljer. Språket lär ska vara relativt lätt att lära sig men av detta har jag inte märkt desto mer, jag antar att man inte efter en vecka heller får en korrekt bild av hur det hela står till. Första man måste komma ihåg är att ordföljden är likadan som när Joda från Star Wars talar. Detta på man tänker, man något kanske sig lär. Förutom bara lektioner åkte vi också runt i Kathmandu och turistade oss lite. Egentligen gick vi igenom de viktigaste templen inom Hinduismen och Buddhismen. Aptemplet har vi redan sett med Janttu så en bild får berätta stämningen därifrån.
Vi åkte också till Nepals största Stupa alltså ett Buddhistiskt tempel. Det som var absolut tuffaste med det hela var hur tyst och lugnt allting plötsligt blev. Själva stupan var otroligt vacker och placerad på ett torg med byggnader runt omkring. Alla som såg den och gick runt den verkade falla in i ett lugn där du saktade in och bara lät dig dras med i ett fridfullt tillstånd inom dig själv. Det var som om alla skulle ha dragits samman i en osynlig förståelse för dig själv som en människa, lite som att alla vi är sist och slutligen i samma båt förklarat på ett klichéaktigt men sant sätt.
Det är just det vad jag har funnit vara så fint i.o.m Buddhismen att allt är väldigt lugnt, snällt och fridfullt, oftast också rent. Hinduismen igen verkar vara lite småkaotiskt där människorna mer blint följer gudar och tro utan att själva förändras. Ingen verkar bry sig på samma sätt om andra eller om omgivningen, vilket märktes ganska bra då vi åkte till nästa tempel, ett Hindutempel kallat Pashupatinah. Som sagt småkaos, smuts och människor som inte verka bry sig. Jag vet inte om jag skall kalla det ära eller om jag skall kalla det en börda men det varen upplevelse så jag. Får kalla det en upplevelse att se en kremation. Alltså en Hinduistisk begravning där du bränner upp kroppen. Precis som i Indien flyter det en helig flod också genom Kathmandu var kremationen sker. Floden flyter genom templet Pashupatin och desto högre klass du hör till desto närmare templet kommer du att brännas. Är du i den allra lägsta klassen kastas du antagligen bara nånstans in i floden om du har sådan tur att det ännu finns människor som tar hand om dig på det viset. En kremation här är öppen för alla. Du bränns på en plattform på den sidan av floden var templet finns. På andra sidan av floden finns det lite av en läktare var vem som helst kan titta på hela processen. Det kändes på så många sätt fel att bara sätta sig ner och invänta en begravning av en människa du inte har en aning om vem är, samtidigt som du kan se hans barn, hans fru och släktingar gråta vid sidan om kroppen. Dessutom kommer han att brännas upp rakt framför dina ögon. Det hela kändes om möjligt ännu mera bisarrt då det går en kvinna framför "läktaren" var du sitter och säljer dricka och snacks som du skulle vara på någon jävla fotbollsmatch och du väntar dig nästan att folk omkring dig börjar applådera när kroppen första gången tänds på. Jag funderade om jag skulle kunna ta bilder på detta, vad kunde jag möjligt ha för rätt att fotografera denna händelse som den förbannade turist jag var. Samtidigt tänkte jag saken från deras sida. Eftersom detta var en av de mest heliga händelserna, sista välsignelsen förrän själen skulle skickas vem vet vart och detta var öppet för vem som helst så kunde det inte kännas för dem som om vi inte skulle få se det. Om något så viktigt för dem var så öppet för andra kanske det t.o.m var bra att vi var där, beskådade att allting skedde på rätt sätt och att mannen i fråga blev skickad till igen vem vet vart. Jag tog bilder och kunde relativt lugn gå därifrån.
Jag glad att jag fått se det men behöver inte göra om det. När kroppen är uppbränd skyfflas det som finns kvar i den heliga floden som rinner under plattformen. Att föreställa sig den floden helig är inte det lättaste då allt, precis allt kastas in dit. Det är människornas soptipp. Sedan väntar man på att sommarregnet tar det vidare tills det blir någon annans problem.
Under en av våra diskussioner med Lee från Sydafrika samt bröderna Lyle och James från Australien tänkte vi att det ju skulle vara ganska trevligt att tillbringa en kväll ute bland alkoholen förrän vi skulle stiga in i munklivet. Bra juttu tyckte alla fyra samt Debbie från Belgien som ville hoppa på och vi frågade lov om att bo i Thamel under en natt och sedan komma till skolan och vårt hus nästa morgon i tid till första timmen. Det var i Thamel barerna fanns. Ack skulle vi vetat vad vi gav oss in i. Jag hade sett Thamels nattliv förr men inte kanske helt ändå det lokala nattlivet. Vi tog några stärkande på takterassen till vårt hostell och gick sedan alla fem ut och luktade på stämningen. Red Onion bar bjöd på stämningen och den bestod av minst sagt intressanta saker. Det var en man som var utklädd till kvinna men hade ändå en provisorisk pillesnorr samtidigt som han hade en enorm mustasch målad i fejet. Han började dansa och klä av sig så vi trodde att det var frågan om någon sorts konstig strip show. Icke sa nacke utan mannen gick ner på huk, började hoppa som en groda medan han gapskratta. Detta pågick i ca. 10 minuter, bara ett hoppande omkring och vi visste inte vad fan som pågick. Sen tog det plötsligt slut. Alla lokala flabbade så dom höll på att kikna medan vi försiktigt utan att göra någon upprörd smög oss ut. Med en lätt förvånad känsla bestämde vi för att hålla oss till mera länkkäreaktiga platser. Bästa sättet att hitta platser är egentligen bara att gå runt och följa ljud som påminner om älytön meno. Sådan var nästa bar var det var fullständig moshpit på gång och jag och James hoppade gladeligen med. Alla kastades omkring, runt och på varandra. Det var roligt som bara den förutom att jag hade flipflops på som försvann efter sisådär två sekunder in i första sången. När jag efter ca. 2 timmar äntligen hittade dem såg det ut som om dom skulle ha varit med om en naturkatastrof och inte överlevt. Kvällen fortsatte med mera festande och tyvärr så stänger alla barer redan vid midnatt. Mina minnen börjar lite blekna nu men jag minns att jag bjudit ungefär halva baren till vårt tak på efterfest. Skrämmande många har gått med på förslaget. Mitt nästa minne är att vi sitter på taket till vårt hostell när allting plötsligt blir vitt, det smakar fruktansvärt saltigt i munnen och nånstans mitt inne i det vita kaoset springer Lyle omkring skrikande med en brandsläckare i högsta hugg som han hade lånat någonstans ifrån. Han sprutade ju dock inte för att det brann utan för att han tyckte att det var rysligt roligt. Vi flyttade oss ner till vårt gemensamma rum medan alla åkte sin väg då polisen varit på plats undrande om vad i all fanken som egentligen var på gång. En Australiensk skäggig man hade tydligen inte märkt att alla andra åkt så han blev kvar och spela gitarr för oss medan de andra slog på allt som bara fanns att slå på då man ville ha trummor med i jammandet. I detta skede sussade jag redan sött vilket är ganska imponerande då ljudet av spelandet tydligen var fruktansvärt. Nästa morgon var som man kan förvänta sig då man har sin första timme kl. 8 efter en sådan kväll. Vi tänkte att vi nu fått festat tillräckligt för att klara av våra veckor i bergen men nåja, man tänker nu så mycket. Vi åkte med Lee tillbaks till Thamel då han skulle köpa lite kläder för trekking och sånt. James och Lyle som inte bodde med organisationen mera ringde och frågade om vi skulle villa komma på bara en öl vilket vi nu inte tackade nej till. Vi gick igenom gårdagens händelser medan vi drack ölen och sen går de som de ibland kan gå, alltså man herpaantuu. Plötsligt serverades det tequila och ett samtal senare till vår lärare var det bestämt att vi först skulle ses nästa morgon igen. Vi tog in på ett nytt hostell då vi av vissa orsaker inte vågade bo på samma plats som förra natten. Sen bar det av igen. När vi gick på gatan råkade vi träffa på Australienaren som spelat gitarr i vårt rum och han visste någon bra plats, där var en stor del av gänget vi träffat förra natten också och istället för moshpit var det reggae som gällde denna kväll. Tiden gick förvånansvärt snabbt och snart var allt stängt igen. Ut på gatan men nu bestämde vi oss för att inte fortsätta till hostellet vårt, konstigt då det gått så bra förra gången. James som tyckte det lät lite tråkigt ville pigga upp stämningen lite med en lek. Leken hette inga byxor leken och gick simpelt ut på att gå på gatan utan byxor så länge tills någon tvingade dig på dom igen, den som sist satt på sig byxorna sina vann det hela. Ei Suomalainen mies periksi anna så jag gick med, alltså kalsareis mentiin. Utan öl bestämde sig Lyle att gå och knacka på varenda dörr i hela Thamel tills han hittade nån. Sisådär tjugo butiker senare öppnade någon som släppte in oss och var villig att sälja öl och vi traskade in i en relativt stor skara där också en relativt stor skara gick utan byxor. Försäljaren tittade inte bara lite undrande på oss men gjorde fankens bra bisness. Efter en tid fortsatte vi vår färd runt omkring i staden. Polisen kom sist och slutligen emot oss argt blåsande i sina visselpipor men jag förklarade att det är en finsk tradition att dra av sig byxorna när man är full vilket är i.o.f.s helt sant. Jag vet inte om de trodde på oss men de lät oss vara och sade att vi skulle gå tillbaks till vart än vi bodde. Vi lydde och hade efterfest nummer två. Polisen kom inte denna gång men dock en arg hotellägare som sade att nu får vi fan lov att vara tysta. En minut senare brakade Lee genom ett plåttak på gården med ett sånt öronbedövande ljud att vi inte visste hur det var möjligt. Vad han gjorde där vet vi inte ännu heller. Det nästa som hände var att Lee ville ha rastan. Lyle visste tydligen hur man skulle göra och började det hela med att droppa stearin i hans hår då han inte hade vax samtidigt som han gnuggade hårtussar till något som skulle likna rastan. Fyra (!) ljus senare indroppade i Lees hår tröttnade han på det och sade att Lee skulle få fortsätta på egen hand. I detta skede var Lee så slut att han bara gick och sova och där slutade också vår kväll. Jag gick och väcka honom nästa morgon då vi skulle till skolan och stackars mannen kom inte ihåg ett dyft. Hans utryck när han såg sig i spegeln var dock något så obetalbart att jag totalt glömde bort hur krabba jag mådde och kunde inte annat än skratta. På vägen bort från Hostelet undrade han varifrån hålet i taket månne kommit och vi hoppade in i taxin till vår timme och egna säng. Han fick bort nästan allt från sitt hår men det hela har ännu en lite gråaktig vaxig nyans. Efteråt när vi tänkt att hur det kunde gå såhär två kvällar i rad kom vi på att allting nästan börjat med de Australienska brödernas briljanta idéer. Jag tror det är såna typer som när man hänger med dem händer det bara saker. Nu var vi dock definitivt färdiga för en lite längre tipaton och allmänt lugntagande. Några bilder har jag inte av dessa bravader men jag antar att det är bättre så. The plånkka is still in the bakficka. Till näst är vi i Himalaya.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti