Må 19.3 Kathmandu-Lukla-Thaktul Monastery, Himalaya Nepal

Efter en fruktansvärd baksmälla var plötsligt dagen där, dagen då vi skulle flyga till Lukla och bege oss till klostret. Kanske största orsaken varför jag från början åkte ut och resa. Vi vaknade kl. 4 på morgonen och fick skjuts av vårt hostell till flygfältet. Med väskor och lådor tunga som sten fick vi oss till slut incheckade, vi hade inte mer än 45 kilo övervikt mest på grund av olika varor vi kånkade med åt någon uppe i bergen då flygvägen är den ända vägen upp. Nåja lite bagrundsfakta om Lukla som alltså var flygfältet vi skulle landa på. Det är världens farligaste flygfält, alltså officiella sådan. Det finns säkert massvis av inofficiella risfält och steniga åkrar som man använder för att landa på som är väldans mycket farligare men det här är farligaste av de som finns med i böckerna. Landningsbanan är 400 meter lång och piloten har en 20 meter lång sträcka han måste träffa. Träffar man före sträckan smäller man in i berget före landningsbanan och träffar man efter sträckan hinner man inte bromsa så man smäller in i berget som finns efter landningsbanan. Med denna fakta samt trevliga youtube klipp någon filur tyckte var skojigt att visa mig kändes det för första gången lite nervöst att flyga. Vi hade otrolig tur med vädret och slapp och lyfta i tid fast flygfältet redan en gång varit stängt under morgonen på grund av dålig sikt. Planet såg ut att vara från 80-talet och rymdes kanske 20 människor. Propellermotorerna sattes igång med ett fruktansvärt vrål och plötsligt var vi i luften. Först såg man inte något då Kathmandus otroligt smutsiga luft gjorda allt till ett grått dis men snart började man se konturer av berg och plötsligt öppnade sig en oändlig rad av vita bergstoppar som skar upp molnbanken.

För en stund glömde man var man var tills vi plötsligt steg neråt och allt blev vitt igen. När vi kommit under molnen igen kunde man redan urskilja skog, risfält och några, mindre byggnader uppsatta på de mest oåtkomliga ställen på diverse sluttningar. Vi började svänga brant medan man kunde se andra och första piloten diskutera om var flygfältet månne skulle kunna ligga då det ännu var ganska disigt. Marken kom närmare och närmare och planet gjorde ännu en brant svängning samtidigt som vi flög in mellan två berg som tornade upp sig overkligt nära. Den lokala sherpan som satt framför mig började mumla och göra böneliknande rörelser där han konstant förde handen från pannan till bröstet och ditt hjärta började nu på riktigt löpa amok. Marken började nu vara riktigt nära och allt var bara berg. Du tänkte att det bara inte var möjligt att där skulle kunna finnas ett flygfält någonstans när det plötsligt hördes ett brak, planet skakade så in i fan, och du trycktes framåt i sätet tills du plötsligt stannat. Jummijammi där hade sen också funnits en flygplats mitt bland allting. Ganska lättade hoppade vi av planet och gick och ta alla våra saker. Första delen av denna exotiska asfaltsplätt avklarad.

En lokal sherpa som fungerade som koordinerade för oss inom området var emot oss i Lukla och vi avnjöt en sista bit västerländsk mat i form av en tonfiskmacka. Efter mackan gick vi lite runt omkring i Lukla, njöt av utsikten och värmde oss upp inför den fyra timmar långa marschen till klostret med lite gammal god pingis. Kan lugnt säga att det var den mest exotiska plats jag spelat pingis på.

Efter en blodigt allvarlig match mellan Sydafrika och Finland som slutade kristligt oavgjort kunde vi snart stiga in i något jag antagligen aldrig kommer att glömma. Jag antar att jag har gått med klotrunda ögon och sett ut som om flygfärden hit skulle ha tagit lite hårdare än vanligt på mig men detta var på något sätt så fullständigt mäktigt, annorlunda och vackert på samma gång. Vi gick längs med smala stigar som blivit upptrampande för hundratals år sedan, över forsande floder på skrangliga broar, gick längs med bergen upp och ner, genom urgamla sherpa byar och överallt såg du gamla stenar med buddhistiska inristningar målade i olika färger, små stupan och tempel samtidigt som du gick under de tibetanska bönesflaggorna som var uppsatta i träd, berg och tak.





Ovanför dig tornade berg upp sig overkligt högt, du var så nära dem att du kände deras höjd, deras brutalitet, nästan på ett skrämmande sätt. Jag tror jag förstår människans vilja att bestiga berg. Dessa bergs utmaning är större än något annat, det är som dom skulle säga åt dig att svårare än såhär blir det inte, klarar du mig klarar du vad som helst. Jag måste erkänna att jag har gått med kalla kårar nästan hela vägen upp till klostret. Jag måste också erkänna att det kan bero på att jag har tänkt mig allt i ett Tintin perspektiv. Perhana kanske de var där Changs plan krasha, jumakauta det där måste vara det träd kapten Haddock drämde in i när han gick i sömnen och samperi den där floden liknar ju precis som den Milou föll i. Av alla platser jag sett var det här det största. Så efter en tung men fin färd var vi framme i klostret. Ett 350 år gammalt sådant, någonting man bara läser om i böcker och till näst skulle det bli dags att anpassa sig till det liv man lever där. The plånkka is still in the bakficka och jag är glad att jag har sluppit ända hit.