Fre-Må 24.2-27.2 Pokhara

Kanske jag ännu hade min och Puskis Mongoliska Djingisliknade erövring i färskt minne eller så berodde det på att Janttu hade joddlat om det enda sedan vi kom till Nepal men jag gick emot alla odds med på att sätta mig på en hästrygg än en gång under denna resa. Vi skulle gå och omboka vår rafting som blivit inhiberad på grund av heikko happi och ettutre så hade vi plötsligt bokat en 6 timmar på pollen till nästa morgon. Inte annat än att betala, förundra sig över hur lätt man är att lura och invänta en natt med mycket angenäma drömmar om skenande hästar, brutna ben och allmän förödelse. Vi började våra bravader mitt i centrum. Hästarna var relativt vana med bilar och ljud men värre var de blickar vi fick av stirrande människor. Sällan har man känt sig så turistig som på dessa gator då vår guide ledde hästarna som var fastbundna i varann och lunkade snällt i lugn takt medan vi satt på som feta 5 åriga Viivin som första gången sluppit och rida sin ihqu poni i nån svettig ridskola. Vi så något så junttiga ut att jag inte gjorde annat än tittade på några rysligt intressanta löv här och där och hoppades att allt skulle vara förbi så snabbt som möjligt. Lite bättre blev det då vi styrde hovarna mot stranden och lugnare trakter och jag började nästan njuta av färden redan. Hästen leddes av en lite karl och man kunde lugnt sitta och njuta av färden utan att behöva vara orolig för diverse hemskheter. Njutnigen blev kort då den lilla mannen pekade upp mot bergen, sade att dit till näst, samtidigt som han släppte hästarna och ordagrant satt tyglarna i egna händer, alltså i mina mycket nervösa händer. Vi steg och steg och tro det eller ej men jag börja känna mig säker i den halvtrasiga sadeln. Hästen lunka på i ganska bra takt och när jag drog för att den skulle gå mot höger gick den mot höger och samma åt andra hållet. Jag försökte t.o.m på ett blygt ptroo för att den skulle stanna och om inte full stopp så åtminstone saktade den in lite. Vi började på en lite större sandväg som med tiden blev allt smalare och smalare tills det bara var en stig som ringlade upp sig för bergen.


På några platser var det så brant och smalt att vi måste hoppa av och leda hästarna och vi satte oss flertal gånger under skuggan och lät kusarna vila under den klämmande hettan. Janttu visade bilder på systern Jessicas hästar och den lille mannen tittade storögt på och undrade förhoppningsfullt om det möjligtvis kunde tänkas finnas ett jobb åt honom nånstans i liknande trakter. När Janttu sedan sade att Jessica har ca. 7 hästar att sköta under en dag försvann en gnutta av mannens entusiasm.


Under min tur tur på hästryggen försökte jag frenetiskt komma in i samma Mongoliska krigsanda som jag hade haft i de vida slätterna med Jussi men landskapet var alltför varmt och exotiskt för att jag skulle ha hittat min inre Khan i mig. Jag försökte likväl komma på något annat men hittade inte någon bra jämförelse. När jag sedan under en av mina pauser frågade den lille mannen varifrån min häst var och han svarade Indien gick det upp för mig. Jag var ju tammefan precis som Fantomen. Tuffingarnas tuffing, hårdingarnas hårding som bor, just det, i Indiens djupaste djungel. Min häst var vit och minst lika tuff och modig som fantomens ståtliga Hero ( hästen hans heter så för de som av någon orsak inte har läst om kanske den hårdaste av de hårda) Jag var som en ny man när jag nästa gång hoppade upp på min furstliga hingst, Janttu sade att det kallas valack för man har berövat dens manliga härlighet men hingst låter tuffare, och jag kunde redan föreställa mig hur jag red mot den Bengaliska kusten för att fäktas med singpiraterna och skapa rättvisa bland det drabbade folket. Jag och Hero fortsatte vår färd djupare in i skogen och det kändes som jag aldrig skulle ha gjort något annat än ridit i mitt liv. Om ni inte förstår likheten med detta ännu så kolla in nästa bild och säg om ni faktiskt inte ser likheten mellan mig och en ung, häftig fantomen. Titta nu jumakauta hur stiliga vi är.


Vi fortsatte vår färd medan Pokhara blev allt mindre och mindre under oss tills vi kommit så högt som möjligt så att vi tillslut kunde runda sluttningarna och påbörja vår väg neråt. Okej det erkänns att Hero kanske hade haft några för lugna år på senaste för den var mycket ängslig för att slinta i nedförsbacken och var fruktansvärt rädd för vatten. Små detaljer dock bara och den fick alltid tröstande klappar då den vågade gå över den farliga vattenpölen. Vi red i ca. 5 timmar allt som allt och med en lite småsjuk bakdel klappade jag min hingst farväl med sorgen i mitt hjärta.





Essu som jag talade om tidigare brukade alltid få åka hem vartannat veckoslut till sin mamma som också hon bodde i Pokhara och vi frågade henne om vi kanske skulle få komma och hälsa på och ser hur de har det. Essu blev super glad och bjöd oss mer en gärna med oss. Så fort vi kommit utanför portarna till Markus och Kisses hus blev hon som en annan person. Hon sken upp, pratade på, sjöng och var gladare än någonsin. Lika glad blev hennes mamma när hon fick se att vi kommit på besök och snart kom också Essus systers döttrar för att hälsa på. Efter det kom grannen och sedan också nästa granne och till sist visste hela kvarteret att vita människor hade orkat besvära sig tillräckligt för att komma och hälsa på en enkel Nepalesisk familjs boning och liv. Alla hälsade glatt på oss och ville prata och fråga om allt möjligt. Essus och hennes mammas hem var Essus bror också ibland bor var ett rum på ca. 3x2 m. Det var det, ingenting annat. I rummet hade man fått två sängar att rymmas samt en liten gas spis och en byrå med en TV som anses vara lyx. Tuppen fick vi aldrig reda på var den fanns om det nu ens fanns någon. Det störde inte oss och verkade inte störa dem heller och vi satt flera timmar och pratade medan Essu glatt fick översätta från nepalesiska till engelska.


Vi bjöds på rikligt med mat och för att hedra deras kultur åt vi allt med händerna fast vi nog också fick en gaffel att använda. Tanken var god men förverkligande allt mycket fattigare vilket ju som förväntat slutade med att nästan all ris plus såsen låg i våra knän. Essu hade ännu som tack för att vi kommit köpt en tårta som också den avnjöts med bara händerna.


För oss betydde det massor att få se detta men för dem tror jag att det betydde ännu mer. Bara det att vi själva ville komma och träffa dem var alldeles otroligt viktigt och jag tror dom kommer ihåg besöket långt frammåt.
I något skede skrev jag om rippe och hur man såklart måste uppdatera Finlands vanligaste samtalsämne alltid då och då. Det har inte blivit desto mera uppdatering eftersom jag inte har haft desto mera att skriva om våra förvånansvärt stadiga magar men nu fick jag dock material så det räcker. Jag vet inte om det var en alltför skumpig rutt på hästen eller om jag hade ätit något dåligt men jag hade vari lite krasslig redan några dagar och samma morgon vi skulle på vår redan en gång ombokade raftingtur mådde jag så kruka och var så sekasin att jag skulle ha paddlat oss alla åt helvete. Det hjälptes inte annat än att avboka vår rafting igen för inte ens Fantomen kan strida med magen så lös som nu. Som tur hade jag en fruktansvärt hjälpsam flickvän som skötte om mig, gick och köpte paikallinen jaffa och baddade min heta panna. Som pricken på i:et hittade hon en Mumin som spelades upp och om det är något som drar illamående på käften så är det Mumin. Efter en dag med feberyrsel, rippe och Mumin började jag redan må bättre och nästa morgon var det redan relativt lugnt i skutan. Nog för att det tar i huvudet att vi missade raftingen men sist och slutligen slapp jag ganska lindrigt undan.
The plånkka is still in the bakficka och stora gratulationer åt min kära syster som fyllt 18 samt åt min mor som inte mer berättar sin ålder åt mig. Snart börjar våra dagar i Pokhara vara förbi och vi börjar ta oss mot Kathmandu.