Ta en påse, sätt in kulturer från Kina, Tibet, Indien, Nepal och lite västerländskt. Tillägg sedan miljontals människor, några kossor, massor av gatuhundar, samt apor och oändligt med mopeder, bilar och cyklar. Skaka om som aldrig förr och bred ut det över en mycket oplanerad stad med gator trånga som stigarna under Hero. Krydda till slut allting med ändlöst ljud av människor och tutande samt mycket glada leenden på allas läppar och töttöröö där har ni Kathmandu.
Vi tillbringade första dagarna med att spatsera runt i staden. Vi besökte templet Swayambhunath också kallat aptemplet. Templet var enormt och du fick se såväl buddistiska som hinduiska människor be för sina diverse ändamål.
Överallt fanns det apor som inte brydde sig ett dyft om stirrande turister och kunde smidigt och snabbt alltid stjäla en godbit från någon som inte var tillräckligt vaksam.
Jag kollade in en apa speciellt som länge och väl satte och spana på en jordgubbsförsäljare. Kanske försäljaren hade blivit trögare än vanligt i den gassande solen och apan smög försiktigt bakom honom tills den fick ett tillfälle att nappa åt sig en knytnäve jordgubbar. Snabbt som attan sprang apan utom räckhåll för försäljaren, vände sig om och stirrade på honom med en blick som menade att jumakauta du är lättlurad medan den smaskade i sig hans jordgubbar. Försäljaren hötte med en slangbella tills apan trött lunkade bort men var ganska snart tillbaks på samma plats igen.
Besöker du Kathmandu måste du också besöka Freak Street. Gatan var på det glada 60-70 talet samlingsplatsen i Kathmandu och nästan hela Asien för hippien som ville ha bra gräs samt billigt boende. Rummet fick man för 30 cent natt och när gräset dessutom var lagligt drog gatan till sig freakin från alla håll i världen vilket ledde till att gatan fick sitt namn.
Än en gång tyckte de högra herrarna att sådant beteende inte passar sig och när marijuanan förbjöds fick Freak Street allt mindre betydelse. Idag är den långt ifrån sin gamla glans men än kan man se en och annan rastaman vandra omkring i sökan efter ett gott bloss. Bara att besöka Freak Street räcker inte utan du måste också besöka restaurangen Snowman. Snowman har funnits så länge också hippiena har funnits och den är känd för sina utsökta kakor. Inte en sak har ändrats i restaurangen på 40 år och det märks också när du kommer in i den kolmörka, säckiga, rökfyllda lokalen. Att tänka sig att dom skulle servera kakor som får gommen att sjunga är otänkbart. Dock sjöng gommen som aldrig förr när jag beställde in en rejäl bit av en chokladtårta och jag måste säga att jag sällan har smakat på lika gott. Den vann ändå inte mormors legendariska chokladkaka men kom godkänt nära.
När du satt där och åt medan man spelade en raspig Pink Floyd skiva och tittade ut ur de smutsiga fönstren kunde man nästan föreställa dig hur det var när Freak Street levde upp till vad det då ännu var känt för. Ännu närmare kommer man nostalgin då varannan skummis kommer och frågar mig om jag vill köpa lite roligt, kanske det är något med mitt utseende.
Vi hade tur med hotellet då det fanns många andra turister som man kunde diskutera med. Taxikusken hade skött sitt jobb väl. Vi träffade en tös från New York som rest ensam i 4 månader, propsit för det samt 6 Israeler varav två väntade på att slippa och trekka medan 4 just hade kommit och visste inte vad dom ville göra. Förbannade var dom över allt oväsen i Kathmandu men det antar jag att dom skulle vänja sig vid, om inte så nåja, lycka till. Sitter du i en restaurangs trädgård och dricker öl med 6 Israeler får du vara skicklig att inte gå in på samtalsämnet Israel-Palestina. Det lyckades vi inte med och när du väl är inne på ämnet behöver du mer än bara lite tur för att hitta dig bort. Utan att gå mer in på vår diskussion kom jag överens med en av de Israeliska typerna om att bästa lösningen vore att flytta hela Israel till Kanada, långt ifrån andra människor. Jag är glad att jag var på samma linje som åtminstone en av dem. Nästa morgon såg vi New York flickan ännu eftersom hennes flygplan för andra gången blivit inhiberat på grund av ruskigt väder men Israelerna hade tagit sitt pick och pack och åkt iväg, kanske bullret blev för jävligt ändå. Dagarna gick och vi träffade ännu fler kumpaner. Två jannun från Frankrike som inte hade haft bättre för sig så dom bestämde även de för att komma och trekka till Nepal. Namnen deras var ungefär Josh och Tosh men jag vet inte riktigt, så dom förblir fransmännen. En annan typ hade också hittat sig till samma hotell, kisen hette Tom och hade just flugit in från Singapore, bosatt var han i det soliga Kalifornien, kavereitten kesken alltså Tomppa. Varken fransmännen eller Tomppa visste att det nästa dag skulle firas Holi festivalen. De hade ingen aning om vad det handlade om och speciellt fransmännen var väldigt ivriga att snabbt slippa och trekka. Efter några öl fick vi dom ändå övertalade att stanna en dag till och komma med oss och fira festivalen, dels för att vi faktiskt hade hört att det är helt galet och dels för att vi inte ville gå på tumis ut i karnevalsyran. Själva festivalen härstammar från Hinduismen och firas i alla länder med Hinduism. Det rör sig massvis av olika legender kring varför festivalen firas men guden Krishna är i center av alla dessa samt färgen röd. Idag är den kanske den festivalen i Nepal som har minst att göra med religion men för själva folket är det antagligen en av de största och framförallt roligaste. Man firar dels slutet av vintern och det som är det viktigaste är att den dagen festivalen hålls försvinner alla klass-skillnader. Det har ingen skillnad mera om du är kvinna, fattig, handikappad vad som helst. Det här är dagen då du kan kasta vatten och färg på alla och vemsomhelst och gå allmänt balajka och göra vad fan du vill. Själva firande går just ut på att kasta vatten och färg på alla samtidigt som du dansar och har det skoj. Många känner till Holi bättre som färgernas festival. Jag och Janttu hade förberett oss i tid och köpt diverse vattenpistoler, vattenballonger samt massor med färg. Vi hade köpt så mycket att vi bra kunde dela med av vår arsenal till fransmännen och Tomppa. Efter peptalk och övning på lite krigiska miner samt krigsmålningar var vi beredde för en fajt sällan skådad, ack så fel man ändå kan ha.
Så fort vi kommit ut ur hotellets dörrar regnade det en skur av vattenballonger, olika färger, och ämbar efter ämbar med vatten kastades från balkonger och tak rakt i nacken på oss. Våra usla vattenpistoler nådde inte ens till första våningen av husen och de lokala människorna som kastat skrattade så de höll på att storkna då vi blev allt mer blöta och färggranna.
Detta fortsatte vart vi en gick och som turist var du speciellt utsatt för allt, ännu värre om du var en tös vilket Janttu fick märke under hela dagen. Vi gick vidare medan massvis av människor från små till gamla kom emot en färgade från silver och guld till alla tänkbara färger. Alla hade över färg till oss som dom satt på våra kläder och ansikten medan dom önskade en happy
holi.
Jag tror inte jag någonsin sett så många glada människor under en och samma tid, detta kunde redan jämföras med finalyrseln efter vinsten i hoki mot Sverige. När vi gått en bit hörde vi musik och började följa ljudet. Vi kom närmare och närmare när det plötsligt efter ett gathörn visade sig vad det var frågan om. På ett torg hade det samlats fullt med människor som festade totalt infernaliskt till dubstep liknande meno som kom ut ur enorma högtalare nån hade släpat dit. En dj spelade musik medan han hela tiden pumpade människorna att dansa mera, hoppa högre, och ha om möjligt ännu mera ljud. Här hade likaså samlats gamla som unga och alla dansade med i samma takt medan dom var från topp till tå täckta i guld och silver och hela luften ovanför dom färgades i massvis av olika färger blandat med vatten som kastades på varann.
Där stod man sen men ett glatt smil på fejet och funderade varför det inte ens skulle kunna vara lite liknande i Finland, ens bara lite. Att jämföra detta med t.ex vappen eller midsommaren är inte samma sak. Hur skulle man ens kunna jämföra då hälften av människorna inte kommer ihåg något av festerna då allt baserar sig på att dricka så mycket som möjligt, istället för på riktigt göra det till ett äkta ämne av glädje.
Jag tror att det till slut inte störde varken fransmännen eller Tomppa att dom stannat den extra dagen för att se allt, en av de tuffaste sakerna jag någonsin varit med om. Tyvärr var det sådant krig att det inte skulle ha varit möjligt att ha med en kamera men jag fick som tur lånat några bilder av fransmännen som hade en liten pokkare med sig.
Jag nämnde tidigare att Tom kommit till Nepal från Singapore och det visade sig att han varit där med sitt band, eller orkester eller jag vet inte riktigt vad dom tillslut var men jag kallar dom grupp. Hursomhelst han hade varit och turnerat 3 veckor i Singapore med sin grupp. Det var han plus 4 andra svarta killar som spelade jazz/hiphop liknande toner med rötterna från gospel kretsarna. Själv spelade Tomppa synt samt trumpet och han hade faktiskt tagit sin trumpet med för att kunna spela lite vart än han skulle. Vi gick första kvällen ut för att kolla lite atmosfären om kvällarna och hittade en bar med live musik varje kväll. Vi fick Tomppa att fråga om han nästa kväll skulle få komma med och spela några låtar vilket bandet gärna gick med på. Vi samlade ihop en grupp på kanske 15 pers. från 6 olika länder, gick till baren, tog lite dricka och väntade på att Tomppa skulle få rätt meiniki och snart hoppade han in mellan två låtar. Jumakauta! Det gick kalla kårar över allas rygg när han började spela och bandet stannade nästan själv upp bara för att lyssna på honom. Han hade ju som klart inte kunnat öva låtarna tidigare så han improviserade med och det var som han aldrig skulle ha gjort något annat, han förklarade det efteråt med att det var som att tala ett språk, kan du språket kan du spela vad du vill. Tomppa spelade med i 4-5 låtar och fick stående ovationer av alla i baren när han hade slutat. Bandet skakade alla tass med honom och personalen bjöd på drickat. Tomppa hade imponerat ganska stort på oss alla. Det visade sig att han inte var vilken trubadur som helst utan hade med sin grupp bl.a spelat bakom Kanye West, Nas och på Sydneys opera. Jag försökte fånga stämningen på video men kvaliteten är blygt sagt mycket svag. Bilden berättar nästan mera.
Nästa är link till när dom spelar för Nas på David Letterman show, kolla efter den vita killen, enda på scen, det är meidän Tomppa. Trumpetandet är där inte allt för stort men man får en liten bild av meininkin: http://www.youtube.com/watch?v=RSR2YshWzyw&context=C420b6ffADvjVQa1PpcFNpOaNnlZA5CM6mRBQzJbnaM6U0Zx83sLU=
Www.ibelieveinz.com är deras hemsida. Lönar sig att kolla in.
The plånkka is still in the bakficka. Happy holi vaan kaikille.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti