To-Sö 24.1-29.1 Peking, Kina

Kina, Kina du perkulas stora Kina. Egentligen har vi ju inte ens sett ens en bråkdel av Kina, inte ens en bråkdel av Peking men de sägs åtminstone vara väldans stort. Lite har vi ändå hunnit se av denna kommunistiska dröm. På utsidan är landet väl så västerländskt man kan komma om man nu ännu vill kalla sig kommunistiskt. Skräckan för det stora stygga amerikanska kapitalisthelvetet har försvunnit och du hittar här ungefär lika många KFC:n, mäsen och klädbutiker som i NY. Lika många uteliggaren ligger här som i Helsingfors. På insidan är det väldigt troligt annorlunda. Ingen har säkert undgått att läsa eller höra om hur ofta Kina bryter mot de mänskliga rättigheterna och svårt är det inte att räkna ut att det inte funnits den demokrati vi är vana med i landet på mycket länge. Redan i.o.m att ens lite lägga sig in i Tibets situation kan man inte undgå att inte gilla allt landet har för sig. Vad sedan den normala kinesen vet om den riktiga situationen är en annan fråga. Det finns fortfarande en ganska stark propaganda och medierna är inte precis opartiska. I flygplanet lästa jag en engelsk skriven kinesisk tidning där två ledarartiklar handlade om hur Human Rights Watch kritiserar Kinas mänskliga rättighetesfrågor på grund av att dom är avundsjuka på Kinas ekonomiska framgång samt under tryck av "different western countries" vill dom rubba det kinesiska folkets harmoni. Den tredje handlade om hur Dalai Lama egentligen bara använder det tibetanska folket för att skaffa ekonomisk makt åt sig själv, här med hjälp av igen "different western countries". Allt detta skrivit på fullaste allvar. Facebook, Twitter och stora delar av bloggar och vissa utländska medier är bannade, jag antar att det stod i Maos lilla röda redan för 60 år sedan om hurdan katastrof facebook skulle vara för ett folk, nåjå skämt åt sidan men pointen är att människorna här inte har den absolut korrekta bilden av deras eget land, ännu mindre om länderna utanför. Och så länge det kommunistiska partiet har makten kommer dom att hålla det så. Det är en bra sak att hålla i minnet då du spatserar runt på gatorna och tycker att allt är finare än du hade tänkt dig.





Dagarna flöt ihop och vår sista vecka gick skrämmande snabbt. Vi tog en tur till "the secret great wall" alltså inte till det turistinferno man oftast åker till. Perhanas bra beslut av oss för vi fick se kilometervis mur utan så mycket som några enstaka turister. Däremot var det tungt, tungt även fast jag och puskis ju är kända som kvicka, ivriga, spänstiga, unga ute människor. Vi gick allt som allt 9 km längs muren vilket i sig inte är något oöverkomligt. Saken var bara den att det var en blyg sluttning hela vägen, eller som vi tyckte en in i helvetes brant uppförsbacke hela vägen. Muren har alltid vaktorn med jämna mellanrum och på denna sträcka fanns det 6 vaktorn vi skulle igenom. De tre första av dem var nya, restaurerade medan de tre sista var i sitt ursprungliga skick alltså ca. 500 år gamla. Också en orsak varför vi valde denna tripp istället så man kunde se den riktiga muren. De som inte var restaurerade var ganska långt totalt förfallna, det var en stig med lösa stenblock. Det betydde att det inte var alltför lätt att klättra upp heller. När vi efter en och en halv timme kommit till vårt sista vaktorn skakade våra ben så mycket att vi inte våga stå stilla, det såg, ser ni, ganska spedet ut. Sedan när vi skulle klättra tillbaka skakade benen ännu mer på grund av att jag är så perkulas höjdrädd och det var en brant, ostadig mur vi skulle bestiga neråt. När det dessutom blåste så att mina ögon blev suddiga av tårar tänkte det komma tårar av en helt annan orsak.


Efter många ängsliga gnyn kom vi äntligen tillbaks till varifrån vi startat och i det skedet skakade mina ben dels av utmattning, dels av höjdrädslan och dels av lättnaden att vara nere så massor att jag måste ta skydd bakom en brasiliansk tant på gruppfotot för att inte mina ben bara skulle vara en pixelmössö på bilden.


Muren är värd att se. Den var inte så maffig som man kanske kan föreställa sig, den är inte så bred och inte alls så hög. Ändå då man tänker på var den har byggts, när den har byggts och hur länge sedan det är så blir den om inte maffig så åtminstone ganska kova juttu. Landskapet runt muren är dessutom mycket vackert.





Vår vistelse i Kina gick inte ut på mycket mer. Om man tidigare tyckt att vi inte sett någon turist, kryllade de i jämförelse av dem här. Eller kryllade gjorde det inte men varje dag såg man några länkkären. Vi träffade människor från Jenkkina, Sverige, Spanien, Holland, Irland, Korea, Frankrike, Finland och Singapore. Många av dom snackade man med, utbytte den frasen man borde trycka visitkort på; varifrån du är, hur länge har du varit här, vart skall du? och gick oftast ut och äta eller bara vandra på stan med nån porukka. Ganska trevligt när den porukkan som reser på detta sätt oftast är ganska rentoga. En antik marknad tittade vi in där vi köpte lite lokal konst till hemmen våra.


Sedan var vi med några svenskar och kollade på Maos vaxliknande kropp i Maos maussoleum varifrån vi gick till Kinas historiska museum. Museet var väl okej men när du måste titta på hyllning efter hyllning om det kinesiska riket och hur allt är perfekt for smaken ganska snabbt för det hela och vi stannade inte länge.


Ett av de tuffaste vi gjorde hände i princip av en slump då puskis skulle gå och köpa te hem. Jumakauta sådan service. Du får en egen servitris/te-expert som tar dig till ett bord var hon har sina tekannor och alla möjliga instrument för att göra teet till drickbart. Sedan frågar hon vad man tycker om och är intresserad av och skickar sin assistent för att hämta det teet som sedan skall smakas och doftas på efter att hon tillrett det. Hon dricker sedan med dig medan man smakar fram sig till önskvärd sort. Det kan vara att jag lite missförstod mängden man skulle dricka för det kom genast påfyllning efter att koppen var tom. 21 koppar te senare märkte jag att det kanske inte var meningen att man skulle dricka allt för snabbt. Okej kopparna var små, inte som de vi är vana med men det kändes nog i blåsan efter att vi var färdiga.

Våran, alltså meikäs och Jussis, punapuska-jussis, puskis resa har kommit till ett slut. Min resa fortsätter med en snäppet sötare typ, Janttu, no fence Jussi du är nog också söt, till Nepal.
Någon sorts kläm borde man få med här i slutet men inte kan man väl säga annat än att hauskaa oli. Tänker nån själv på att ta resan så är 3 veckor sist och slutligen ganska kort tid om man vill se allt. Är du lång kommer du inte att sova bra under stora delar av resan. Precis alla sängar vi sovit i har varit för korta för oss redan. Skulle 1,96 långe farsgubben min ha gjort samma resa skulle han gå som Kronblom redan efter Moskva. Rysk ordbok är ett måsta och många bra böcker med till tåget. Man kan bra lämna dom efter sig på olika hostell som igen är till nytta för nästa resenär. I Yekaterinburgvar var det enda västerländska vi hitta Snabba Cash på svenska och i Peking fanns det ca. 20 olika svenska böcker. Tålamod och gott humör borde fixa resten. Jag tackar Jugi för perkulas trevligt resesällskap och att han orkat med mig. Ta väl hand om honom där hemma fast han nog är lite spede ibland.

Må-Ons 23.1-25.1.12 Mongoliet-Peking, Kina

Vi startade tidigt på morgonen från Mongoliet för vår sista tågresa som skulle ta oss till Peking, huvudstaden i den förgångna Maos mäktiga Kina. På tåget träffade vi ett vänligt sinnat par och utbytte de vanliga fraserna yes Finland, transsiperia, you china yes mongolia nice cold, english no, russia harasoo o.s.v. Eftersom det var riktigt tidigt tåget gick skulle vi ännu ta oss en morgon tupplur men det visade sig vara hopplöst. Att en man kan snarka så hårt och fisa så mycket i sömnen trodde jag inte vara möjligt. Jag övervägde starkt att stoppa det sista skitpappret vi hade i diverse hål på våran kära medresenär men bestämde mig ändå för att istället spendera resten av tiden halvslumrande i korridoren. Ingen sömn på detta tåg alltså. Paret jämnade ut det hela ändå med att bjuda på några öl i restaurangvagnen och visade sig sedan vara riktigt trevliga. Dom ville spela kort med puskis men lät det vara efter en runda. Puska-jussi försökte tappert vara med i spelet men han förstod inte ett dyft. Dom applåderade stort åt honom då han lyckades sätta ett kort rätt men det räckte inte helt och han tackade för sig med ett lätt förvånat utryck i ansiktet och en solklar förlust i bakfickan. Resten av tiden spenderade dom med att spela angry birds på min padda vilket tycktes vara otroligt roligt. Väl framme på Kinas sida efter byte av tåghjul smällde det ordagrant till ordentligt. Så fort vi kommit över gränsen färgades himmeln upp av tusentals och åter tusentals raketer. Vart man än tittade såg man raket efter raket, det Kinesiska nyåret hade just slagit in.





När vi kommit till Peking skulle vi börja söka efter vårt hostell som vi läst att inte var allt för lätt att hitta. Vi förundrade oss över att det inte var mera människor med tanke på att det bor ca. en miljard typer i landet. Efter att vi traskat en bra bit kom vi till en stor gågata i de kvarteren vårt hostell borde ha varit. Det var dit alla kineser hade tagit sig. Ni vet hur man ser asiatiska turister alltid gå omkring med en kamera och fotografera i princip allt. Föreställ er tusentals kineser med alla en kamera som vill ta bilder på hus och varandra i en infernalisk sekamelska av butiker, matstånd, gatuförsäljare o.s.v. Föreställ er sedan att med en perkulas tung rinka plus ryggsäck försöka väja för varenda en för att inte förstöra ett fotografi med ett smutsigt, skäggigt feje och för varje snedsteg och stopp och hukande börjar rinkan bli allt jobbigare och jobbigare. När vi dessutom gick fel fast hur många gånger var vår selkähiki väl framme i hostellet inte något som man egentligen alls borde tala om. Vi hade dock ändå klarat oss till vårt sista stopp för resan välbehållna. Hostellet var däremot ganska tufft lite fallfärdigt men huset var också 350 år gammalt inrett i traditionell kinesisk stil. För länge sedan kom societen hit och socialiserade och med tanke på hur huset är uppbyggt tror jag att man njöt av andra saker också än bara en kopp gott te, med andra ord har man hässi här som aldrig förr.





Redan i Mongoliet träffade vi ett finskt par, Amppa och Reija som gjorde samma tågrutt som vi med Amppas mamma som var 60, propsit åt henne alltså som gladeligen kommit med på en sådan resa. Dom anlände samtidigt som vi till Peking och vi gick senare på kvällen ut och äta med dom. Vi åt den berömda rostade Peking ankan. Ankan smakade utsökt och allt annat som vi annars också beställde. Maten överlag här är ganska intressant. För det första är det inte ens nära lika som den kinnkimättö vi är vana med att köpa hemma, för det andra äter man precis allt här. Vad vi har hittat hittills är bl.a ox-penis serverad med en kokt sköldpadda, lammtestiklar, gristrynen, alla inälvor man kan tänka sig, grishjärnor, apa, kackerlackor, maskar, larvar, sjöhästar,skorpioner ,djurfötter och annat smått och gott. Allt serverat på dom vanliga familjerestauranger, lite som man skulle gå till Mamma Rosa och beställa några dickin pöytään. Vi har inte riktigt vågat utöva alla våra kulinaristiska drömmar men i ledning av Amppa åt jag en mycket god friterad skorpion vilket inte alls smakade allt för illa. Amppa frestade ännu i sig en sjöhäst då han föll för försäljarens; It make you stlong! medan han tog sig i mellangärdet, vår pokka räckte inte riktigt till att fråga om den faktiskt gjort honom strong där nere.





Eftersom vi hade lite på en vecka tid i Peking hade vi råd att ta det lite lugnt också. Tidigare hade vi sprungit runt från plats till plats från morgon till kväll för vi ville ännu se de ena och det andra och tåget skulle gå om några timmar. Nu hade vi råd att inte göra någonting, spela lite tekken på hostellet och vara uppe ännu lite längre i baren. Första dagarna gick ut på detta och att vandra runt i staden, äta diverse konstigheter o.s.v. Vi bodde första nätterna i samma rum som en flicka från Syd-Korea, hon sade sitt namn men vi förstod inte ett dyft. Det lät lite som Sauli så Sauli fick det också bli. Sauli tog oss till den förbjudna staden, en enorm gammal stad i centrum av Peking där kejsaren hade sitt blyga residens. Sauli kunde kinesiska och fixade in oss överallt medan hon berättade om staden. Efter den förbjudna staden gick vi med finnarna på en mäkta tuff kung-fu show. Det var ett skådespel med unga typer från 5- 20 år som voltade runt och slogs i en rejäl timme, man kände sig om möjligt ännu mer ovig än tidigare efter showen. Vi träffade ännu Sauli i hostellets bar efter showen och som tack för den guidade touren bjöd vi på drickat. Vi beställde in en öl per man samt tre käärmesviina shottin, de som tittat på Madventures vet vad det handlar om. Käärmesviina är alltså paikallinen Kossu med diverse djur i, bl.a sköldpadda, ödla och ormar. Saulis reaktion var ganska intressant när vi drack den. Hon skrek till, hoppade upp, skrek igen, satte sig ner och efter ca. 5 minuter hade hon somnat, därpå hade hon druckit halva sin öl. Vi bestämde oss för att inte bjuda desto mer åt Sauli. Det var också det sista vi såg av henne för nästa morgon hade hon packat sina saker och lämnat rummet. Plånkkan is still in the bakficka och utforskningen av Peking fortsätter.

Fre-SÖ 18.1-22.1 Ulan Bator, Mongolien

Efter våra ryska äventyr styrde vi kosan mot Mongoliet. Landet som en gång i tiden i ledning av kanske världens tuffaste erövrare, Djingis Khan varit det näst största imperiet någonsin är idag inte riktigt lika glänsande. Efter Sovjetunionens fall, som Mongoliet var ekonomiskt mycket beroende av drabbades landet nästan lika hårt som sovjet själv. Följderna blev att 1/3 av befolkningen tänkte att haistakaa kapitalismi kakka och gick tillbaks till ett simpelt nomadliv och än idag är det en enorm del av befolkningen som lever på detta vis.
"It's a shitty town. Go to the countryside!". Det var de första orden vi hörde efter att vi träffat en amerikansk biolog som undersöker får i Mongoliet när vi frågade om landet och dess huvudstad Ulan Bator. A shitty town it was, och enda minnet vi antagligen kommer ha av staden var när vi hade lite dramatik på gatan. Det var lite mysko för vi gick på huvudgatan, heter ironiskt Peace Avenue hökö hökö, och det var fullt av människor. Utan att nu se desto mera stridslystna ut tog en man mig i axeln och drämde till mig med en sten i huvudet, sedan stirrade han på mig och sprang iväg. Vi fick en känsla av att vi inte som turister var så hemskt populära så vi gick på ganska så snabba ben tillbaks till hostellet var vi igen talade med amerikanen. Hans svar var att det inte alls var ovanligt. När vi nu fått amerikanens ord bekräftade bestämde vi oss för att åka ut till landsbygden för att se det äkta vackra Mongoliet. Från hostellet fixade dom skjuts och boende för oss i en nationalpark hos en familjs jurta.

På landsbygden var det som en annan värld. Så fort vi sluppit bort från det bedårande Ulan Bator öppnade sig en otrolig vy med ändlösa snötäckta slätter där hästar, får, kameler och kor betade fritt utan inhägnader och där det alltid då och då stack upp en och annan jurta med en rykande skorsten i skydd av något lite större berg. Vi åkte tillsammans med ett par från Schweiz som var på samma rutt som vi men hade startat från Peking, ett riktigt trevligt par och ack tammetusan så de va trevligt att ha nån att diskutera med på annat än ordboksryska, inget emot puska-jussis och mina diskussioner som har flutit på riktigt fint men jag tror att både han och jag var lättade över att kunna tala med andra människor också.

Vi anlända till en familj som hade en egen jurta och en för gästerna samt ett tiotal kossor, hästar och en kamel, dessutom några mycket sympatiska hundar. Det måst medges att det nu inte riktigt alls var så äventyrligt som man kan tänka sig att ta sig ut till den orörda landsbygden där man rusar fram i en rykande Jeep över rasande forsar och lodräta bergstup. Vi kom med en Toyota prius var den en gång hade lite svårigheter i en uppförsbacke men klarade sig annars fint. Vi glömde snabbt bort denna påminnelse om hurdana turister vi egentligen var då vi blickade ut över landskapet efter att ha vandrat upp på närmaste kulle. Efter en hel del vandrande gjorde vi närmare bekanstskap med vår boning för den kommande natten och åt vår första lunch som var väl mycket godare än de tidigare rätterna vi fått i Mongoliet. När maten var avnjuten drog alla sig till sin schlaf för att vila våra mätta magar.

Någondera av våra resegäster vilade väl lite för avslappnat då den släppte en sjudundrande fjärt mitt i siestan. Antingen ville den med ens fälla dom kulturella murarna som stod mellen mig, puskis (ännu en förkortning av originalet) och dom eller sen var det en Schweizisk tradition. Hursomhelst var tysnaden efter incidenten nästan lika kall som vädret utanför.

Vi spenderade dagen med att egentligen bara vandra runt i bergen och stäppen eller med att iakta familjens vardag där man föste fram och tillbaka boskapen och där de yngre i susande fart red på hästar helt naked, alltså utan sadlar och tränsel och sånt, mera vet jag inte vad man har på en häst. Ibland högg de ved eller spendera lite tid med att leka med hundarna. När det blev kallt gick vi in i jurtan och snart var det redan såpass kallt att vi drog fram inköpta vodkaflaskor som funkade bättre än den lilla kamin vi hade i mitten av jurtan. Där flöt kvällen på i diskussioner från finska bönders självmordsbenägenhet till hur många cyklar det finns i Peking medan vodkapaukku efter vodkapaukka försvann i våra torra strupar. Skrämmande snabbt tog den slut och när vi gick ut skådade vi den finaste stjärnhimlen vi någonsin sett. Vi traskade upp till närmaste bergstopp och med lite J. Karjalainen i hörlurarna och smått påverkade av Djingis vodkan blev det så diippii diippii att man sällan förr har skådat. Med den känslan drog vi oss tillbaks till våra sängar och högst antagligen på grund av vodkan glömde vi helt och hållet diskutera om att hålla någon sorts kipinätur under natten. Resultatet märkte vi med att vakna upp i något så perkulas kallt att man skulle ha betala en och annan dollar för att vara hemma i sin egen trygga varma säng igen.




Nästa dag var det i tur att rida hästar. Puskis gjorde sina morgonbesvär i en utetupp av metal och med tanke på att temperaturen på natten rört sig kring
-40 blev jag allvarligt orolig att jag skulle måsta gå och be om varmt vatten för att få loss honom. När han äntligen kom tillbaka mumlade han något om kalla händer och torkning så för säkerhets skull höll jag mig några extra meter ifrån honom. Puskis har aldrig ridit på en häst förut och jag red senast för kanske 15 år sedan så med tanke på att vi inte fick några som helst instruktioner gick det förvånansvärt bra. Bilderna kanske inte är dom häftigaste men föreställ er mig och puska-jussi skrika med lasso i handen då vi just infångat några vildhästar och sedan slängt oss upp på dom och galopperat över stäpperna som Djingis erövrare i gamla goda tider, ungefär så kände vi oss åtminstone.

Snart var det igen dags att dra sig tillbaks till huvudstaden där vi mest tog det lugnt och köpte det sista vi behövde inför tåget till Kina som skulle avgå tidigt nästa morgon. Allt i allt var Mongoliet det mest skrämmande och vackra vi sett. Mera beskrivning behövs inte än "It's a shitty town. Go to the countryside". The plånkka is still in the bakficka och har överlevt både Ryssland och Mongoliet. Goda nyheter från hemmet också då Ale efter vad jag hört är okej. Take care!

Ti 17.1.12 Irkutsk, Ryssland

Ja sit mentiin taas. Sista dagen hann vi faktist göra en hel del i Irkutsk eller närmare sagt byn Ljublyanka som ligger vid världens djupaste sjö Baykal. Vi vakna emot alla odds tidigt och traska snabbt för att köpa tågbiljett och traskade sedan ännu snabbare mot busstationen för att ta bussen till sjön som ligger lite på 60 km utanför Irkutsk. Emot alla odds skriver jag för att vi hade med ett par engelsktalande resenärerna från Frankrike druckit oss trevliga på vodka till ganska sent på natten, de var förresten de första engelsktalande turister vi träffat. Vi bodde i Irkutsk på ett väldigt trevligt hostell ganska nära centrum av Irkutsk, var också fransmännen bodde. Under vårt vodkadrickande i hostellets kök råkade vi väcka en lite äldre dam, en alldeles otroligt cool äldre dam, kanske lite över 70. Hon kokade en kopp te åt sig och började glatt berätta om sitt liv och de platser hon rest till. När vi frågade henne närmare fanns det inte en plats hon inte skulle ha varit på. Det anmärkningsvärda med det hela var att hon hade rest till alla länder med sin man efter att de pensionerats. En sak och tänka på för dom som får 30-40 års kris och börjar fundera på att livet går förbi. När vi till slut frågade henne, förrän hon gick och lade sig vart hon skulle till näst svarade hon med ett leende Nordpolen.


Vi tog bussen till Baykal på morgonen i en lätt vodkayrsel och steg ut till en vindpinad iskall by helt vid strandkanten till den enorma sjön. Sjön som är så stor att lokalbefolkningen kallar den till havet var faktiskt en mäktig syn. Vi promenerade kanske 4-5 kilometer längs med stranden och tittade bara oss omkring. Vinden gjorde att det var kallt som bara den men den öppna sjön med sitt kristallklara vatten gjorde att vi glömde bort kylan, det verkade också dom två håriga vännerna som snällt traska bakom oss nästan hela vägen ha gjort, riktigt trevligt med sällskap på färden.


Vi hann ännu njuta av lite strandliv, någon pina colada hittade vi inte men fair enough och förrän vi steg på bussen tillbaks tvättade jag mina händer i sjön, det borde betyda tur. Jag har aldrig frusit så mycket som jag gjorde i bussen och jag tror mina händer tinade upp nånstans i tåget vid Mongolien, smart av mig alltså. I Irkutsk sade vi adjö till våra franska kumpaner och önskade dem lycka till förrän dom skulle tillbaks till St. Petersburg var dom studerade. Detta var vår sista dag i Ryssland.





Ryssland, Mother Russia, Veli Venäjä, iso V som vi gamla konkaren säger. 10 dagar låter som en kort tid men för oss känns det som vi skulle ha varit där i 2 månader. Att beskriva Ryssland, vad vår uppfattning är om landet, om människorna, om det förflutna och om framtiden är omöjligt, vi har varit där en för kort tid och det skulle bli ett alltför långt blogginlägg att ens försöka. En egen bild av det hela försöker jag ändå få sagt. Till vårt sätt hör det ju lite att tycka illa om ryssar, inte är där något, vi har krigat mot dem och de kilar oss i Stockmans kö. Frågan är ändå än en gång hur många som egentligen har talat med en rysse, känner en eller vet desto mera än vad som talas när man nu allmänt talar skit om folk. Det är ju vårt allas problem i.o.m att alla tycker så mycket om att snacka kräpii att det tillslut blir den enda bilden man får och därmed också sanningen, en högst antagligen fel sådan. Redan där har man en orsak att åka och resa för att skapa sig en egen bild av världen.
Jag frågade Polle vad hon anser om Ryssland och hennes svar var ganska givande. "Det finns inget folk som har blivit så våldtaget som ryssarna"
Detta folk har varit med om en total förändring under början av 1900 talet där både systemet som människan tvingades ändra sig. Det är så kort tid sedan dess och all den trauman som människorna utsattes för sitter ännu kvar idag i en viss form. Att försöka förklara allt som generation efter generation har gått igenom i.o.m Sovjet och dess terror skulle detta bli en enda lång hissakurs men gå och läs Orlando Figes, De som viskade så får ni en skrämmande nära bild om hur ett land kan förändras så snabbt till något fruktansvärt. Samtidigt får det en och förundra sig över hur inte det ryska folket idag är mera förstörda än vad dom är.


Ryssland är ännu ett väldigt ungt land. Människorna är fortfarande påverkade av den gamla tiden och då man ännu inte heller i Ryssland lär ut den absoluta sanningen är det mycket som måste göras. Ett bra exempel är då man för några år sedan röstade i Ryssland om vem som varit landets största person i historien. Stalin vann röstningen överlägset. Kela jumalauta om Hitler skulle ha vunnit samma röstning i Tyskland. Sist och slutligen har de båda mustachklädda männen gjort ganska lika stor förödelse på vår planet. Ryssland idag är rikt och människornas levnadsstandard har ökat dramatiskt sedan Sovjet. Allt detta är dock en ganska förfalskad sanning då största delen av landets välfärd kommer på grund av alla naturtillgångar det har. Egna ryska produkter har landet inte nästan alls till export och när oljan mm. tar slut ser man första gången på riktigt hur det nya Ryssland ser ut. En förbättring har ändå märkts och ett stort hopp vilar på den nya generationen, en generation som har visat vilja att börja på nytt. Människorna i Ryssland är vänliga. De är lite tillbakadragna och attackerar inte dig med ödmjukhet och lovord men går du fram till en ryss och talar får du antagligen ett vänligt svar. Hittills har vi nästan bara träffat på trevliga ryssar och har du börjat tala med dem är dom väldigt pratsamma och vänliga , även fast du inte förstår ett ord fortsätter dom glatt (förutom om dom ska sälja tågbiljetter, där finner du inga hopp). Ryssarna har dessutom verkat väldigt positivt inställda till Finland vilket man ju inte alltid kan säga om vår inställning till ryssarna. Vodkan är ett stort problem i landet. Männens medellivslängd har sjunkit till under 60 (!) då kvinnans är kring 73. Staten har inte verkat villa göra allt för mycket då man t.o.m har sänkt männens pensionsålder lägre än kvinnornas för man antar att dom ändå har druckit sig odugliga till jobb i senare ålder. Ryssland är också det enda land där rökningen ökar hela tiden och visst ser man nästan alla med rööki huules. Och mikäs siinä när spadduasken kostar 1€ och man får vodka lika billigt som vatten. Om du får panik av pälsar och hejar på Peta av andra orsaker än en lätt klädd Pamela Anderson så rekommenderar jag inte Ryssland, jummijammi så folk har mycket döda rävar och annan stufa hängande kring sig.





Allt i allt ger jag många plus åt landet. Du känner dig välkommen och det är vackert, skulle inte staten både nu och då lägga sig in i varje individs liv som dom gjort skulle det kunna vara ett rent otroligt imperium. Redan det att jag har fått en helt annan bild av ryssarna än den jag får i Stocka efter jul har gjort det värt att resa dit. Landet har potential och jag tänker åtminstone åka dit någon dag igen, jag rekommenderar att ni gör samma sak, dom är ju ändå våra grannar. Vi tackar Ryssland och styr kosan mot Mongoliet och när nästa blogginlägg kommer är vi redan i Kina.


För att nu redan ge lite info om nästa inlägg så heter Jussi inte mera Jussi utan punapuska-jussi, för att lite göra det lättare blir det bara puska-jussi. Detta är för att han har låtit växa ett ganska ståtligt rött reseskägg åt sig, hyvä Jussi med andra ord, alltså puska-jussi. The plånkka is still in the bakficka, och första landet godkänt.

Lö-Må 14.1-16.1.12-Yekaterinburg/Sibirien/Irkutsk

Yekaterinburg lär skall vara Rysslands näste för kultur. Det finns teatrar, museer, musikhallar och världens högsta aldrig färdigt gjorda monument, ett gräsligt sovjetiskt tv-torn varifrån man olaglit base och bungy hoppat tills så många heittä veivit att man förstod att stänga det för gott. Staden hade mera trimmade lador än Borgå sett liknande fiestan under gamla goda tiden då man fick åka hur många varv man ville runt torget. Det är Rysslands fjärde största stad och utgör gränsen för europa och asien med dom mäktiga uralbergen på västra sidan. Av uralbergen såg vi inget annat än lite högre kullar under tågresan, sedan blev det mörkt. Desto mera såg vi inte av Yekaterinburg heller och en ganska skrämmande och ångestfylld känsla fick vi av staden där stora namn som Boris Jeltsin, Rysslands första president och Pavel Datsyuk, kanske världens bästa försvarande center i ishockey kommit från. Det var någonting med tomheten i staden som aldrig gav en känsla av hemtrevlighet. Människorna gav inte en agressiv bild av sig själva men inte heller en bild av att dom ville ha oss dit. Ett undantag fick vi dock se. Vi var vid en kyrka med ganska mäktiga iskulpturer där man också kunde åka på diverse is-rutschkana, jag och Jugge tog gladeligen chansen och hade det väldans skojigt. Ännu skojigare blev det när en av tiggarna vid kyrkan slängde iväg sin tiggarkopp, tog Jussi barskt under armen, ledde honom upp för trappan och åkte med ett tjut nerför rutschbanan med Jussi som hade ett lätt förvånat utryck över ansiktet. Tiggaren skrattade som ett litet barn och verkade som hon inte skulle ha haft så roligt på många år. Jag och Jussi blev så förtjusta att vi tänkte på att bjuda henne med på vår resa men då hade tanten redan släntrat iväg. Det var också det roligaste vi fick vara med om i Yekaterinburg.


På väg till tåget ville en rysk herreman som talade tyska ta mig i mellangärdet och bjuda på vodka men det var inte riktigt samma sak som med tiggaren så vi sade snällt nein och hoppade ensamma på tåget till Irkutsk. Vi reste med det transibiriska tåget nummer 6 som går från Moskva till Ulan Bator, Mongolie. Vår del av färden skulle ta 48 timmar. På samma spår har bl.a. miljontals kulaker, annorlunda tänkande, protesterande eller vad man än hittade på för benämning på dessa helt vanliga människor, skickats till omänskliga arbetsläger, tortyr och död. Vår förra resa med tåg satt vi ju i tredje klass men nu tog vi en till andra klass. Det är offseason för resandet här och ganska långt bara lokala människor åker dessa tåg, hittills har vi inte sett en enda utlänning som reser i samma syfte som vi. Det beskriver en hel del att alla som frågat oss varifrån vi kommer ställer följdfrågan att om vi studerar eller jobbar i staden, ingen utgår från att vi är turister. Hursomhelst fick vi en egen kupé för oss själva i nästan ett dygn. Redan i sig är det skönt att vara ensam en dag eller två. Du är på resande fot nästan konstant omringad av andra människor, speciellt när du inte talar samma språk kan det vara tungt ibland. Roligt också på många sätt i.o.m att de mest enkla situationerna kan missuppfattas totalt utan ett gemensamt språk eller ens ett gemensamt ord men det behövs att bara få tid för sig själv.


Att åka dessa tåg är en annan värld. När du kommer in i den världen lever du med tåget som för dig fram. Efter en tid slutar du titta på klockan, du börjar leva en egen rytm där det inte har så stor betydelse om det är mörkt eller ljust ute. Du läser, du lyssnar på musik, du kan sova en stund du tittar upp, ser Jugge och säger för hundrade gången ai säkin täällä, skrattar lite, pratar om antingen kakka-kiss klassens saker eller om saker som är allvarligare än allt annat. Att förstå hur ändlöst landskapet är utanför det fönster som skiljer dig ifrån det är nästintill omöjligt. Du kan försöka memorera, komma ihåg känslan av allt det du ser, hur många byar du åker igenom, hur många rykande skorstenar du ser i dessa byar men det slutar aldrig. Du tänker på de berättelser dessa tågskenor fört med till Sovjets och Rysslands historia och på något sätt försöker du föreställa dig hundratusentals familjer som blivit utvisade från sin by och i väntan på att rymmas med på smockfulla tåg måsta bosätta sig bredvid järnvägen i obetydliga inhägnader där du har sett dina barn och kanske hela din familj svälta bort vid din sida i månadslånga väntetider för att sedan själv slippa med på ett tåg som tar dig till ett annat helvete. Det är omöjligt att förstå detta men samtidigt så viktigt att komma ihåg. Man måste förstå uttrycket Siperia opettaa i dess riktiga betydelse men för oss i denna tid har det lärt oss något annat. Det finns något otroligt vackert över hela ödsligheten och dom små byarna som verkat dra ihop sig till det yttersta för att hålla kylan borta och det är något väldigt stillsamt över det hela. Sibirien är inte som något annat vi eller jag har sett som nu, då man upplever det ödsliga, fattiga, slitna och kanske fula som vackert och precis rätt. För oss tror jag att Siperia opettaa mera lärt oss att uppskatta det tidlösa och oändliga gentemot den vardagliga bekvämligheten vi annars är vana med.


En av de starkaste minnen jag antagligen kommer att ha från denna resa är just i denna kupé. Jag hade talat med min mamma och Janttu och fått vetat att det finns en lägenhet till hyra dit vi skulle kunna flytta in med Janttu när jag kommer tillbaks. Känslan av att ligga på sin säng mitt i Sibirien och veta vad som kommer att vänta på dig när du hem vad ganska otrolig, jag var lycklig på ett helt eget sätt.


Vi kom fram till Irkutsk, sista staden för oss i Ryssland, kl. halv 5 på morgonen lokal tid och allt var mörkt och tomt. Ändå en annan känsla än då vi kom till Yekaterinburg, vi var tryggare här. Irkutsk som för rejäla hundra år sedan kallades till Rysslands Paris är faktiskt annorlunda än de städer vi hittills varit i. I början av 1800-talet skickades många konstnärer och annat trevligt hippiefolk hit i exil då tsaren inte riktigt lämpene för deras idéer. Här byggde dom med sin egen smak upp staden och framförallt många trähus kan man ännu också se finnas kvar. När man går igenom staden får man en känsla av att gå igenom en större by, eller kanske mera som gamla staden i Borgå. Fast Sovjetunionen också här lyckats industrialisera stora delar har staden en gnutta av det gamla kvar, riktigt trevligt faktiskt.





Vi besökte också räcket där gifta par låter sätta hänglås för att symbolisera att deras gemenskap håller. Det fanns mera hänglås på räcket än i floden under så, go Irkutsk. Det finns många unga människor här på grund av bra studiemöjligheter och folket verkar vara lyckliga, alla ler och livet tycks rulla på i en ganska trevlig takt. Speciellt verkar man bry sig om barn då det finns fullt av lekparker och ännu mer is-rutschbanor. Jag kan säga att det inte bara en gång hoppats av mig och Jussi att vi skulle vara 5 igen, nåja allt kan man väl inte få. På dagen skulle vi söka en matplats och till vår kanske inte så lilla förvåning ser vi en Fc Liverpool pub flaggande med sin fotbollslogo, mitt i Irkutsk, mitt i Sibirien. Lite juntti får man vara så vi gick glatt in och tog en buge. Men viktigaste till sist är nu alltså att vi båda har haft rippe. Jummijammi vi visste att den här dagen skulle komma och nu är den här. Okej den va lite blyg och så men nu vet vi ju alla att de bara är utför härifrån, hoppas vi hålls med. Och the plånkka is still in the bakficka.

To 12.1.12 Moskva-Yekaterinburg, Ryssland

Första längre tågresan. Det blev skrämmande nära att vi inte skulle hinna till tåget som gick 13:20 från Moskva till Yekaterinburg. Som känt är ju varken jag eller Jussi allt för kvicka i svängarna och det var vi inte denna morgon heller. På grund av biljett yrseln igår hann vi inte med allt för mycket inspekterande av Moskvas alla hörn så vi tänkte att vi stiger upp tidigt och utforskar de hörn som blev kvar. På något mystiskt vis kom vi iväg alldeles för sent och hann bara med ett hörn. Några bilder hann vi också ta. Monumentet vi såg hatas, vad vi hört av ryssar för att det är så fult, hemskt vackert var det inte heller.





Ettutre så var klockan ännu mer och vi, som ännu ville inhandla en flaska vin till Polle som tack för all hjälp, fick påriktigt bråttom. Vinet inhandlades och efter snabbt farväl av Polle och ännu snabbare packning av saker sprang vi redan mot tågstationen Kazansky. Tio över tre var vi på stationen och märkte till vår glädje att vi hade sista vagnen så 18 över tre steg vi på tåget och när vi satt ner våra väskor var vi redan på väg. Ett till tips som jag kan ge redan nu åt den som reser är att ta inte för mycket saker med. Jumalauta så de kyrpii att springa upp för allt för långa trappor fulla med människor när du har bråttom, klockan går för snabbt och du har ännu två kilometer kvar till stationen. Rinkan väger 30 kilo och du bär paket med nudlar, vattenflaskor, vodka och karkki plus kamera, dator, mediciner och annan stufa i andra handen. Tänker du i packningskede att "borde jag ta med detdär? Man kan ju ändå behöva det" så har det farit käteen redan, du kommer inte och behöva det och blir det hätä kan du köpa det på vägen. Man får saker från andra länder än Finland. I dessa tåg som åker längre finns det bara sovplatser. Det finns oftast fyra olika klasser av sovplatser. En lyx/bussiness, en första klass med två sängars kupe, en andra klass med fyra sängars kupe och en tredje klass med sex sängar och små väggar emellan.


Vi sov nu vår första resa i tredje klassen som också var billigast, och som inte riktigt var meningen från början. Själva sovplatserna är det inget fel på och fast du sover nära andra människor och inte har något privat utrymme är det helt okej. Det är kanske mera människorna som kan bli problemet. Eftersom det är billigaste klassen så dricks det också där mest, så är det åtminståne på dessa tåg. När jag talar om drickande så är det inte vanligt festande utan råsupande. Precis alla som har gett råd om tågresan har sagt att ta inte emot om ni blir bjudna, inte för att det skulle vara dålig vodka utan för att man inte hålls med i takten med ryska rödnäsade gubbar. Du kommer att vara i så dåligt skick att dom i princip kan knuppa vad dom vill av dig. Vi hade en jävla tur med detta eftersom vi sov bredvid två jappar från Turkmenistan som ena kunde lite engelska och båda tala ryska. Dom kunde sen på ett ganska bestämt sätt få bort alla som ville bjuda vodka och som var jävligt fulla. Problemet ligger ju i att en ryss blir hemskt sårad och oftast helt förbannade om du tackar nej när det bjuds. Dom två turkmenistanerna kunde ändå knepet. Man har massvis av fördomar om olika folk och vissa stämmer säkert men på en sådan här resa faller dom i ganska jämn takt bort en efter en. Jag skulle villa veta den fadern vars första tanke är totta helvetis när dottern säger att hon har hittat en pojkvän från Turkmenistan. Domhär var på alla sätt trevliga och ärliga. Dom var genuint nyfikna på vem vi var, om Finland, vad vi gjorde och fast dom inte kunde mera engelska en vad meikä kan ryska så fick vi ändå en liten konversation uppehållen hela vägen, mycket också tack vara Jussi som kunde tala lite ryska. Turkmenistanerna bjöd med av allt dom hade, tukmenistanskt bröd, korv, kött, potatis, inlagda citroner, frukt,te och alltid när dom åt fick vi också. Det slutade med att vi inte åt något av den mat vi hade med oss själva. Natten sovs på tåget och allt gick lugnt. Kanske jag och Jussi hade samlat lite mod under vår skönhetssömn men vi tog i alla fall fram vår egen inköpta vodkaflaska och bjöd till våra nya kumpaner. Hick sa det och flaskan var tom och vänskapen växte igen. Locha en väldans full glad ryss i sina bästa år kom med också han med lite vodka och det dracks ännu mer. Han skrattade så han höll på att storkna till våra namn och mina försök att säga något på ryska. Jugi blev Juhoooo och jag blev antingen Alexej eller Alej beroende på vad Locha mindes av förra gången han frågat våra namn. Det var det enda han ser ni kunde fråga. Efter ett hick till var hans vodka också slut och alla tog en liten tupplur. När vi vaknat igen började vi redan närma oss Yekaterinburg. Vi tog farväl av våra vänner och kunde båda konstaterade att det inte var helt trevligt att säga adjö så tidigt. Allt i allt hade det varit en ganska päräyttävä upplevelse för oss båda.








Framme i Yekaterinburg var klockan igen två timmar framåt, kallt så in i och fullständigt tomt på människor. De människor som vi såg tittade på oss på det sättet man själv någon gång tittat på två små halvfrusna japaner som klafsat omkring i ett slaskigt Helsingfors en mörk tisdagskväll i Oktober och man frågat sig själv; "Varför av alla platser väljer ni att komma hit?!" Efter en väldans lång väg på våra starka fötter kom vi in till ett ganska rent ut sagt shabbigt hostell någonstans i Yekaterinburgs förorter, förrän det hann vi med att köpa biljetter till Irkutsk, staden där tågen delar på sig och går till Mongolien. Vi kommer att vara på resande fot igen efter en natt i Yekaterinburg. En sak som jag totalt glömt bort att rapportera om är hur våra magar mår. Finnar älskar ju som känt att tala om sina magbesvär och blir det rippe är det ju nästan fest. Till vår glädje/sorg kan jag meddela att varken jag eller Jussi har haft rippe ännu en enda gång under resan. Första gången Jussi var och göra sina behov morgonen i St.Petersburg tänkte jag efter en halvtimme att jumakauta nu redan men sen kom jag ju på att det var Jussi det var frågan om. Vem vet kanske Jussi kommer hem som en ny man men sina toalettbesök kommer han inte att ändra på vad som än händer, det är riktigt säkert. The plånkka is still in the bakficka. Inte annat än att dra långkalsonger på och rikta näsan mot nya äventyr.