Fre-SÖ 18.1-22.1 Ulan Bator, Mongolien

Efter våra ryska äventyr styrde vi kosan mot Mongoliet. Landet som en gång i tiden i ledning av kanske världens tuffaste erövrare, Djingis Khan varit det näst största imperiet någonsin är idag inte riktigt lika glänsande. Efter Sovjetunionens fall, som Mongoliet var ekonomiskt mycket beroende av drabbades landet nästan lika hårt som sovjet själv. Följderna blev att 1/3 av befolkningen tänkte att haistakaa kapitalismi kakka och gick tillbaks till ett simpelt nomadliv och än idag är det en enorm del av befolkningen som lever på detta vis.
"It's a shitty town. Go to the countryside!". Det var de första orden vi hörde efter att vi träffat en amerikansk biolog som undersöker får i Mongoliet när vi frågade om landet och dess huvudstad Ulan Bator. A shitty town it was, och enda minnet vi antagligen kommer ha av staden var när vi hade lite dramatik på gatan. Det var lite mysko för vi gick på huvudgatan, heter ironiskt Peace Avenue hökö hökö, och det var fullt av människor. Utan att nu se desto mera stridslystna ut tog en man mig i axeln och drämde till mig med en sten i huvudet, sedan stirrade han på mig och sprang iväg. Vi fick en känsla av att vi inte som turister var så hemskt populära så vi gick på ganska så snabba ben tillbaks till hostellet var vi igen talade med amerikanen. Hans svar var att det inte alls var ovanligt. När vi nu fått amerikanens ord bekräftade bestämde vi oss för att åka ut till landsbygden för att se det äkta vackra Mongoliet. Från hostellet fixade dom skjuts och boende för oss i en nationalpark hos en familjs jurta.

På landsbygden var det som en annan värld. Så fort vi sluppit bort från det bedårande Ulan Bator öppnade sig en otrolig vy med ändlösa snötäckta slätter där hästar, får, kameler och kor betade fritt utan inhägnader och där det alltid då och då stack upp en och annan jurta med en rykande skorsten i skydd av något lite större berg. Vi åkte tillsammans med ett par från Schweiz som var på samma rutt som vi men hade startat från Peking, ett riktigt trevligt par och ack tammetusan så de va trevligt att ha nån att diskutera med på annat än ordboksryska, inget emot puska-jussis och mina diskussioner som har flutit på riktigt fint men jag tror att både han och jag var lättade över att kunna tala med andra människor också.

Vi anlända till en familj som hade en egen jurta och en för gästerna samt ett tiotal kossor, hästar och en kamel, dessutom några mycket sympatiska hundar. Det måst medges att det nu inte riktigt alls var så äventyrligt som man kan tänka sig att ta sig ut till den orörda landsbygden där man rusar fram i en rykande Jeep över rasande forsar och lodräta bergstup. Vi kom med en Toyota prius var den en gång hade lite svårigheter i en uppförsbacke men klarade sig annars fint. Vi glömde snabbt bort denna påminnelse om hurdana turister vi egentligen var då vi blickade ut över landskapet efter att ha vandrat upp på närmaste kulle. Efter en hel del vandrande gjorde vi närmare bekanstskap med vår boning för den kommande natten och åt vår första lunch som var väl mycket godare än de tidigare rätterna vi fått i Mongoliet. När maten var avnjuten drog alla sig till sin schlaf för att vila våra mätta magar.

Någondera av våra resegäster vilade väl lite för avslappnat då den släppte en sjudundrande fjärt mitt i siestan. Antingen ville den med ens fälla dom kulturella murarna som stod mellen mig, puskis (ännu en förkortning av originalet) och dom eller sen var det en Schweizisk tradition. Hursomhelst var tysnaden efter incidenten nästan lika kall som vädret utanför.

Vi spenderade dagen med att egentligen bara vandra runt i bergen och stäppen eller med att iakta familjens vardag där man föste fram och tillbaka boskapen och där de yngre i susande fart red på hästar helt naked, alltså utan sadlar och tränsel och sånt, mera vet jag inte vad man har på en häst. Ibland högg de ved eller spendera lite tid med att leka med hundarna. När det blev kallt gick vi in i jurtan och snart var det redan såpass kallt att vi drog fram inköpta vodkaflaskor som funkade bättre än den lilla kamin vi hade i mitten av jurtan. Där flöt kvällen på i diskussioner från finska bönders självmordsbenägenhet till hur många cyklar det finns i Peking medan vodkapaukku efter vodkapaukka försvann i våra torra strupar. Skrämmande snabbt tog den slut och när vi gick ut skådade vi den finaste stjärnhimlen vi någonsin sett. Vi traskade upp till närmaste bergstopp och med lite J. Karjalainen i hörlurarna och smått påverkade av Djingis vodkan blev det så diippii diippii att man sällan förr har skådat. Med den känslan drog vi oss tillbaks till våra sängar och högst antagligen på grund av vodkan glömde vi helt och hållet diskutera om att hålla någon sorts kipinätur under natten. Resultatet märkte vi med att vakna upp i något så perkulas kallt att man skulle ha betala en och annan dollar för att vara hemma i sin egen trygga varma säng igen.




Nästa dag var det i tur att rida hästar. Puskis gjorde sina morgonbesvär i en utetupp av metal och med tanke på att temperaturen på natten rört sig kring
-40 blev jag allvarligt orolig att jag skulle måsta gå och be om varmt vatten för att få loss honom. När han äntligen kom tillbaka mumlade han något om kalla händer och torkning så för säkerhets skull höll jag mig några extra meter ifrån honom. Puskis har aldrig ridit på en häst förut och jag red senast för kanske 15 år sedan så med tanke på att vi inte fick några som helst instruktioner gick det förvånansvärt bra. Bilderna kanske inte är dom häftigaste men föreställ er mig och puska-jussi skrika med lasso i handen då vi just infångat några vildhästar och sedan slängt oss upp på dom och galopperat över stäpperna som Djingis erövrare i gamla goda tider, ungefär så kände vi oss åtminstone.

Snart var det igen dags att dra sig tillbaks till huvudstaden där vi mest tog det lugnt och köpte det sista vi behövde inför tåget till Kina som skulle avgå tidigt nästa morgon. Allt i allt var Mongoliet det mest skrämmande och vackra vi sett. Mera beskrivning behövs inte än "It's a shitty town. Go to the countryside". The plånkka is still in the bakficka och har överlevt både Ryssland och Mongoliet. Goda nyheter från hemmet också då Ale efter vad jag hört är okej. Take care!