Lö-Må 14.1-16.1.12-Yekaterinburg/Sibirien/Irkutsk

Yekaterinburg lär skall vara Rysslands näste för kultur. Det finns teatrar, museer, musikhallar och världens högsta aldrig färdigt gjorda monument, ett gräsligt sovjetiskt tv-torn varifrån man olaglit base och bungy hoppat tills så många heittä veivit att man förstod att stänga det för gott. Staden hade mera trimmade lador än Borgå sett liknande fiestan under gamla goda tiden då man fick åka hur många varv man ville runt torget. Det är Rysslands fjärde största stad och utgör gränsen för europa och asien med dom mäktiga uralbergen på västra sidan. Av uralbergen såg vi inget annat än lite högre kullar under tågresan, sedan blev det mörkt. Desto mera såg vi inte av Yekaterinburg heller och en ganska skrämmande och ångestfylld känsla fick vi av staden där stora namn som Boris Jeltsin, Rysslands första president och Pavel Datsyuk, kanske världens bästa försvarande center i ishockey kommit från. Det var någonting med tomheten i staden som aldrig gav en känsla av hemtrevlighet. Människorna gav inte en agressiv bild av sig själva men inte heller en bild av att dom ville ha oss dit. Ett undantag fick vi dock se. Vi var vid en kyrka med ganska mäktiga iskulpturer där man också kunde åka på diverse is-rutschkana, jag och Jugge tog gladeligen chansen och hade det väldans skojigt. Ännu skojigare blev det när en av tiggarna vid kyrkan slängde iväg sin tiggarkopp, tog Jussi barskt under armen, ledde honom upp för trappan och åkte med ett tjut nerför rutschbanan med Jussi som hade ett lätt förvånat utryck över ansiktet. Tiggaren skrattade som ett litet barn och verkade som hon inte skulle ha haft så roligt på många år. Jag och Jussi blev så förtjusta att vi tänkte på att bjuda henne med på vår resa men då hade tanten redan släntrat iväg. Det var också det roligaste vi fick vara med om i Yekaterinburg.


På väg till tåget ville en rysk herreman som talade tyska ta mig i mellangärdet och bjuda på vodka men det var inte riktigt samma sak som med tiggaren så vi sade snällt nein och hoppade ensamma på tåget till Irkutsk. Vi reste med det transibiriska tåget nummer 6 som går från Moskva till Ulan Bator, Mongolie. Vår del av färden skulle ta 48 timmar. På samma spår har bl.a. miljontals kulaker, annorlunda tänkande, protesterande eller vad man än hittade på för benämning på dessa helt vanliga människor, skickats till omänskliga arbetsläger, tortyr och död. Vår förra resa med tåg satt vi ju i tredje klass men nu tog vi en till andra klass. Det är offseason för resandet här och ganska långt bara lokala människor åker dessa tåg, hittills har vi inte sett en enda utlänning som reser i samma syfte som vi. Det beskriver en hel del att alla som frågat oss varifrån vi kommer ställer följdfrågan att om vi studerar eller jobbar i staden, ingen utgår från att vi är turister. Hursomhelst fick vi en egen kupé för oss själva i nästan ett dygn. Redan i sig är det skönt att vara ensam en dag eller två. Du är på resande fot nästan konstant omringad av andra människor, speciellt när du inte talar samma språk kan det vara tungt ibland. Roligt också på många sätt i.o.m att de mest enkla situationerna kan missuppfattas totalt utan ett gemensamt språk eller ens ett gemensamt ord men det behövs att bara få tid för sig själv.


Att åka dessa tåg är en annan värld. När du kommer in i den världen lever du med tåget som för dig fram. Efter en tid slutar du titta på klockan, du börjar leva en egen rytm där det inte har så stor betydelse om det är mörkt eller ljust ute. Du läser, du lyssnar på musik, du kan sova en stund du tittar upp, ser Jugge och säger för hundrade gången ai säkin täällä, skrattar lite, pratar om antingen kakka-kiss klassens saker eller om saker som är allvarligare än allt annat. Att förstå hur ändlöst landskapet är utanför det fönster som skiljer dig ifrån det är nästintill omöjligt. Du kan försöka memorera, komma ihåg känslan av allt det du ser, hur många byar du åker igenom, hur många rykande skorstenar du ser i dessa byar men det slutar aldrig. Du tänker på de berättelser dessa tågskenor fört med till Sovjets och Rysslands historia och på något sätt försöker du föreställa dig hundratusentals familjer som blivit utvisade från sin by och i väntan på att rymmas med på smockfulla tåg måsta bosätta sig bredvid järnvägen i obetydliga inhägnader där du har sett dina barn och kanske hela din familj svälta bort vid din sida i månadslånga väntetider för att sedan själv slippa med på ett tåg som tar dig till ett annat helvete. Det är omöjligt att förstå detta men samtidigt så viktigt att komma ihåg. Man måste förstå uttrycket Siperia opettaa i dess riktiga betydelse men för oss i denna tid har det lärt oss något annat. Det finns något otroligt vackert över hela ödsligheten och dom små byarna som verkat dra ihop sig till det yttersta för att hålla kylan borta och det är något väldigt stillsamt över det hela. Sibirien är inte som något annat vi eller jag har sett som nu, då man upplever det ödsliga, fattiga, slitna och kanske fula som vackert och precis rätt. För oss tror jag att Siperia opettaa mera lärt oss att uppskatta det tidlösa och oändliga gentemot den vardagliga bekvämligheten vi annars är vana med.


En av de starkaste minnen jag antagligen kommer att ha från denna resa är just i denna kupé. Jag hade talat med min mamma och Janttu och fått vetat att det finns en lägenhet till hyra dit vi skulle kunna flytta in med Janttu när jag kommer tillbaks. Känslan av att ligga på sin säng mitt i Sibirien och veta vad som kommer att vänta på dig när du hem vad ganska otrolig, jag var lycklig på ett helt eget sätt.


Vi kom fram till Irkutsk, sista staden för oss i Ryssland, kl. halv 5 på morgonen lokal tid och allt var mörkt och tomt. Ändå en annan känsla än då vi kom till Yekaterinburg, vi var tryggare här. Irkutsk som för rejäla hundra år sedan kallades till Rysslands Paris är faktiskt annorlunda än de städer vi hittills varit i. I början av 1800-talet skickades många konstnärer och annat trevligt hippiefolk hit i exil då tsaren inte riktigt lämpene för deras idéer. Här byggde dom med sin egen smak upp staden och framförallt många trähus kan man ännu också se finnas kvar. När man går igenom staden får man en känsla av att gå igenom en större by, eller kanske mera som gamla staden i Borgå. Fast Sovjetunionen också här lyckats industrialisera stora delar har staden en gnutta av det gamla kvar, riktigt trevligt faktiskt.





Vi besökte också räcket där gifta par låter sätta hänglås för att symbolisera att deras gemenskap håller. Det fanns mera hänglås på räcket än i floden under så, go Irkutsk. Det finns många unga människor här på grund av bra studiemöjligheter och folket verkar vara lyckliga, alla ler och livet tycks rulla på i en ganska trevlig takt. Speciellt verkar man bry sig om barn då det finns fullt av lekparker och ännu mer is-rutschbanor. Jag kan säga att det inte bara en gång hoppats av mig och Jussi att vi skulle vara 5 igen, nåja allt kan man väl inte få. På dagen skulle vi söka en matplats och till vår kanske inte så lilla förvåning ser vi en Fc Liverpool pub flaggande med sin fotbollslogo, mitt i Irkutsk, mitt i Sibirien. Lite juntti får man vara så vi gick glatt in och tog en buge. Men viktigaste till sist är nu alltså att vi båda har haft rippe. Jummijammi vi visste att den här dagen skulle komma och nu är den här. Okej den va lite blyg och så men nu vet vi ju alla att de bara är utför härifrån, hoppas vi hålls med. Och the plånkka is still in the bakficka.