To-Sö 24.1-29.1 Peking, Kina

Kina, Kina du perkulas stora Kina. Egentligen har vi ju inte ens sett ens en bråkdel av Kina, inte ens en bråkdel av Peking men de sägs åtminstone vara väldans stort. Lite har vi ändå hunnit se av denna kommunistiska dröm. På utsidan är landet väl så västerländskt man kan komma om man nu ännu vill kalla sig kommunistiskt. Skräckan för det stora stygga amerikanska kapitalisthelvetet har försvunnit och du hittar här ungefär lika många KFC:n, mäsen och klädbutiker som i NY. Lika många uteliggaren ligger här som i Helsingfors. På insidan är det väldigt troligt annorlunda. Ingen har säkert undgått att läsa eller höra om hur ofta Kina bryter mot de mänskliga rättigheterna och svårt är det inte att räkna ut att det inte funnits den demokrati vi är vana med i landet på mycket länge. Redan i.o.m att ens lite lägga sig in i Tibets situation kan man inte undgå att inte gilla allt landet har för sig. Vad sedan den normala kinesen vet om den riktiga situationen är en annan fråga. Det finns fortfarande en ganska stark propaganda och medierna är inte precis opartiska. I flygplanet lästa jag en engelsk skriven kinesisk tidning där två ledarartiklar handlade om hur Human Rights Watch kritiserar Kinas mänskliga rättighetesfrågor på grund av att dom är avundsjuka på Kinas ekonomiska framgång samt under tryck av "different western countries" vill dom rubba det kinesiska folkets harmoni. Den tredje handlade om hur Dalai Lama egentligen bara använder det tibetanska folket för att skaffa ekonomisk makt åt sig själv, här med hjälp av igen "different western countries". Allt detta skrivit på fullaste allvar. Facebook, Twitter och stora delar av bloggar och vissa utländska medier är bannade, jag antar att det stod i Maos lilla röda redan för 60 år sedan om hurdan katastrof facebook skulle vara för ett folk, nåjå skämt åt sidan men pointen är att människorna här inte har den absolut korrekta bilden av deras eget land, ännu mindre om länderna utanför. Och så länge det kommunistiska partiet har makten kommer dom att hålla det så. Det är en bra sak att hålla i minnet då du spatserar runt på gatorna och tycker att allt är finare än du hade tänkt dig.





Dagarna flöt ihop och vår sista vecka gick skrämmande snabbt. Vi tog en tur till "the secret great wall" alltså inte till det turistinferno man oftast åker till. Perhanas bra beslut av oss för vi fick se kilometervis mur utan så mycket som några enstaka turister. Däremot var det tungt, tungt även fast jag och puskis ju är kända som kvicka, ivriga, spänstiga, unga ute människor. Vi gick allt som allt 9 km längs muren vilket i sig inte är något oöverkomligt. Saken var bara den att det var en blyg sluttning hela vägen, eller som vi tyckte en in i helvetes brant uppförsbacke hela vägen. Muren har alltid vaktorn med jämna mellanrum och på denna sträcka fanns det 6 vaktorn vi skulle igenom. De tre första av dem var nya, restaurerade medan de tre sista var i sitt ursprungliga skick alltså ca. 500 år gamla. Också en orsak varför vi valde denna tripp istället så man kunde se den riktiga muren. De som inte var restaurerade var ganska långt totalt förfallna, det var en stig med lösa stenblock. Det betydde att det inte var alltför lätt att klättra upp heller. När vi efter en och en halv timme kommit till vårt sista vaktorn skakade våra ben så mycket att vi inte våga stå stilla, det såg, ser ni, ganska spedet ut. Sedan när vi skulle klättra tillbaka skakade benen ännu mer på grund av att jag är så perkulas höjdrädd och det var en brant, ostadig mur vi skulle bestiga neråt. När det dessutom blåste så att mina ögon blev suddiga av tårar tänkte det komma tårar av en helt annan orsak.


Efter många ängsliga gnyn kom vi äntligen tillbaks till varifrån vi startat och i det skedet skakade mina ben dels av utmattning, dels av höjdrädslan och dels av lättnaden att vara nere så massor att jag måste ta skydd bakom en brasiliansk tant på gruppfotot för att inte mina ben bara skulle vara en pixelmössö på bilden.


Muren är värd att se. Den var inte så maffig som man kanske kan föreställa sig, den är inte så bred och inte alls så hög. Ändå då man tänker på var den har byggts, när den har byggts och hur länge sedan det är så blir den om inte maffig så åtminstone ganska kova juttu. Landskapet runt muren är dessutom mycket vackert.





Vår vistelse i Kina gick inte ut på mycket mer. Om man tidigare tyckt att vi inte sett någon turist, kryllade de i jämförelse av dem här. Eller kryllade gjorde det inte men varje dag såg man några länkkären. Vi träffade människor från Jenkkina, Sverige, Spanien, Holland, Irland, Korea, Frankrike, Finland och Singapore. Många av dom snackade man med, utbytte den frasen man borde trycka visitkort på; varifrån du är, hur länge har du varit här, vart skall du? och gick oftast ut och äta eller bara vandra på stan med nån porukka. Ganska trevligt när den porukkan som reser på detta sätt oftast är ganska rentoga. En antik marknad tittade vi in där vi köpte lite lokal konst till hemmen våra.


Sedan var vi med några svenskar och kollade på Maos vaxliknande kropp i Maos maussoleum varifrån vi gick till Kinas historiska museum. Museet var väl okej men när du måste titta på hyllning efter hyllning om det kinesiska riket och hur allt är perfekt for smaken ganska snabbt för det hela och vi stannade inte länge.


Ett av de tuffaste vi gjorde hände i princip av en slump då puskis skulle gå och köpa te hem. Jumakauta sådan service. Du får en egen servitris/te-expert som tar dig till ett bord var hon har sina tekannor och alla möjliga instrument för att göra teet till drickbart. Sedan frågar hon vad man tycker om och är intresserad av och skickar sin assistent för att hämta det teet som sedan skall smakas och doftas på efter att hon tillrett det. Hon dricker sedan med dig medan man smakar fram sig till önskvärd sort. Det kan vara att jag lite missförstod mängden man skulle dricka för det kom genast påfyllning efter att koppen var tom. 21 koppar te senare märkte jag att det kanske inte var meningen att man skulle dricka allt för snabbt. Okej kopparna var små, inte som de vi är vana med men det kändes nog i blåsan efter att vi var färdiga.

Våran, alltså meikäs och Jussis, punapuska-jussis, puskis resa har kommit till ett slut. Min resa fortsätter med en snäppet sötare typ, Janttu, no fence Jussi du är nog också söt, till Nepal.
Någon sorts kläm borde man få med här i slutet men inte kan man väl säga annat än att hauskaa oli. Tänker nån själv på att ta resan så är 3 veckor sist och slutligen ganska kort tid om man vill se allt. Är du lång kommer du inte att sova bra under stora delar av resan. Precis alla sängar vi sovit i har varit för korta för oss redan. Skulle 1,96 långe farsgubben min ha gjort samma resa skulle han gå som Kronblom redan efter Moskva. Rysk ordbok är ett måsta och många bra böcker med till tåget. Man kan bra lämna dom efter sig på olika hostell som igen är till nytta för nästa resenär. I Yekaterinburgvar var det enda västerländska vi hitta Snabba Cash på svenska och i Peking fanns det ca. 20 olika svenska böcker. Tålamod och gott humör borde fixa resten. Jag tackar Jugi för perkulas trevligt resesällskap och att han orkat med mig. Ta väl hand om honom där hemma fast han nog är lite spede ibland.